Annah Björk

Soffhäng med Leslie Tay

Leslie Tay är en stjärna som gör sig redo att födas i en mjuk explosion av svart glitter. Jag hängde lite med honom i soffan i en fotostudio på Södermalm medan hela det kreativa musikkollektivet RMH, som Leslie Tay är en del av, skulle plåtas för Café. (Jag gjorde en intervju med Silvana Imam, kolla in i nya numret!!!)

Leslie Tay nominerades till en grammis för årets nykomling och årets hiphop/soul i redan förra året. Då hade han ”bara” ep:n 12 år, som innehåller makalösa spåret Sofie och ett gästspel av Seinabo Sey. Han har också jobbat med Cherries debut Sherihan – ett av årets absoluta guldkorn. I somras kom en samling ”skisser och sms” på soundcloud. och han jobbar på ett debutalbum. Men formatet känns ganska orelevant – Leslie Tay tar sig an r’n’b och det svenska spåket med en mjukhet och passion som känns alldeles ny – helt kärleksfull. I vilken förpackning det kommer kvittar – bara det kommer nytt snart.

 

– Jo men jag jobbar på att ett album ska komma ut 2017. Jag har gjort en del bra låtar till det. Det är lite större låtar. Själva känslan är större, det är lyxigt.

Vad skriver du helst om?

–Inspirationen till mina texter kommer från minnen av kvinnor jag varit med och kvinnor jag är med i dag. Det mesta är verklighetbaserat. Det är enkelt att berätta historier, när man bara berättar sanningen.

Har du väldigt bra minne?

– Jag minns känslan mer än själva situationen. Känslan som sedan lever vidare i musiken.

Hur hittade du ditt språk?

– Det är något som växt fram under en lång tid, som jag nu lärt mig att hantera. Att skriva på svenska började som ett skämt. Jag och Sonny Falhberg (Norlie från Norlie & KKV) skojade fram lite låtar, men så blev det bra. Och vi ställde oss frågan, varför har ingen gjort det här? Tillslut blev det jättebra låtar och jag visste inte vem jag skulle ge dem till. Det var då jag kom på att jag skulle släppa det själv.

Varför är den här typen av  r’n’b på svenska en sådan smal genre, typ fram till nu?

– Ingen har vågat tidigare. För att göra det bra måste man ha självförtroendet att vara både sexig och sårbar – man får inte vara rädd för det.

Kan det inte vara svenska språkets fel då? Att det är lite… stift och fattigt?

– Jo, svenskan kan vara begränsande. Jag måste jobba en del kring språket för att den rätta känslan ska komma fram, det får inte bli för ”fint” heller, det blir stift. Men en bra sak är att jag är från Skåne. Då kommer man undan med mycket, språkligen.

Hm. Ge mig ett exempel!

– Jo men istället för att säga ”det här” säger jag ”denna hära”. Jag kan bryta det traditionella sättet att skriva på tack vare min dialekt.

 

Här är Leslie Tays senaste. Ett klubbigt samarbete med norska Unge Ferrari.

 

Ey, lyssna!

Ett blixtsnabbt nedslag i läskande färska produktioner. En video i orten och så troligen årets svenska remix.

Här är Cherrie. Hon sjunger r’n’b på svenska och hennes låt Tabanja har just fått en skitfin video. Det är Saga Berlin, Niceguzz, som regisserat den. Niceguzz är ett slags husfotograf hos svenska kvinnliga hiphopartister och har ett mäktigt galleri bilder. Videon är inspelad i Rinkeby, förort med klassiska hiphoprötter, där Cherrie bor.

Åh, ja, Tabanja är slang för pistol. Känns som att vapnet har fått ett slags comeback. Under nittiotalet var pistolen it-accessoaren. Tänk Pulp Fiction, Leon, Madonna etc.

♥♥♥

Michel Dida gjorde sensommarens supermegahit. Med språk och uttryck som är lika smittsamma som Lorentz och Sakarias lyrik. Erkänn att du skrivit minst ett mäss/instabildtext/uppdatering med orden Höru mej bae?

 

Anyways, här gör Dida en Pira och skapar troligen årets remix. Den fetaste uppställningen sedan ANC-galan 1985 (ahahahahahha) rappar varsin text. Eller vad sägs om superstars som Seinabo Sey, Silvana Imam, Cherrie (!), Sabina Ddumba och Mapei. I vissa fall första gången vi hör dem på svenska. Classic!

Nu uppdaterad!!! Med videon som just trillade in, dessutom med extramaterialet rappande Zara Larsson på Skype-länk.

VIDEOPREMIÄR: Niklas Lind ”Äldre”

Från en käftsmäll till en annan. Nu har en av årets mest spelade låtar, Seinabo Seys Younger, förvandlats till en helt egen version på svenska. ”Äldre, äldre, sen så dör du”… Det är gamla turnékompisen Niklas Lind som gjort sin tolkning i vass viskostym. Om jag får leka Saida siar jag att denna låt inte kommer lämna oss i fred mer än en sticksugen geting i sommar. Särskilt passande kommer den ju såhär en vecka innan min födelsedag, som om man inte hade nog med åldersångest innan man fått ”höra sanningen”. Fanx ;)

Hörru Niklas, hur kom du på idén att göra en egen tolkning av Seinabo Seys låt Younger?
– Det började med orden ”dör du” som låter lite som ”are ya” i originalet. Jag hörde mig själv sjunga den frasen och blev väl inspirerad att se vart det ledde. Sen är det ju en förbannat bra låt.
Vad vill du med din version?
Jag ville göra originalet rättvisa. Nu känns den som min egen. Och jag älskar min adoptivsång lika mycket som mina andra biologiska sånger.
Vad handlar den om?
– Livet. Tror jag.
Vad säger Seinabo Sey om låten?
– Jag har hört ryktas att hon gillar den väldigt mycket; och att det var först när hon hörde min version som hon förstod vad sången handlade om. Hoppas det stämmer.
Det är inte första gången du lägger om lätt tabubelagda ämnen rakt i ansiktet på lyssnaren. Jag minns även din drabbande Strålande Jul. Vad får dig att dras till de ämnena?
– Antagligen för att de är just tabubelagda. Men det är ju ämnen som, misstänker jag, alla har ett förhållande till. Vare sig vi vill eller inte. Många verkar vilja undvika att tänka på och erkänna dem. Jag försöker ha båda ögonen öppna här i cyklopernas land.

I videon är Niklas och hela bandet alla klädda i plagg från Human Scales. 3 juni kommer ep:n Sommar.

Rihanna rippar Neneh

 

Jag är så kär i det här omslaget att jag inte kan minnas när jag hyste så varma känslor för ett papper senast. Bär med mig tidningen när jag byter rum (jobbar oftast på mitt hemmakontor) och tittar på omslaget minst 100 gånger om dagen.

När jag och Sakarias hade ett frukostmöte här om morgonen bedyrade jag min kärlek till Bad gal Riri-omslaget för honom. Varpå han genast googlade fram originalet.

Neneh Cherrys omslag till Buddy X från 1992. Såklart. Helt logiskt. Neneh är urmodern till allt som är tidlöst megacoolt.

I helgen ska jag spela skivor på ett magiskt bröllop. Allt jag vill är att ha Rihanna/Neneh-frisyren på festen. Hur ska det gå till om man har ca tre mycket skandinaviska hårstrån? Tips emottages tacksamt så jag slipper ringa Yusef Williams, som fixat håret på i-D-plåtningen.

(När Sakarias fick veta att jag skrev om omslagen här på bloggen skickade han vidare kredden till Seinabo Sey, som alltså var kvinnan med stenkoll från början.)

Intervju: Leslie Tay

När jag hörde honom sjunga första gången höll jag andan. Om jag inte redan suttit ned hade jag satt mig. Han sjöng Sofie på Dramaten, just innan Seinabo Sey gjorde sin exklusiva konsert där på stora scen. En vitklädd balettdansös dansade långsamt och mjukt till den avskalade låten.
Jag ba. Vem är det här? Vart har han varit? Vad sjunger han om? Varför rör det mig rakt ner i stolen?
Och varför gick han bara av utan att någon presenterade honom?

Nu vet jag att det var Leslie Tay som förbandade Seinabo – bolagskompis på Universals underetikett Sweden Music. Han sjung Sofie – en låt tillägnad stadsdelen Sofielund i Malmö.
Leslie Tays första ep 12 år släpptes just och jag mailade honom några frågor för att höra mer om den drabbande socialreslism han skriver. 12 år är en uppväxtskildring av ett Malmö som är utlämnat till fattigdom, segregation och orättvisor. Jag tänkte genast på Lilleman, ni kanske minns. 15-åringen som gjorde Vart tog pappa vägen? – och som jag och min vän Emma faktiskt producerade en dokumentärfilm om som examensarbete på vår tv-utbildning. Lilleman försvann.
Men just nu är de här ärliga ögonvittnesberättelserna är någonting vi ser allt mer av.
Joel Almes nya skiva Flyktligan är ett annat exempel på en uppgörelse med trasig uppväxt, det fula, smutsiga och gömda. Jag tror det bara är början på en ny svensk poplyrik. (Inom hiphopen är skildrningen ingen nyhet).

Hej Leslie, du har just släppt din debut-ep- hur känns det?
– Det känns som att allt har börjat för mig i och med det här släppet. Från och med nu så finns det inga rödljus. Inga som jag kommer stanna upp för iaf.
Vad har du gjort innan?
– Det har hänt mycket i mitt liv. Enkelt så kan jag säga att jag har nu erfarenheten att lita på min egen kraft.
Hur var din uppväxt?
– Den var kaos. Jag har faktiskt inte lust att gå in mer på det just nu. Jag har precis fått iväg nåt som jag levt med i 12 år.
Hur har din uppväxt format dig?
– Ska jag vara ärlig så har jag inte reflekterat över min uppväxt mer än det jag skriver i min musik.
Hur har du det i dag?
– Jag lever fortfarande med de berättelserna som finns i 12 år men ibland kan jag blocka ut dom och då leva i nuet.
Vad handlar låten Sofie om?
– Jag tror inte att jag vill säga det. Det förstör lite av min tanke att låta folk tolka den på sitt eget sätt. För mig är det den ultimata kärlekssagan.
Vad fick dig att skriva den?
– Saknad.
Du skriver självutlämnande texter om din svåra uppväxt – vad ger dig styrkan att göra det?
– Styrkan kommer ifrån att jag lämnat dessa upplevelser och berättelser bakom mig.
I min värld så finns det ingen tid att stanna upp, utan bara gå vidare.
Jag tycker det är ett sätt att skriva som tidigare främst funnits inom hiphopen och proggen – tror du att det sprider sig till den svenska pop/soulmusiken mer?
– Jag tycker att det redan görs och kommer bli ännu mer när tex. Cherrie släpper sin debut.
Om din skiva var en bok vilken bok skulle det då vara?
– Där jag kommer ifrån finns inga författare, så den boken finns inte.
Vad har du på gång under året?
– Mera musik. Har precis startat ett bolag (You-Meh) och jobbar med artister som för mig är egensinnade med samma mål som jag.
Hur ska du fira släppet av 12 år
– Jag firar inte. Men min manager kommer tvinga i mig champagne.

Topp 6 från New York

New York Fashion Week pågår och jag har så svår abstinens efter stan att jag måste stoppa mig själv från att ställa mig på balkongen och försöka flyga dit med mina egna armar som vingar. För ett par veckor sedan gjorde jag och världens bästa <3 ett slags spontantripp till Manhattan för att bland annat se Seinabo Sey spela.

Här är kommer sex minnesbilder från New York-resan:

1. Det är bara februari men årets dopp är redan avklarat. På 18:e våningen. En av dagarna med vinande snöstorm utanför, Manhattans skyline just utanför fönstren och New Jerseys hamn i horisonten.

***

2. Hallåe, det här Dj-båset?!!!? Varför tänker inte fler design när det ska spelas skivor?  I synnerhet när det allt showas och hålls hela konserter bakom skivspelare. Släng det där rackliga bordet med lite ful teknik på. Jag kräver härmed att Rebecca och Fiona och alla andra med visuell ambition kittar upp sin turné med roligheter det här setet som fanns i restaurangen CO-OP på Hotel on Rivington på Lower East Side. Äkta nostalgisk futurism.

***

3. Det första jag tänkte på när vi bestämde oss för att åka till ett minusgradigt NY var alla romantiska filmer där de åker skridskor på någon fjompigt liten isbana. Så passande att The Standard, High Line har en egen skirdskobana då. Med egen After Skate i äkta österrikisk stil.

Osv…

***

4. En kväll minglade jag med ÄKTA AMERIKANSKA NÖRDAR på ett Playcrafting-event på Microsofts kontor. Ett 20-tal unga utvecklare visade sina mer eller mindre färdiga spel. Vilka också var mer eller mindre lovande. Det var som att hoppa rakt in i ett avsnitt av Freaks and Geeks eller i ärlighetens namn snarare The Big Bang Theory. Tog en pizzaslize ur den här högen och lekte.

***

5. Var på lite utställningar, bland annat på Remember the Future på Galleriet The Hole. Det där i neonramen är Mark Zuckerberg målad i bajs. Det är Brooklynbaserade KATSU som eh… experimenterat fram denna ganska tydliga kommentar. KATSU förenar teknologi och konst och har tidigare bland mycket annat taggat i Minecraft och målat grafitti med drönare. Den här ”målningen” heter The Shithead.

***

6. Köpte saker såklart. Mest glad för de här skorna från Adidas Adicolor Pink Series P2 som är designade av den franska grafittikonstnären Fafi från 2006 och en kjol från Opening Ceremony som mixar sport, kontor och vår på det finaste sätt.

Seinabo Sey i New York

Det finns en hel stjärnhimmel av svenska kvinnliga musiker med internationell framgång just nu. En av dem som lyser starkast är Seinabo Sey. Och hon är ute på en liten USA-turné. Jag såg premiären i ett insnöat New York.

Dagen innan hade hela Manhattan stängts ned av en borgmästare som bestämt sig för att ta det säkra före det osäkra. Gatorna låg öde och avenyerna helt tomma.. Men själva snöstormen uteblev och Seinabo Sey skrev på sin twitter ”A little snow wont stop no show”.
Det gjorde det inte heller.
Tillsammans med ett litet band med trummor, bas och keyboards värmde Seinabo den frusna publiken med en charmig och show på Manhattan-klubben (le) poisson rouge. Den unga svenskan har en naturlig grace på scen och en enorm röst som ger Adele-vibbar.
Det är en helt annan konsert än den lyxiga men nervösa hon bjussade på från Dramatens stora scen förra året. Klubbigare, enklare.  Det skulle kunna vara ännu mer anpassat till nattklubben, mer suggestivt, dansigt, Men med Seinabo Sey på scen behövs egentligen inte så mycket mer en ett fett ljudsystem och de Lidehäll-producerade soulpopmelodierna. Skulle vara ett par fler låtar då, ep:n For Madeleine räcker bara till  en väldigt kort spelning.
Efter showen forsatte Seinabo Sey sin turné till Minneapolis, Chicago, San Fransisco och Los Angeles.
Jag fortsatte ut i New York-natten för att bland annat sjunga kareoke i East Village.

Typ lika succéartat.

#snowmageddon

Jag hoppade över modeveckan den här säsongen och har installerat kontoret på 17 våningen på Manhattan istället. På katastrofintagna Manhattan. För en nordsvensk är den här Juno ingen snöstorm, bara … januari. (Allt påminner väldigt mycket om när det kom lite snö i Göteborg en gång och ingen fick gå till skolan eller jobbet.)
Men eftersom all trafik – tåg, tunnelbana, bil – var stoppad under natten känns det ändå som att befinna sig mitt i en katastroffilm.
Klockan 06 i morse gick vi ut och lekte Will Smith i I am Legend på de tomma gatorna.  Minus zombiehotet dårå.

Det är kusligt stängt överallt. I morse bestod den enda trafiken av små fjuttiga små stackars snöröjarbilar och en och annan saltbil. Någon joggare som passade på att springa fritt i stan.
New York är just nu för en katastrof-filmsjunkie (som jag) vad Kalles chokladfabrik skulle vara för en godisgris. Jag NJÖT av domedagskänslan, eftersom den ju den här gången lyckligtvis var helt ofarlig.

I kväll går Seinabo Sey emot katastroflarmet och genomför sin spelning på (le) poisson rouge. Jag tänker inte heller låta lite gullig snö hindra mig från att se henne smälta New York-publiken.

Ja, eh man får kisa bra mycket för att Manhattan ska se ut som i Day After Tomorrow.

En spaning på 2015 – 1987

Det är nytt år och fullt av förväntningar på ny musik, nya artister, nya genres och nya samarbeten. Vem blir årets Seinabo Sey-sensation? Vem får årets internationella Tove Lo-genomslag? Och vem blir årets Lorentz?
Kanske är 1987 svaret på någon av de frågorna.

När 1987 släppte sin första låt, tårdrypande Ocean, hade världen inte hört någonting liknande. Det var poppig r’n’b på svenska, med tokiga utsvävningar som bara R Kelly brukar komma undan med. Och så personlig som musik bara kan bli när en man sjunger hjärtat ur sig på sitt hemspråk.
1987 släppte låten Michelle. Sen kom Lorentz Kärlekslåtar, Sakarias Atlanten och ja… tre är ett gäng så en ny genre modern svensk-r’n’b var född.

Bakom det krypiska artistnamnet 1987 döljer sig Victor Holmberg. Han har sällan setts på bild, på omslaget vänder han ryggen till, fram till nyligen gick det det bara att hitta en enda intervju med honom på nätet. Fram till nu har han varit ganska hemlig. Men 2015 kommer debutskivan och Victor är redo att träda ut ur sitt gömställe.
– Det var egentligen aldrig någon medveten strategi att vara så hemlig. Men samtidigt ville jag känna mig fri att skriva så nära och personligt som jag gjort, utan att det skulle kännas helt utpekande. Ärligt, hade mitt artistnamn varit Victor och sjungit det jag sjunger hade jag kräkts i min mun. Sen jag tycker inte alltid det är snyggt med bilder på ansikten, säger Victor när vi ses.
Det är strax innan jul och han är på en kortvisit i Stockholm. Sedan två år tillbaka bor Victor i London tillsammans med sin engelska fru Rachel. Vi dricker färskpressad apelsinjuce på Il Caffé. 1987 är hans födelseår. Men för Victor symboliserar det en hel generation, eller årskull.
– Låtarna handlar om mig och mitt liv, men det är präglat av min årskull och åren jag växte upp. Varje generation har sin signatur. De innan och efter mig upplever jag som vilda. Medan vi som är födda 1987 är vemodiga, lugna och nostalgiska.
En ganska exakt beskrivning av hur 1987 låter. Innan förra året tog slut hade Victor släppt låten Bomb – ytterligare en singel svävar runt bland molnen:
”Jag vill ha nåt mer, vill inte leva i en verklighet. Jag vill se en sol som inte sviker varje sommarlov.”
Trots att hela 1987-projektet är på svenska har låtarna plockats upp av internationella bloggar och tidningar.
– Jag tror jag har lika många svenska som internationella lyssnare. Det är kul, ett slags Sigur Rós-effekt. Man måste inte förstå texten för att sången ska gå igenom, säger Victor.
Han växte upp i Stockholm, yngst av fyra bröder. Att hitta sin plats i familjen var ganska knepigt. Och Victors barndom präglades av en vilja att vara äldre.
– Jag och många i min årskull är sådär, brådmogna. Jag har alltid velat sjunga om ämnen som berör, med ett sjupt allvar i sig. Redan när jag och min kompis började göra musik som 12-åringar var vi dödligt seriösa.
Victor berättar om pojkrummet med Joy Division-affischerna, om den outtröttliga jakten på nya musikstilar och viljan att ge ut sin egen musik. Albumet har han skrivit och spelat in själv, i lägenheten i London. Precis som när han skriver går han upp i minnena när vi pratar och plötsligt är han alldeles blank i ögonen.
– Jag ser tillbaka mycket på albumet. Det handlar om vänner och kärlek och livet. Hopp och ljus i vemodet. Det var som om jag var tvungen att få ur mig alla min ängslan för att över huvud taget kunna gå vidare och göra musik om annat.

Här är några andra svenska pophopp för 2015:

JOY  Kattkvinnan Joy har troligtvis landets mest extravaganta stil. Hon kör de legendariska raderna ”Spela korten rätt fast jag fick den sämsta handen” på Lorentz Där dit vinden vänder. Är aktuell med låten Din vind tillsammans med Panda da Panda.

MAJA FRANCIS  Hon hade Veronica Maggio som kör på en showcasespelning. Och skriver glittersnistrande poplåtar om att förlora sig i drömmar om rymden och dansa bort vuxendomen med disco. Som om Stevie Nicks bildade band med Haim, typ.

SIRENA  Noonie Baos protegé släppte energiska poplåten Chemicals som tog henne ett par välförtjänta varv runt www. I början av året kommer en ny singel som heter Lunar Lights och lite senare en ep.

 

DOLORES HAZE Stockholmskvartetten beskriver sig själva med de tre orden överskattade, porriga och supersnygga. De spelar överenergisk, bedårande och ascool replokalsrock som får en att vilja skita i allt och starta band. De släppte Accidental ep förra året och i år kommer deras första alster på skivbolaget Woah Dad!. Redan 2015 års soundtrack till mitt lilla liv.

Årets låtar
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets fniss
Och en liten spaning på 2015

Popen vecka 41

Jag började med att drömma mig tillbaka till den här studion på Skeppsholmen. Sakarias, andra halvan av hiphopduon Lorentz och Sakarias, har spelat in sin soloskiva Atlanten där. Och en klar höstmorgon tog jag båten över från Slussen. Susade fram genom dimman som ännu låg över vattnet. Jag och Martin Sakarias tog en varsin kopp grönt te, och så spelade han upp hela skivan för mig.

Utan att säga för mycket är det en utökning av den musikaliska galax Sakarias hittat med med sin bror. På skivan sjunger han, blandar in ännu mer pop och till och med rock. Det är episkt och så samtida att det stundtals kändes som det var sidor ur min egen dagbok som omvandlats till ljud.

I måndags var det dags för en verklig debutant att göra sitt eldprov. Seinabo Sey knockade ju hela musikvärlden när hon släppte Younger förra året. Efter det har hon jobbat hårt för att färdigställa fler låtar. Och nu var det dags för henne att presentera dem för en större publik. Det är förstås unikt att göra sin första egna spelning i det innersta finrummet: Dramatens stora scen.

Seinabo hade med sig band, en lyxig kör, med bland annat Sabina Ddumba. Gäster som Salem al Fakir och Oskar Linnros. Hennes pondus som soulpopsångerska går inte att värja sig mot. Men glappet mellan mäktet i balladernas största stunder och hennes skolföreställningslika mellansnack är ännu lite för stort för att helheten ska få en att trilla av de hårda teaterstolarna. Möjligen är balladtempot fortfarande också lite för odynamiskt. Men Seinabo är en makalös artist som kommer, KOMMER, att gå hur långt som helst.

Hon sjöng bland annat en Halo-bekant ballad som jag längtar efter att höra igen.

Stort plus i finkulturkanten för den här magiska balettdansösen som agerade intro.

Sen har jag hängt med One Direction igen. Gruppen visar sin konsertfilm Where we are tour på bio i helgen. Jag har sett konserten … fyra gånger tidigare. Så det finaste jag fick ut av filmen var att se gullungen Niall sitta och omedvetet pilla upp ett hål på jeansens knä under intervjun. Som ett barn!

(Okej, jag sjöng med, speciellt Story of my life. Det var ju mörkt i salongen.)

Jag var ute på Lisen Stibecks 1700-talsgård och hade ett fint samtal om hennes Fotografiska-utställning och bok Daughters.

 

På kvällen spelade Kleerup upp sin ep As if we never won på Riche. Är ju redan tokig i den här. https://soundcloud.com/kleerup/kleerup-let-me-in-feat-susanne-sundfor

Och så såg jag Kitok live på Obaren. Med låten Sista utposten gjorde han norrländsk Beastie Boys-punk. De sista singlarna är liiiite farligt nära Markoolio-popen men jag har fortfarande full tro till att Kitok navigerar tillbaka mot Sista utposten-markerna igen.

I helgen öppnar Moderna Museet sin utställning Skulptur efter skulptur. Jag skrev en stor artikel om Jeff Koons här.  I går var det stort vernissage där jag roade mig med att försöka ta en ballonghundsselfie. Det var svårt pga den var så stor. En variant av Koons berömda hund som såldes för rekordsumman 58 miljoner dollar står nu på Skeppsholmen.

Finast på utställningen var Michael Jackson i porslin. Läskigast Charles Ray’s The New Beetle, som ett förstelnat spökbarn i utställningshallens mitt.