Annah Björk

Premiär: Elsa Carmona ”Hurt”

Veckans låt är utsedd! Och det var så lätt. Jag vill bara stanna hemma och dansa modern balett till den här syntpiruetten resten av veckan. (Har redan ägnat morgonen åt just det. I nattlinne, i Berlin. Det var perfekt.).

Elsa Carmona gjorde tidigare musik under namnet Sirena och jag har skrivit om henne flera gånger. Sedan i höstas har hon tagit sitt egennamn istället och blivit mer personlig i sin musik. ”Hurt” är skriven och producerad av Elsa och Fredrik Okazaki som jobbat med Robyn och Seinabo Sey och är mörkt och tungt Depeche Mode-syntig och 80-tals popig. ”Hurt” släpps först i morgon men lyssna loss helt exklusivt här så länge:

– Låten handlar om det man går igenom när man faller för någon. När man blir förlorad i en ny människa, är det som om allt man byggt upp för att skydda sig själv raseras. Att visa sig sårbar kan vara smärtsamt och spännande på samma gång, säger Elsa Carmona om låten.

Det är den tredje låten ur Elsa Carmona och Fredrik Okazakis samarbete – jag väntar otåligt på mer.

Premiär: Death Team ”Jump”

Nu har Death Team gjort en låt som retar gallfeber på min kille! Jag tror att just den irritationsgraden betyder toppenbetyg till duons relationsdrama Jump. Death Team larvar sig alltid på gränsen mellan kitsch och genipop som borde toppa hitlistor. För mig var det omedelbar love at first sight med deras debutsingel Fucking Bitches In the Hood. Jump är ljuvligt nittiotalig och roligt klistrig. Just nu hänger Mayka och Johen i studion för att färdigställa en EP som kommer i sommar. Låten släpps i morgon men har exklusiv premiär här och nu, lyssna, lyssna.

Men okej, Death Team. Vi måste prata lite… Min kille hatar er låt.

– Det är precis där vi vill vara. Just nu släpper vi låtar som är på gränsen, som våra hardcorefans älskar och streamar sönder men som samtidigt är så kitchigt att många blir irriterade men samtidigt så ”hookigt” att de kommer gå runt och nynna i flera dagar på bara en lyssning. Finsk radio kommer antagligen ge den B-rotation. Denna riktning kommer vi fortsätta med på EP:n i juli. I höst kommer nästa fas där vi kommer låta mer som en blandning mellan t.A.T.u., Spice Girls, Flume och Drake. Det kommer låta mindre irriterande och mer som en trendkänslig form av kitsch. Då kommer även din kille bli en av de som streamar sönder Death Team planerar vi.
En av textraderna lyder: ”I wanna fuck, you wanna use the wifi”. Vem handlar Jump om?

– Den handlar om hur frustrerande det kan vara när man är ihop någon som är tråkig när man själv vill ha kul. Det är en livsbejakande låt om att bryta sig fri och om att vilja ha roligt.

Varför ska man ens vara i hop med någon som är så tråkig?

– Bra fråga. Det viktigaste är nog att matcha så att man i sitt förhållande har ungefär samma ambitionsnivå och ideer om hur relationen ska se ut och vilka aktiviteter som ingår. I Jump matchar det inte mellan Death Team och dess partner.

Vad ska man göra om man är ihop med en tråkmåns som hellre vill använda wifi:t och går på diet etc?

– Ändra sin partner, ändra sig själv eller kanske göra slut? Att mötas på mitten kan vara bra men det är inte alltid det bästa alternativet. Generellt tycker vi att sveriges höga skillsmässostatistik är något positivt eftersom det mäter hur folk tar sig ur ickefungerande relationer. Vi hoppas att Jump ska fungera peppande för båda parter i ett uppbrott då vissa kanske tycker att snowboardåkning är det roligaste i världen medan andra gillar att titta på House of Cards… Vad som definierar en tråkmåns är väldigt subjektivt.

Jag hör Le Sport och Marky Mark i Jump – vad har ni influerats av?

– Vi tycker att italopianovågen aldrig peakade ordentligt så vi har försökt göra en låt som liksom sätter spiken i kistan. Sen är vi ganska inspirerade av nittiotalslåten Spaceman, men inte så mycket att dom kan stämma oss för det enligt vårt skivbolag.

Vad skulle ni aldrig skriva en låt om?

– Oralsex. Skoja! Swallow släpps 2017. Nej men vi skulle aldrig nånsin göra något rasistiskt, sexistiskt, transofobiskt eller slutshaming. Nolltolerans på det.

 

death team

Singelpremiär: For BDK ”My Tears”

For BDK, Stockholm/London-duon som gör edgy danspop, är tillbaka med en ny låt. Det är en skitcool nostalgitripp till nittiotalets triphopscen, uppdaterad i två överhippa tiotalskids händer. Jag tycker det här suggestiva retrofuturismen är det bästa For BDK gjort och vill helst ha nästa fullängdare redan nu. Och HURRA, du hör My Tears allra först här:

Duon släppte sitt debutalbum For Body Drugs & Kicks
förra året men är alltså redan på g med nytt, yay.

Omslaget till My Tears är målat av den unga konstnären Nadine Schjödin och hänger på Liljevalchs.

Hej For BDK, vad har hänt sedan sist?
– Hej! Vi har turnerat med Silvana Imam och med JJ i Europa och skrivit ny musik.
Berätta om My Tears? Hur kom den till?
– Den kom till i vintras och var en av de första vi fick flyt med efter skrivpausen efter albumsläppet. I början lät den som direkt från nittiotalet, en tvättäkta triphop låt. Men med tiden försvann det lite och är i dag den perfekta mixen av Portishead och For BDK. Låten handlar om att sprudla av känslor i ett kallt och segregerat samhälle.
Vem ska lyssna på den i vilken situation?
– Tror alla kan lyssna på My Tears och man kanske ska vara hemma och ligga på sin säng och bara lyssna utan att något stör.
Vilka känslor vill ni frammana hos publiken?
– Närvaro och öppenhet.
Vilka är de största/viktigaste influenserna för er i den?
– Dido.
Har ni jobbat annorlunda nu än tidigare?
– Den har fått utvecklas under en längre tid, med flera olika versioner. Tidigare har vi stressat fram dem och gjort färdigt låtar på endast ett par sessions i studion. Vi har också ett stråkarrangemang från Stockholm Strings som är nytt för oss, det är fett nice.
Vad ska ni göra nu?
– Förhoppningsvis åker vi iväg någonstans i där man inte behöver ha med det sociala att göra och skriver klart EP:n vi jobbar på.

SINGELPREMIÄR: Itsabrightlight: ”Weaken Me”

Ett fönster på glänt till våren, varma täcken, mittemellan sömn och vaken. Itsabrightlights debutsingel är en flummig dröm på nästan fem minuter, men hade lika gärna hade kunnat pågå dubbelt så länge. Soulig mjukhet och poppig melodikänsla i ett syntkalejdoskop – Weaken me låter som ett rejv i slow motion.
Itsabrightlight består av Sarah Frey, kallas artpop, och är signad till nya bolaget Woah Dad! (Dolores Haze, The Tarantula Waltz och Jonas Bergsten).

För att fira premiären av Itsabrightlights första singel intervjuade jag Sarah Frey, som är kvinnan bakom artistnamnet.

Beskriv Itsabrightlight med tre ord?

– Pop, Pop, Pop. Fast det är väl egentligen redan taget av Rickie Lee Jones, så:

Musik, stämning och visuals.

Vad har du gjort tidigare?

– Turnerat som musiker bakom Frida Hyvönen med flera. Jag har släppt lite grejer tidigare, som jag spelat in hos och med Petter Winnberg..

Vad handlar Weaken me om?

– Gränslandet mellan skymning, gryning, natten och fullmånen, när alla energier blir lite mångalna… Lägga band på sig själv och längtan.. Ett kvalmigt febrigt tillstånd där man inte vet om man drömmer eller är vaken och därför inte heller kan lita på sitt omdöme.. Jag hade precis sett ett avsnitt av Hitlåtens historia om Take my breath away och den har den där stämningen över sig som är så kvalmig och filmisk, och blev lite inspirerad.

Du har skrivit, spelat in och producerat själv, hur gick processen till?

– Jag hade en massa plug-ins till synthen inför turnéer som jag inte hade hunnit utforska prova fullt ut, och så kom den till. Typ så.

Vad händer härnäst?

– Jag ska göra performances med denna låt, jobba på nästa singel och video, nya moodboards och nya visuals…

Vad inspireras du av?

– Konst, musik, mode, design, doft, städer, kontraster, stora tomma ljusa rum.