Annah Björk

Mina vänner med Sikai

Okej, amigos här kommer ett sista minuten-tips på årets sommarhit! Sikai och Sakarias i r’n’n-popiga Klubben känns lika sommarhet som ett morgondopp på väg hem, som när hela lägenheten doftar schampo och när klubben vibrerar i drinksöt ånga.

Sikai har rötter i Elfenbenskusten men är uppväxt i Kärrtorp i Stockholm. Min svenska favoritproducent Sakarias (från Lorentz & Sakarias) har proddat och gästar också låten.

– Sakarias visade mig några potentiella beats vi skulle kunna jobba på och fastnade för framtidssoundet supermycket. Och viben var alltid bra i studion. Att vi två skulle samarbeta kändes självklart, säger Sikai.

Klubben är Sikais debutsingel. Hon är bara 18 år men sjukt lovande, eller hur? Tänkte ni skulle lära känna henne i min nostalgiska Mina Vänner-intervju.

 

Sikai grey

Fotograf: Marcela Khan-Tamakloe

Jag heter: Isabelle Sikai

Jag kallas ibland för: Issa

Om jag fick byta namn skulle jag heta: Yasmin, bästa bratzdockan med finaste namnet, även kallad princess.

Jag bor: Söder om söder.

Hemma hos mig bor också: Mamma.

Jag är så gammal: 18.

Det är en ålder som: Legaliserat mina fredagar.

Om 10 år är jag: Successful.

På dagarna brukar jag: Umgås med vänner, studion, äta, vara på Brunoterassen, göra alldeles för långa My storys.

På kvällarna brukar jag: Skriva musik, kolla på Modern Family.

När jag blir stor vill jag: Sjunga på arenor.

Mitt favoritdjur: Amstaffvalp eller minigris, det måste vara litet.

Min favoritmat: Tempurafriterad sushi!!!!!!!!

Min favoritfärg: Rosa.

Min favoritsak: Min rosa fake fur jacka.

klubben klubben sikai

Min favoritmusik: Verkligen allt möjligt, finns så mycket bra. Men late 2000’s R’n’B funkar alltid.

Min favoritgodis: Sura godisar.

Min favoritperson: Vendela och Agnes mina bästa vänner <3

Min favoritfilm: Eternal sunshine of the spotless mind.

Min favoritlåt: Kehlani – Tour up.

Min favoritstad: Rio de Janiero, efter Stockholm.

Min favoritdrog: Min telefon, tyvärr.

Min favoritssport: Basket.

Min favoritbeautysak: Min Naked Palette.

Min favoritdesigner: Alexander Wang.

Min favoritbok: En blomma i Afrikas öken.

Jag blir glad av: Varje gång Drake släpper ny musik.

Jag blir arg av: Donald Trump. Och folk som avbryter när en pratar.

Jag är rädd för: Flygstarter, döden och skinnheads.

Jag skrattar åt: Kevin Hart, alltid.

Jag skäms för: Hur dålig jag är på att gå i klackskor.

Något som är extra bra med mig: Lojalitet. Och mina frozen daiquiries.

Så gör man för att bli kompis med mig: Köper sushi till mig.

Så låter min musik: Befriande, bra vibe och somrig atm.

Så ska jag fira att Klubben har släppts: På klubben givetvis.

 

Tre x snygga låtar

Cherrie och AnnaMelina Inga andra namn

Lorentz-generationen bara kör. För ett år sedan fanns nästan inte genren, nu har vi Lorentz, 1987, Sakarias, Cherrie och AnnaMelina… Hypermodern r’n’b på svenska där autotune/rösten är ett eget, experimenterande instrument. Inga andra namn är Cherrie och AnnaMelinas första samarbete och en del av The Green Door Project.

Colleagues Align

Ja, mera! Älskar den här typen av korsbefruktning av olika popkulturella genrer. Spel och musik i ett. Musikvideon till Align besöker svenska indiebandet Colleagues och svenska barnspelföretaget Toca Boca varandras världar. Det drömska i spelet Toca Nature, som är en evighetsfärd och bleknad fantasivärld, växer med Colleagues svävande låt.

Death Team Dolphin Style

Death Team är landets knasigaste kitschband. Jag vill att de ska inreda min lägenhet. Undra om de tar såna stagingjobb vid sidan om musiken?
Låten Doplhin Style bygger på den här Skvallerbytta bing bång-refrängen med vilken även Robyns Do You Really Want Me tvingar in sig i hjärnbalken. Plättlätt, men den får mig att vilja släppa ut håret, dra på mina högsta klackar, luta huvudet bak och nochigt vifta bort alla tendenser till smuts eller svärta eller motgång som kommer i min väg. (Nu släppte duon helt nya So Fresh också…) Hello summer!

Rihanna rippar Neneh

 

Jag är så kär i det här omslaget att jag inte kan minnas när jag hyste så varma känslor för ett papper senast. Bär med mig tidningen när jag byter rum (jobbar oftast på mitt hemmakontor) och tittar på omslaget minst 100 gånger om dagen.

När jag och Sakarias hade ett frukostmöte här om morgonen bedyrade jag min kärlek till Bad gal Riri-omslaget för honom. Varpå han genast googlade fram originalet.

Neneh Cherrys omslag till Buddy X från 1992. Såklart. Helt logiskt. Neneh är urmodern till allt som är tidlöst megacoolt.

I helgen ska jag spela skivor på ett magiskt bröllop. Allt jag vill är att ha Rihanna/Neneh-frisyren på festen. Hur ska det gå till om man har ca tre mycket skandinaviska hårstrån? Tips emottages tacksamt så jag slipper ringa Yusef Williams, som fixat håret på i-D-plåtningen.

(När Sakarias fick veta att jag skrev om omslagen här på bloggen skickade han vidare kredden till Seinabo Sey, som alltså var kvinnan med stenkoll från början.)

Tre saker att göra

En film att se:

Palo Alto
Min girlscrush Emma Roberts och min kille James Franco i Gia Coppolas drömfina debutfilm. Jag såg den för ett år sedan, eftersom jag peppat sönder mig för den sedan jag hörde talas om de perfekta kompontenterna. Men nu har Palo Alto gått upp på svenska biografer också, så kila och se. Priviligerad uppväxtskildring i snyggaste high school-miljön – fotboll, fester, kärlekstrubbel. Baserad på Francos novellsamling om hans hemstad i Kalifornien. Dev Hynes och Jason Schwartsman har gjort musiken, så…

En låt att lyssna på:

Noonie Bao I’m in Love
Nu så! Noonie Bao är tillbaka med musik i eget namn. I’m in Love smakar sommar när hela lägenheten luktar schampoo.

En video att kolla in

Sakarias Bellagio
Sakarias går all in i sitt oberoende indieskap med sitt senaste släpp. Bellagio är en livevideo där både ljud och bild är nyinspelat i en lagerlokal i Sickla. Videoversionen av låten från soloalbumet Atlanten är en skitcool nästan åtta minuter lång och dånande autotuneorgie där Sakarias tar ut de konstnärliga svängarna. Han toppar det hela genom att vara klädd i motorcrosskläder, med handskar och allt.
Jag hoppas det här lekfulla förhållningssättet till musik är början på en trend.

Rihanna+Paul McCartney+Kanye West = nutidsretro

Nu är äntligen det första smakprovet från Rihannas kommande, åttonde, album här.  FourFiveSeconds innehåller följande oväntade ingridienser:
Paul McCartney på gitarr och kör.
Kanye West i bakgrunden.
Ett sound lika naket som valfri Rihanna-video.

Lika chockerade som logiskt.
Här är videon:


Rihanna, Kanye West, Paul McCartney FourFiveSeconds

Vi visste sedan innan att Kanye West och Paul McCartney hade ett varsitt finger med i spelet. Fantastiskt roliga (och fullkomligt väntade) tweets om vem 17 den här Paul McCartney är, och hur han spås en lysande framtid, av en publik som är uppfödd med Kanye i vällningen har redan snurrat in jorden i något viralt trassel.
Men det är alltså så här den oheliga treeningheten låter. Rihannas röst i centrum, Macca med dova körinsatser och även Kanye i bakgrunden av den verkliga superstjärnan.
Låten är hyperintressant på så många sätt.
Det är inte bara det uppseendeväckande samarbetet. Eller att världens största stilikon i videon framträder i ”osminkad” jeanslook.
Utan allra mest hur det låter. Soundet är avskalat och skitigt. Naket.
I videon finns en gitarr med. En. Gitarr. De senaste åren har det där urtids-instrumentet levt en högst osäker tillvaro – ja, den har varit närmast utrotningshotad.
I en annan tid var väl just det här den allra vanligaste ljudbilden. Men nu är det 2015 och allt är ett härligt mos av hiphop, synt och r’n’b.
Och så är det självaste drottningen av r’n’b, autotunade slingor och programmerade beats vi talar om.
Just därför är det fullständigt logiskt. Rihanna ligger alltid i framkant, går längst fram, leder popskocken. Att vara nyskapande, eller åtminstone göra helt tvärt om, ligger i sakens natur. Och 2015 är det att ta en avdammad, förhistorisk popstjärna, ett organiskt instrument(!) och ett ljudlandskap där EDM:en gått och lagt sig och tystnat och göra en hit av det.

Att en ung kvinna ställer sig framför en av pophistoriens viktigaste gubbar och autotunehiphopens mäktigaste – också lyckligtvis alldeles ett tidens tecken.

Robyn Fenty är inte först. Lana Del Rey gjorde en liknande vändning med fett framgångsrikt resultat förra året. Genom att para ihop sig med Dan Auerbach från bluesrockbandet The Black Keys skapade vintagepopstjärnan ”Gangsta Nancy Sinatra” en ny skitig, psychedelisk och mystisk värld. Som inte minst frälste en ny, rockmanlig publik. Här hemma upptäckte progressiva artisten och producenten Sakarias både elgitarren och Maccas Beatleskollega John Lennon inför sitt soloalbum Atlanten förra året.
Precis som i Lana.-fallet är nog idén att hitta en ny publik lite vad Rihanna har i kikaren. Hennes överjävligt fantastiska ballad Stay från 2012 var där och nosade. Att indierocknadet Low gjorde en cover av låten är ett lysande tecken på det.
Att rock med organiska instrument redan har blivit kitschigt retro är en humor i egen klass.
Men sak kan jag säga. Jag kom just hem från New York. På samtliga Manhattans barer spelades minst tre låtar av ett och samma band vid varje besök. Ingen överdrift. Inga konstiga eller nischade barer, utan liksom unga ställen på Lower East.
Ska jag säga vad det största bandet i New York vintern 2015 heter?
The Beatles.

Lorentz på Bernz

Jag var 17 år. 17 år och längst fram. När Lorentz hade utsåld turnépremiär på Berns i lördags. Jag höll en hand i kravallstaketet och sjöng med i alla låtar. Det lät som att alla andra i den fullsatta lokalen också sjöng med.

Fotografi Johan Avedal

Här är några av de saker som var bäst på konserten:

– När publiken vrålade ”Kan inte sova om nätterna – HAR BÖRJAT GÖRA YOGA OM NÄTTERNA!” i Allt från mig. Rekord i allrap.

 

– Att jag, min Lorentz-dejt Caroline, Loso och resten av publiken drack Mimosa. En drink på champagne och apelsinjuice som förekommer i texterna och gett namn åt hans låtar.

 

Där dit vinden vänder som lyxigt nog gästades av alla som medverkar i den ljuvligt stökiga låten: jj, Duvchi, Joy och Jaqe.

– Att han framförde Lorentz och Sakarias-höjdpunkterna Nike (med Sakarias) och Molnen (med Duvchi). Grät.

 

– Det autotunade talet om att hans mamma och pappa var där. (Spoiler: Sakarias har också en låt om att hans mamma var på showen på sitt kommande album) innan han spelade Ingenting är för ingenting. Sweetness.

 

– Lorentz Acne-sponsrade (?) vetvita outfit.

 

– Att det blev tydligt hur Lorentz skapat en hel värld kring sin musik med uttryck och manér. Skvallrar om gemenskap och något stort.

 (bild lånad av Astrobloggen)

Popen vecka 41

Jag började med att drömma mig tillbaka till den här studion på Skeppsholmen. Sakarias, andra halvan av hiphopduon Lorentz och Sakarias, har spelat in sin soloskiva Atlanten där. Och en klar höstmorgon tog jag båten över från Slussen. Susade fram genom dimman som ännu låg över vattnet. Jag och Martin Sakarias tog en varsin kopp grönt te, och så spelade han upp hela skivan för mig.

Utan att säga för mycket är det en utökning av den musikaliska galax Sakarias hittat med med sin bror. På skivan sjunger han, blandar in ännu mer pop och till och med rock. Det är episkt och så samtida att det stundtals kändes som det var sidor ur min egen dagbok som omvandlats till ljud.

I måndags var det dags för en verklig debutant att göra sitt eldprov. Seinabo Sey knockade ju hela musikvärlden när hon släppte Younger förra året. Efter det har hon jobbat hårt för att färdigställa fler låtar. Och nu var det dags för henne att presentera dem för en större publik. Det är förstås unikt att göra sin första egna spelning i det innersta finrummet: Dramatens stora scen.

Seinabo hade med sig band, en lyxig kör, med bland annat Sabina Ddumba. Gäster som Salem al Fakir och Oskar Linnros. Hennes pondus som soulpopsångerska går inte att värja sig mot. Men glappet mellan mäktet i balladernas största stunder och hennes skolföreställningslika mellansnack är ännu lite för stort för att helheten ska få en att trilla av de hårda teaterstolarna. Möjligen är balladtempot fortfarande också lite för odynamiskt. Men Seinabo är en makalös artist som kommer, KOMMER, att gå hur långt som helst.

Hon sjöng bland annat en Halo-bekant ballad som jag längtar efter att höra igen.

Stort plus i finkulturkanten för den här magiska balettdansösen som agerade intro.

Sen har jag hängt med One Direction igen. Gruppen visar sin konsertfilm Where we are tour på bio i helgen. Jag har sett konserten … fyra gånger tidigare. Så det finaste jag fick ut av filmen var att se gullungen Niall sitta och omedvetet pilla upp ett hål på jeansens knä under intervjun. Som ett barn!

(Okej, jag sjöng med, speciellt Story of my life. Det var ju mörkt i salongen.)

Jag var ute på Lisen Stibecks 1700-talsgård och hade ett fint samtal om hennes Fotografiska-utställning och bok Daughters.

 

På kvällen spelade Kleerup upp sin ep As if we never won på Riche. Är ju redan tokig i den här. https://soundcloud.com/kleerup/kleerup-let-me-in-feat-susanne-sundfor

Och så såg jag Kitok live på Obaren. Med låten Sista utposten gjorde han norrländsk Beastie Boys-punk. De sista singlarna är liiiite farligt nära Markoolio-popen men jag har fortfarande full tro till att Kitok navigerar tillbaka mot Sista utposten-markerna igen.

I helgen öppnar Moderna Museet sin utställning Skulptur efter skulptur. Jag skrev en stor artikel om Jeff Koons här.  I går var det stort vernissage där jag roade mig med att försöka ta en ballonghundsselfie. Det var svårt pga den var så stor. En variant av Koons berömda hund som såldes för rekordsumman 58 miljoner dollar står nu på Skeppsholmen.

Finast på utställningen var Michael Jackson i porslin. Läskigast Charles Ray’s The New Beetle, som ett förstelnat spökbarn i utställningshallens mitt.

Premiär: Sakarias ”Atlanten”

Lorentz kärlekslåtar ägde sommaren och nu det storebror Sakarias tur att solodebutera. Här kan du höra Sakarias första singel Atlanten innan den släpps på onsdag.

Fotografi av Christian Gustavsson

 
Precis som Lorentz har Sakarias har gått på sången istället för rap. Det gör han rätt i. Min favoritproducent har en sammetsröst som andas lika mycket urbant uteliv och innerligt hemmamys. Atlanten är poppig, dansrusig och skruvat autotunad r’n’b som får en att drömma om långsamma semesterdagar med ett skummande hav eller spännande savann som utsikt.
 
Precis som Atlanten är den kommande fullängdaren är skapad tillsammans med soulkiddet Dante. Och även om Sakarias börjat sjunga, så är textförfattandet fast i rap-formen. Det låter fenomenalt eget och ger utrymme för kreativitet och lekfullhet. (Som att rimma engelska uttryck med svenska ord = tummen-upp-emoji). Atlanten är heller inte helt olik Titiyos håll käften-mäktiga Drottningen är tillbaka (som ju Sakarias skrivit och producerat).
 
Att Lorentz och Sakarias går i längst fram i ledet för musiksveriges framtid har aldrig varit tydligare – tillsammans som var för sig. Vet inte om det är meningen, men syskonen verkar göra en Speakerboxxx/The Love Below fast i en tvåstegsraket.
 
Och om himlen är som mörkast när musiken låter så här är totalt jävla höstmörker alright med mig.
 
Här är den, den vackra Atlanten:
 

 
Här är en intervju med Martin Sakarias som jag gjorde i Bon våren 2013. 

 

Fredagsmys vecka 24

I dag sa ska jag se One Direction för femte gången. Funderar på om det är sverigerekord på det? Hoppas. Till alla er som missar gullegossarna har jag gjort det här tröstinlägget med senaste veckornas hetaste inhemska musik. Skyll på mig bara om ni vill sno hela ostbågebunken, stänga av sportmatcherna på tv och gå in på rummet.

 

Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade: Jag drömde att Titiyo sjunger på svenska och arbetar med Sakarias och Dante Kinnunen. Nej vänta det var ingen dröm, men nära på. Dagsfärsk singel i väntan på albumet som kommer i höst.

 

Hela Lorentz soloalbum Kärlekslåtar är en suggestiv, mörkt lila dimma att fly bort i och hoppa av innovationsglädje till. Älskar kaoset, det samplade regnet (?) och digra gästlistan i den här låten. Kanske är jag allra mest fäst vid rhymet ”Spela. Korten. Rätt. Fast. Jag. Fick. Den. Sämsta. Handen”.

 

Nottee är dotter till Unni och Mats, syster till Lo Fi-Fnk-Leo. Och har hållit på sitt debutalbum i så många år att jag nästan gett upp hoppet. 2009 lät hennes singel Control som den perfekta bryggan mellan nostalgi och framtid. Nu låter det snarare samtid på skivan som producerats av The Tough Alliance-Henning Fürst.

 


Mapei är Sveriges snålaste artist. Man får suga på hennes karameller i åratal innan det kommer nytt. Men nu är det känt att albumet Hey Hey släpps den 23:e september, och med den här nya sommarsingelgotten bådar det ju finfint.

 

 

Okej, kan inte låta bli att slänga in Lana Del Rey här också. Vet att hon inte är svensk, men vad 17, sluta vara så himla exkluderande!!!!

Hennes album Ultraviolence släpps i dagarna. The Black Keys Dan Auerbach har producerat. Och Lana själv menar i en intervju i The Guardian att Lou Reed skulle ha sjungit på Brooklyn Baby, just innan han gick bort.

Förra sommaren var Summertime sadness. Jag är sååå tacksam att Lana är med mig, med helt nytt material, den här sommaren. Releasen har omgetts av mystik och det var länge hemligt när skivan egentligen skulle komma.