Saker jag tänker som jag aldrig trodde jag skulle tänka

Bae och jag på landet, fett glada.
Bae och jag på landet, fett glada.

Att döma av det som kommer här nedan kanske ni tror att jag gått och blivit cynisk, bitter, arg eller allmänt negativ.

Jag skulle dock säga att jag är fett glad.

Glad över att mitt barn börjar bli större. Glad över att jag insett och kommit till freds med att min grej absolut inte är att vara spädbarnsförälder ty jag längtar så innerligt efter att mitt barn ska inleda faktiska samtal med mig (och det är så snart!!!) Jag är så jävla nöjd över att jag kommit fram till detta och att det är precis lika okej som att vissa älskar små nyfödda kakdegsluktande klumpar som de påstår är små människor.

Blev glad när jag idag hittade en handbok i föräldraskap från 1967 där det i inledningen står att den som tror att spädbarn ligger i glassiga vagnar och ser söta ut misstar sig ty de skriker och kan göra den mest uthålliga person utmattad och desperat.

Jag hade inga fantasier om glassiga barnvagnar, jag hade nog knappt några förväntningar alls. Men det finns lite skit jag lärt mig som jag är förvånad över att jag tycker/känner/tror, och aldrig trodde jag skulle tänka.

– När jag ser någon jag inte känner som är gravid för första gången är mina spontana tankar: 1. Stackars dig, vet du hur ont det kommer göra och hur utmattad du kommer bli och 2. Ditt på många sätt fina förhållande till din partner kommer genomgå det värsta någonsin, jag hoppas att det håller men jag kan inte hjälpa att bli lite skadeglad av tanken att det kanske inte gör det.

– Jag fantiserar om att lägga sniglar i sängarna hos alla som hävdar att de mår fett bra efter förlossningen och att första tiden med baby är 100% magisk.

– Innan jag fick barn fick jag ont i hjärtat av tanken på femminutersmetoden och skrikande ungar. Jag är absolut ingen förespråkare av ”metoder” men efter att agerat mänsklig snutte/klämmis genom varje natt i ca 10 månader känner jag att det är helt ok att vänja av ett barn något det älskar ett par nätter under högljudda protester och skrik då barnet förtjänar en psykiskt hälsosam mamma och mamman förtjänar första tjing på sin egen kropp.

– Ju mer förälder jag blir desto mindre lever jag efter mottot ”följ barnet.” Är så less på mañanaattityder. Barnet vet ingenting. Barnet måste lära sig allt. Är övertygad om att efter babyn ”fyllt” 6 månader är det din uppgift som förälder att begränsa och bygga grund åt människan du gjort.

– Varje ny liten grej mitt barn lär sig gör mig så jävla stolt att jag vill ringa runt till hela släkten, posta videor på alla tänkbara sociala medier som finns och ba skrika rätt ut att: MITT BARN ÄR ETT GENI, HON KAN KLAPPA HÄNDERNA SAMTIDIGT SOM HON STÅR UPP UTAN STÖD!!!! Som om ingen annan människa någonsin klarat av det.

Innan jag fick barn blev jag äcklad av människor som kände så. Men jag hade ingen jävla aning.

Tips! Prenumerera på caisabrevet. Man vet aldrig vad det kan leda till!

VICE mag är tillbaka (och saker jag lärt mig av att mingla med bebis)

IMG_5009
The We Missed You Issue.

VICE a.k.a. jobbet jag har när jag inte är heltidsmamma firade att ett nytt fräscht nummer av den skandinaviska upplagan av tidningen igår. Det är lite av min andra baby så jag ville såklart vara med och fira.

VICE Magazine har haft ett längre uppehåll i Skandinavien och ett mindre uppehåll globalt, så det kändes extra viktigt att göra något kul.

IMG_4999
Kö.

Släppet firades på Vassa Eggen i form av en enkel AW. Dock blev denna i tanken lilla tillställning överöst med människor. Det bildades kö prick 18:00 när firandet gick av stapeln. (Jag drog slutsatsen att stockholmare avgudar VICE och älskar mingel och allt som är gratis.) Jag tog med mig min mänskliga baby och lärde mig följande saker:

– Vassa Eggen har inte barnvagnsanpassade lokaler. Om det är så jämt eller endast när lyxigt gratismagasin släpps är oklart. Som tur är finns det ett gäng träd utanför som man kan låsa fast barnvagnen vid.

– Sju månaders bäbisar är inte jättepeppade på stora folksamlingar och mingel. Det tyckte jag var lite synd, eftersom denna tillställning var den första sedan jag blev mamma då jag fått chansen att mingla loss.

– Har man ett spädbarn i sin famn får man gå före i kö, trots att fester av detta slag inte är till för människor under 18 år. Tips om man vill känna sig lite V.I.P.

Volymen där inne gick ganska snabbt från OK via gränsfall till antagligen för högt och vi hade såklart inte tagit med oss hörselskydd till den lilla så vi stannade inte längre än en timme. Det kändes dock som en fantastisk liten appetizer till vad som komma skall (för mig) när Bae i framtiden kommer få uppleva mammafria kvällar/nätter/helger.

Obs! Skynda och rösta på VICE i the Webbys!!! 

 

Saker jag lärt mig av att resa med spädbarn

image

Vi befinner oss för tillfället i Thailand på en resa vi bokade i samband med att vi blev föräldrar. Ända sedan vi bokade resan började jag oroa mig över hur det här skulle gå. Här är ett urval av tankar som snurrade i mitt huvud fram till avresa:

– Tänk om Bae får jätteont i öronen när vi flyger på grund av lock och skriker non stop hela vägen.

– Tänk om amningen börjar krångla.

– Tänk om Bae får solsting.

– Tänk om vårt bagage försvinner.

– Tänk om vagnen går sönder på vägen.

– Tänk om Bae blir sjuk.

Osv. Osv.

Som med allt man gör första gången har jag lärt mig saker. Till exempel var det helt onödigt att ta med ett babyskydd hit eftersom få taxibilar har bälten som är kompatibla med babyskyddet. Jag upplever att det bästa har varit att ha Bae i bärsele på min kropp.

Jag har också lärt mig att Airshells är det bästa som hänt småbarnsfamiljer som diggar vagn. (Det här är inte ett sponsrat inlägg.) Airshell är en specialväska du hyr och plockar upp på flygplatsen i vilken du skyddar din vagn och får plats med babyskydd, blöjor och allt barnrelaterat du kan tänkas vilja ha med utan att ta upp plats i dina ordinarie väskor. Du betalar inget extra för att checka in den som specialbagage och den är relativt enkel att vika ihop. OBS! Ej ideal att ha med om du planerar backpacking med barn, men det är inte vagn heller.

För övrigt så känns resan hittills som ett enda långt varför-oroade-jag-mig-så-mycket? Inget av det jag oroade mig för har hänt. Här är ett urval av lättnader:

– Så länge vi följer Baes flow går allt bra.

– Vi packade alldeles för mycket.

– All hail skugga.

– Tycka vad man vill om amning och dess för/nackdelar, men det är så nice i värmen eftersom det tar bort två stora orosmoment: uttorkning och konstiga saker i maten.

– Mildison gör mirakel för ung hud som utsatts för sol/bad/sand.

Alltså, gör en resa med spädis om ni kan. Vi väntade tills efter femmånadersvaccinet så Bae skulle ha ett så optimalt skydd som möjligt. Innan fem månader kändes det som att Bae var lite för liten för att vi skulle göra annat än ligga på rummet. Men alla som skriver i Familjelivs forum att det är helt whack att resa till Thailand med litet barn: lägg av, det är fett nice!

Saker min första förlossning lärt mig

bb
Bae och jag på BB.

Trots att förlossningen i sig varade i vad som kan jämföras som en suck i längd om man ställer den mot graviditeten, så är den större och våldsammare än graviditeten på alla sätt och vis. Förlossningen är ett moment som, oavsett hur långt tid den tar, hela graviditeten varit ett intro för.

Jag upplever dock att jag var en aning oförberedd när dagen väl kom. Vad som började som en sorts skräckblandad förtjusning, via total lustgassnedtändning, slutade i chock. Kanske är en förlossning ett helt liv på speed? Jag vet inte. Vad jag vet är att jag upplevde det hela som lätt sinnesjukt och jag har aldrig förr varit så ogenerad, eller älskat ett sjukhusplagg så mycket som den trasa till skjorta jag bar under min timmar i förlossningssalen. Jag har heller aldrig hyst så mycket kärlek och tacksamhet inför främlingar som jag gjorde inför de barnmorskor och undersköterskor som gav mig smärtlindring och hjälpte mig att driva ut mitt barn. Det kanske är obvious för er, men det var det inte för mig. Så här har jag samlat för er några saker som förlossningen lärde mig som jag inte hade koll på innan det var dags.

Exorcisten
Jag vill egentligen inte gross you out direkt, men det är omöjligt att inte göra det med den pryde när man pratar förlossning. Ni har sett Exorcisten, ja? Ni vet där i en av de första scenerna – vilken jag kanske blandar ihop med Scary Movie, men same shit – när den stackars besatta flickan ligger i sin bädd och kräks och kissar och skriker och åmar sig och vänder ut och in på sin kropp. Det liknar mycket mer en förlossning än någon annan förlossningsscen på film. Alltså de här kvinnorna som sätter sig på huk vid en bäck?! No way.

Att föda barn är inte vackert på ett sansat sätt. Och även om jag föreställt mig att förlossningen skulle bli en aning… vulgär? Så var jag helt oförberedd på att den skulle vara så här primitiv. Typ inte ens djurisk? Eller kanske som ett urdjur. Men också väldigt befriande på ett otroligt konstigt sätt. Dock kan denna aning positiva inställning – “befriande”– till förlossningen vara en efterkonstruktion. För jag vet att jag i flera veckor efter att det var över inte kunde släppa hur fruktansvärt ont och hemskt det hela var.

Det var en upplevelse, en erfarenhet, I guess, och den förde nog med sig en massa gott som jag inte kan se klart ännu (förutom mitt barn SÅKLART, *stating the obvious*). Förlossningen var dock med säkerhet riktigt whack. Exorcisten bör ses i utbildningssyfte, för då kan det ju bara bli bättre.

De olika faserna
Jag läste Gudrun Abascals Att Föda två gånger från pärm till pärm. Kapitlen om “de olika faserna” läste jag några extra gånger. För detta är jag tacksam. Jag fattade direkt när latensfasen började, den långa, otydliga fasen. Jag förstod också när öppningsfasen började. Men när den kom igång på riktigt, alltså när värkarna kickade igång ordentligt, då blev allt ett kaos. Det är värkarna som gör ont. Ont är föresten en underdrift. Värkarna smärtar, VÄRKER (duh) och ett tag känns det som om de aldrig kommer upphöra.

Utdrivningsfasen, alltså när man ska trycka ut sitt barn, är som en dröm i jämförelse. När jag förstod att nu äntligen var det dags, förändrades hela min kropp från ett motvilligt JAG-VILL-INTE till ett lugnt och avslappnat VÄLKOMMEN! Jag tar emot dig, livet. Jag är flum. Kände mig lite som kvinnan på huk vid bäcken. Det var också här någonstans som jag vägrade släppa lustgasen och på grund av det trippade iväg till annan, färgglad plats. Min kille säger att det var första gången jag log och såg “harmonisk” ut sedan vi anlänt till förlossningen. Värkarna VS Utdrivningsfasen 0–1.

Nummer två
Att trycka ut ett barn känns inte som att underlivet ska vändas ut och in eller som att ha samlag från insidan och ut med något jättestort. Det känns som att gå på toaletten och göra nummer två. Man pressar mer än vanligt bara. När man blir bajsnödig är det dags.

Avslappningen
Jag lärde mig aldrig att slappna av på egen hand trots gravidyoga och avslappningsövningar, tyvärr :(. Ni vet det där man ser i filmer när gravida måste stirra in i sin partners ögon och typ hyperventilera? Det är så på riktigt och anledningen till att man gör så är för att koncentrera sig på att SLAPPNA AV. Inte andas, inte döda någon. Jag tror en profylaxkurs kan vara värd att få till. Jag sket i det vilket resulterade i en manisk besatthet av att andas, så till den grad att jag glömde bort att slappna av.

Mandelolja 4-ever
Jag har alltid älskat mandelolja som hudvårdsprodukt. Well, i alla fall sedan kompis Ylva berättade om 90+ år gammal släkting/kompis som är rynkfri på grund av den. Men när barnmorskan använde mandelolja som glid för att på ett så smärt- och sprickfritt sätt som möjligt få ut mitt barn nådde min kärlek för den nya höjder. Jag insåg där och då att det inte går att leva utan detta ljuva kladd. Alltså, du är ej kommen av jord mitt barn, du är kommen av mandelolja och för det är din mamma glad.

Så jävla värd grej att alltid ha med ändå om man tänker ur hud och sexsynpunkt. Dessutom kostar den typ ingenting på apoteket (om man jämför med dagkräm + nattkräm + glidmedel + lite random shit att hålla rynkor på avstånd.) Och, mina vänner, den är helt naturlig!

Saker min första graviditet lärt mig

IMG_1562
Min mage och jag i vecka 37,5.

(Detta skrevs i september förra året. #throwbackmomday)

Jag är ledig ett bra tag nu i och med att jag gett mig på det här med föräldraskap. För det kan ni tacka att den här bloggen finns.

Och det här med att bli förälder är, trots att hela mänskligheten vilar på föräldrars existens, ett ganska komplicerat, mytomspunnet, ja, till och med upprörande ämne. På internet, runt middagsbord, överallt, spottar människor ur sig diverse åsikter, tips, råd och skitsnack.

Jag vill därför summera några saker jag hade lärt mig under mina 38 veckor som gravid. För graviditet är, precis som allt annat som rör kvinnokroppen, ett ämne som flyter omkring i ett hav av myter.

Jag kan givetvis inte tala för alla människor som någonsin burit ett barn i sin kropp – vi är ju alla så sjukt olika. Däremot vill jag dela med er, internet, mina egna lärdomar från att baka barn i kropp under i stort sett hela år 2015.

Ens existens sätts på sin yttersta spets
Alltså. Att ta beslutet att bli förälder är stort. Det är så stort att det tippar omkull hela ens existens. Vem är jag? Vad vill jag? Är jag ens en föräldratyp? Vad kommer ske med allt som jag förknippar med min personlighet? KLARAR JAG AV DET HÄR? Kommer jag någonsin få ha kul med mig själv igen eller ska jag hålla en symbolisk begravning för mitt ego? Vad kommer hända med min karriär? Allt sånt här plus en miljon fler tankar angrep mig på minuten vi bestämde oss för att ”VI KÖR!”

Nu hade inte vi planerat att bli föräldrar, men det tror jag kvittar. Att bli förälder är stort oavsett. Antagligen det största man kan bli. Det är i alla fall det största som någonsin hänt mig. Och jag är så jävla tacksam att hela det här året fått gå till att ställa in mig på att jag ska bli morsa. Jag har behövt/behöver varje minut fram till förlossningen. Och helt seriöst, internet, ibland känner jag mig inte som samma person nu som jag var för bara typ tre månader sedan. Jag känner inte ens den jag var i början av året.

Okej, riktigt så är det kanske inte. Men, alltså, jag finner inte ord för hur stort det här är.

Blod
Med en befruktning slutar mensen. Men det innebär inte att kvinnan slutar blöda. Istället för att blodet läcker där ingen ser, gör graviditeten (hormoner) så att blodet lämnar kroppen på precis det ställe ALLA kan se. Rakt i ansiktet. Slemhinnor blir känsliga vilket bidrar till näslod – helst när du minst behöver det: på mötet, i kollektivtrafiken, i kassan på ICA. Och ens tandkött går inte längre ihop med varken tandborste eller tandtråd utan att din mun förvandlas till något från en splatterfilm. Problemet med munnen är också extra oskönt i och med att det är extra viktigt att hålla bra munhygien under en graviditet eftersom ens enda hobby är att småäta.

Och ja, det är svinäckligt att borsta tänderna med människoblod, även om det är ditt eget.

blod
Näsblod.

Nya kroppsdelar och dess möjligheter
Okej, varken livmodern eller bäckenbotten är nya kroppsdelar. Barnet är inte heller en del av ens kropp, trots att det ibland känns så. Men tänker ni någonsin på att livmodern är en enda stor jävla elefantmuskel?! Och vet ni? När vi är gravida kan vi känna våra livmödrar! Min mammas livmoder och min egen har gjort mig religiös. Livmodern behöver liksom inte ens gå till gymmet för att klara av det största som finns i hela universum. LIVET.

Dock har det aldrig tidigare varit så viktigt att göra knipövningar som det är när man är gravid. Visste ni att det finns flera olika typer av övningar för att träna bäckenbotten, eftersom bäckenbotten är så mycket mer än bara knipa/släppa fiffimuskeln? Jag skippade kanske för många anatomilektioner i skolan, men bäckenbotten är STOR. Och viktig. Är det någon kroppsdel en människa med kvinnligt underliv bör ta till gymmet så är det just bäckenbotten. Om styrka inte motiverar dig, så kanske pengarna du slipper spendera på Tena Lady gör det.

Graviditeten och tiden är sjukt förvirrande
En fullgången graviditet är 40 veckor plus minus två veckor. Vi snackar 280 dagar, alltså nio månader OM alla årets månader hade lite mer än 31 dagar i sig. Men alla månader är inte 31 dagar, och därför är man gravid i ca 10 månader. Dock räknas en graviditet från och med sista mensens första dag, vilket innebär att man under två av dessa 40 veckor inte ens var befruktad. (Jag kräver inte att någon ska förstå.)

Så. Från det att du blivit gravid kommer du aldrig referera till att vara i den och den månaden. Man snackar endast i veckor. Jag har inte kunnat svara på frågan ”vilken månad är du i?” en enda gång under min graviditet. Dessutom är 90 procent av mitt umgänge människor som varken är gravida, är mammor eller jobbar som barnmorskor (de enda som förstår vad i helvete det är jag svamlar om).

Därför kommer ett tips från mig till dig som nyss blivit gravid: börja inte prata med icke-gravida om veckor hit och dit, de bryr sig inte. Tala bara om när ditt barn beräknas födas och håll med när den icke-gravida räknat ut att du är i femte månaden. Allt annat är slöseri med tid och hjärnkapacitet. Det är typ bara fyra procent av alla barn som föds på beräknat datum i alla fall.

Föräldratidningar är skrivna av och för en annan generation
Jag har nyligen lyckats samla på mig ett gäng prenumerationer av föräldratidningar. Detta eftersom jag gått med i diverse blöjklubbar som delat med sig av min gravidsituation till alla sina pengakåta partners som specialiserar sig på den sjukt köpstarka gruppen föräldrar, etc. etc.

Hursomhelst. Jag är ett år yngre än medelåldern på förstagångsgravida kvinnor i Sverige. Det vill säga 28 år. Jag är sen 80-talist. Och I’m tellin’ ya, jag behöver INTE – och här kommer ett axplock hämtat från de tidningar som nyligen anlänt i min brevlåda – läsa om det är ”pinsamt eller helt naturligt?” att bajsa på sig under förlossningen; hur andra par avslöjade sin graviditet på sociala medier; eller personliga favoriten: ”Har du telefonen (eller kameran) full av bebisbilder? Vi vet hur du säkrast sparar dina älsklingsklick.”

Tydligen behöver andra vuxna läsa om detta, eller så ter det sig så enkelt att föräldratidningar idag i Sverige är skrivna av och för en annan generation än min egen. Kanske är den här typen av läsning riktad till Edward Blom med familj. Och GOOD FOR YOU. För oss sena 80-talister/90-talister är mitt enda råd: INTERNET. OBS! Det seriösa internet, aldrig, aldrig, aldrig, Familjelivs forum eller liknande. Skippa forum helt.

Eller vet ni? LÄS EN BOK. Eller två.

Alla vet allt om allt
Att bli gravid innebär en massa tips från alla möjliga otippade håll. Plötsligt vet folk skitmycket om föräldraskap, graviditet, amning, ja ALLT som rör dig och ditt barn. Jag sitter ju till och med här och typ tipsar, trots att jag saknar erfarenhet av både foglossning och kräkningar. Det är kul att tycka en massa saker. Det är extra kul när man tycker att man har rätt om grejer man inte har en jävla aning om. Men vet du. Ens graviditet är ens egen grej. Utgå från dig själv och din egna situation. Ta reda på grejer utifrån din egna förmåga. Enda tipset är att vara källkritisk. Och jämför inte dig med någon annan. Att nåns kompis kompis moster inte lyckades krysta ut sin unge för att hon åt för mycket järn, har inget med dig att göra. Det krävs att säga igen: det finns få grejer som är så mytomspunna som graviditeter och förlossningar. Och jag är 100 procent säker på att ingen är den andra lik.

Pubertetens återkomst
Trodde du att den värsta tiden var förbi i och med att du tog studenten? Well, ledsen att behöva säga det, men: att vara gravid är som att allt du kämpat för att bli så länge, plockas ner och rörs om för att plockas ihop igen helt ologiskt. Din kropp kommer förändras, säkert helt individuellt, men den kommer att förändras. Dina PMS-besvär kan komma att förvärras. Dina kläder kan du lägga undan, fan, till och med ge bort. Och den du är kommer inte längre att vara. Se det som en blandning av det som varit och det som komma skall: puberteten och klimakteriet tillsammans i ett jävligt långt och intensivt Big Brother 280 dagar. Det är lärorikt. Det finns tid för eftertanke. Men det är också helt jävla bisarrt.