Annah Björk

Musik für alle

Måndag är min bästa och sämsta dag. Måndag är skarven i sängen, sommarens sista och  höstens första dag, alla känslorna på en och samma gång etc etc. Därför är det extra viktigt att lyssna på bra musik. Som det här:

Chvrches Clearest Blue

Glasgowbandet bygger sitt succékoncept på influenserna från tre generationer musikälskare. Producenten Iain Cook från 70-talets början och syntmusikens födelse, keyboardisten, gitarristen och sångaren Martin Doherty har första halvan av 80-talets med sig och sångerskan Lauren Mayberry från andra halvan 80’s införlivar den moderna electropopen i mixen. Resultatet är ljuvligt mjukt, tillfredställande välgjort och snuskigt dansant. Särskilt kär är jag i breaket, där låten lämnar vokalerna och blir popig dans, dans, dans.

Lana Del Rey Freak

Jag delade ut en sällsynt 5:a i betyg till albumet Honeymoon i min recension i Expressen. Freak är en av alla mina favoriter på skivan. Inte bara för att raderna ”Baby, if you wanna leave, come to California, be a freak like me, too” tilltalar mig oroväckande mycket eller för att jag bara vill ha mer av de triphopiga beatsen. Det finns 1 000 orsaker till.

Ryan Adams 1989

Äe, just när jag trodde min Ryan-kärlek maxats lägger han in en ny växel. Hans senaste album Ryan Adams och den underbart nyckfulla och skitsnyggt inramade spelningen på Cirkus räckte inte. Nu har sursnubben gjort ett helt coveralbum av Taylor Swifts strålande 1989. Han ger inte bara den lättuggade popmusiken den ultimata upprättelse den alltid förtjänat (för de kretsar som inte fattat det än) – han gör dessutom en minst lika bra skiva som originalet. Så nu finns det två.

Det är bara att lyssna på This Love för att nästan kräkas av hans träffsäkerhet.

Eller på Style som egentligen säger ännu mer, eftersom den ligger så långt ifrån tuggummidoftande originalet.

New Order Restless

Första singeln från New Orders nya skiva Music Complete är så perfekt. Ett av den samtida musikens allra största inspirationskällor är fortfarande relevanta. Den här låten fick mig att vilja stega in på Way Out Wests kontor och skrika i megafon: ”HALLÅ VARFÖR BOKADE NI INTE NEW ORDER???”. Men jag skrev en krönika istället.

Årets låtar 2014

Vi är låtgenerationen. Spotifygenerationen. MP3-generationen. Vi lyssnar på musik låtvis, därför är listan över dem mer relevant än årets album. Men det finns andra orsaker till att summeringen av årets enstaka låtar smäller högst.

Det sägs ju att doftminnet är det starkaste. Men jag undrar om inte låtminnet är snäppet skarpare ändå. Det finns nu mera så många låtar jag inte längre kan lyssna på utan att någonting rasar lite inom mig, fast de hör till mina bästa. (Läs: exempelvis Transatlanticism med Death Cab For Cutie, Fidelity med Regina Spektor eller Försent för Edelweiss och Klubbland med Håkan Hellström.) Och så är det låtarna som direkt tar en tillbaka till en specifik stund. När jag hör I got 5 on it med Luniz från 1996 är jag tillbaka i min bästis Marias lägenhet i Majorna. Vi är 15 år. Solljuset lyser in genom alla fönster, dörren till den franska balkongen står på vid gavel. Det luktar starkt av blandningen av fimpar, gårdagens hootch och Ajax rengöringsmedel. Vi har snowboard-goggles på huvudet, Björnes Magasin-tishor och trosor. Och vi städar. Luniz går på repeat för det är vår dagen-efter-fest-låt, ända sedan den dagen en kille glömde kvar den på partyt. För alltid en av mina minneslåtar.
När jag i framtiden kommer se tillbaka och minnas 2014 genom låtar tror jag mig veta exakt vad jag kommer höra och vilka minnesbilder jag kommer få upp:

CEOs Whorehouse på högsta volym under förälskade förfester i en Söder-lägenhet så liten att den knappast klarar EU-måtten för vad som kan klassas som en lägenhet. Eric Berglunds neonfärgade tripp gränsar nästan till schlager i sin catchyhet. Men de vridna pitchade rösterna mot det skrämmande mörka placerar den långt ifrån Christer Björkmans grepp. Jag höjer och dansar och han som är med mig tittar oförstående. Men sedan sjunger vi låten i månader efteråt.

Lana Del Reys West Coast är kanske inte juvelen på albumet Ultraviolence. Men det är den, hennes första singel, som skvallrar om hur Lana modigt lämnat den hiphopinfluerade popmusiken för en flummigare rockvariant. Jag hör den i det vackraste hotellrum jag varit i, i Shoreditch, östra London. Det är regning vår, molnen utanför ligger lika tunga som basgången i låten. Lana väser fram s-ljud som Dana Scully och jag förflyttas många hundra mil västerut.

Några månader tidigare avslutar jag min avhållsamhet från de flesta former av gitarrrock. Ja, jag har smyglyssnat lite under de sista åren, men annars har mitt musikaliska fokus legat på hybrider av hiphop, r’nb och elektronisk pop. The War On Drugs fulländade låt Red Eyes sätter stopp för det. Tillsammans med Ryan Adams som gör ett oväntat men välkommet gästspel i mina Molami-lurar med
Shadows. Jag springer och springer och springer längs grusvägarna i Vinterviken, runt sjön Trekanten och upp för mördarbackar med rockmännen i öronen. Jag springer med Taylor Swifts Shake it off och Tove Los Stay High på högsta volym.

Lykke Lis Just Like a Dream hör jag första gången på en flygbuss fast i vägarbeten på
väg från Arlanda. Älskar pga är den sorgligaste låten med de gladaste tonerna.
Iggy Azaleas Fancy kommer för alltid påminna mig om den globala take overn av kvinnliga rappare under året. Bråken med Azealia Banks, bråken om rätten till rappen, bråken om rövarna.

Karamellerna Rebecca och Fiona och Candy Love gör Ibiza-sommar av vilken grå dag och vilket hopplöst samhälle som helst. Och just den förmågan är vad som gör duon så bra, de motar allt ont med sitt eviga disko. Glitter, Buffalo, vitt vin och cigg.
Lorentz Där dit vinden vänder är kaos och lugn i en bitterljuv hipstersymfoni i sommaren som aldrig ville ta slut. ”Alla ville leva life den här sommaren”, sa Lorentz när jag intervjuade honom.
Tru dat.

Ett fett hedersomnämnade tilldelas Linda Pira. Hon väckte en armé av hiphop och soul-tjejer med sin remix av Knäpper mina fingrar. Och vips fanns inte det gamla argumentet ” det finns ju inga rappande tjejer” att använda som försvar för de som förbisett dem. En dörröppnare och tidsmarkör mer än ett musikaliskt mästerverk. Men det finns ett före och ett efter.

Årets låt
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets sämsta
Och en liten spaning på 2015

Stilrelease #5 Ryan Adams

bnbkupjxhe07vb4pnuzj
 
Nähmen alltså livet är ju inte bara rosa och fluff och lagom ljusblå melankoli. Det måste ju in lite asfaltsgrå tungrövrock ibland också. Gitarrer får också finnas!!!!
 
Därför ägnar jag resten av dagen åt Ryan Adams nya album, som heter, ja, Ryan Adams. Anledningen är inte bara att gammal kärlek inte rostar och att jag aldrig kommer över Heartbreaker. Nej, det har ganska mycket att göra med den extremt tilltalande pressbilden.
 
Ryan är supergullig och står i en spelhall och lirar flipper. Okej han ser ut att ha något slags Benjamin Button-syndrom och åldras baklänges. För andra jag känner som är inne på sitt 40:e år ser kanske inte ut som smågrabbar? Men den här lilla jeansjackan, band(?)tishan och knullruftskalufsen är ju FÖR bedårande.
 
Vet att jag dissade både Bruce och Lana när de sportade samma typ av vardagslook, men de gjorde det så fantasilöst och svartvitt.
 
Här kan man streama albumet i förhand.
 
PS. Får man hälsa? I såfall vill jag tillägna det här inlägget en annan 40-årig herre med flipper på hjärnan.