Annah Björk

Fredag! Stargirl! Stil! Abiat!

 

hero-10314-925482652

Svart, vit, rosa, regnbågsfärgad. Skitsamma. Det är fredag.

Och The Weeknds album Starboy släpptes i dag! Lana Del Rey och Weeknd samarbetar igen (de gjorde Prisoner på hans förra skiva). På nya är det den här interlude-låten Stargirl som glittras ned av Lana Del Rey. Alldeles för kort låt men med härligt släpig och kvävd pipsång. Fantjej som jag är blir jag lycklig av minsta lilla Lana man kan få, loopar en minut om igen och igen. Blir sur när den tar slut.

Första singeln på brittiska The xx kommande skiva är ödslig och dansant på samma gång. Som att stå i mitten på dansgolvet, inbäddad av musik men instängd i sig själv. Mitt mood.

Erik Lundins andra ep Välkommen hem släpptes i dag och är en måstelyssning för alla som är det minsta intresserade av hur det ser ut i Sverige i dag. Landets just nu mest prisbelönade textförfattare har dessutom skaffat sig fantastisk produktion kring sina ord, jazzigt, atmosfäriskt. Som den här mjuka technon i Abiat.

(Ja, jag har urban dictionary-googlat Abiat. Betyder kokain.)

Jag är fortfarande kär i Cherries album Sherihan. Nu släpptes den här lilla förälskelsen plöstligt. Ett samarbete med Sammy Bennett och provad av Nisj. Med tillhörande stil att åtrå.

Den optimala mammalooken

Mammabloggen goes modeblogg.
Mammabloggen goes modeblogg.

I samband med att Mammabloggen kom igång fick jag frågan hur en optimal mammalook ser ut. Jag svarade ”skjorta” eftersom en skjorta är stilig, samt rätt variant av skjorta kan göra under för figuren när en precis blivit mamma.

Men framförallt är skjortan lätt att öppna när ett bröst ska halas ut och ge föda åt avkomma. Jag ogillar nämligen att ta fram brösten iklädd linne eller annat ”ringat” plagg där huden mellan nyckelbensknotorna och bröstvårtorna är blottade. Hela amningsproceduren blir liksom alldeles för naken för min smak (detta gäller naturligtvis inte när jag vistas i mitt hem).

Observera att jag inte har några synpunkter på vad andra har på sig när de ammar. Var nakna om det får er att må bra!

Länge leve hälsan!

Ur bröstet, styrkan!

Befria kvinnokroppen!

Och så vidare.

Nu har dock den optimala mammalooken blivit en annan. Och det med råge! Jag har kommit till den punkt i mitt föräldraskap där brösten inte längre är mitt barns att få ta del av. Om skjortorna fortfarande skulle användas flitigt skulle de bli knapplösa, sönderrivna, uppsprättade, då min dotter inte förstår konceptet ”mitt är mitt och ditt är ditt” och tror således att min kropp endast är till för hennes behov och nöjen.

Låt mig därför presentera det optimala mammaplagget post-amning: polotröjan!

Wow! Polo!
Wow! Polo iklädd rädd blick!

Denna lilla skapelse som ej är gjord för att bäras i långärmad variant på sommaren (men såklart den enda variant jag äger) är PLAGGET jag numera alltid bär, dag som natt!

Polokragen är optimal för att stänga inne bröst-relaterade lukter vid halshöjd. Hela tröjan är som ett extra skinn: tight och heltäckande. En enastående bonus är att den kan användas som snuskig snutte (dränkt i moderns sovsvett och bröstläckage = det lilla barnets favoritparfym, ew!) när mjölken sinat och brösten inte längre påminner barnet om den forna ljuva tid som en gång var.

Det bästa med polotröjan är att den som metod för att avsluta amning faktiskt fungerar! Allt det där om att barn sover hela nätterna om de inte känner lukten av mjölk och att polotröjan hindrar dem från att komma åt: DET VERKAR SOM ATT DET FAKTISKT STÄMMER!

Svaret på mina tidigare funderingar angående att sluta amma har alltså legat i min garderob hela tiden.

Veronica Maggio om nya punkstilen

Veronica Maggio som punkare? Ja, i nya videon till Den första är alltid gratis har hon knallblått hår och skinnjacka med däckpennetext på ryggen. En ”ond jacka” tydligen.

– Jackan fick en egen personlighet, som en karaktär. Vi lekte med idén att jackan har krafter som gör att den som bär den hamnar i olika slags trubbel, berättar Veronica Maggio för mig när vi sågs, posade och pillade lite i håret:

12516422_10156929405665019_1124856787_n

Nej, skoja. Vi drack kaffe i måndags och pratade rätt mycket om stil. Outfiten i videon är det stylisten och skräddaren Sanna Nyström som står bakom. De två jobbade tillsammans på förra albumet också. Sanna syns dessutom även i Historieätarna, som kostymör…

– Jag såg Eternal Sunshine of a Spotless Mind väldigt många gånger, därav håret. Men jag har också snöat in på fotoböcker från 70-talet inför den här skivan, säger Veronica Maggio.

12421709_10156929405765019_1619330935_n

Skinnjackan med texten ”Den första är alltid gratis” på ryggen är tung, men inte något som Veronica varken kommer bära privat eller på scen i sommar.
– Nej, den är inte riktig jag rent modemässigt. Den funkar bra på bild men sedan tror jag att den ska få hänga på väggen hemma, säger hon.

Just nu är jackan på PR-turné med Instagram-kontot @densvartajackan där fans får bära den och testa de ”onda krafterna”. Sanna Nyström har också tagit fram en silvrig jumpsuit till Veronica Maggios turné. Förra vändan hade hon en beige sådan.

– Den var inspirerad av Bowie… Eller ja, det var ett rent plagiat faktiskt!

Själv gjorde jag ett försök att plagiera Maggios lockar, som skymtar förbi i videon, när jag hade tjuvpremiär för videon och låten i min Musikspaning i SVT Gomorron redan förra veckan.

12721661_10156929435060019_784019812_n

 

 

Sno stilen från NWA

Jag såg NWA-biopicen Straight Outta Compton i går. Har massor att skriva om filmen, men först: kläderna. Var. Inte dumma. Nu syftar jag inte på brudarnas kläder eftersom de hade dress code inga kläder. Tröttsamt som valfri hiphopvideo på MTV 1995 men men. Easy-E, Ice Cube, Dr Dre, MC Ren och DJ Yella hade kostymören Kelli Jones stylat med precision.

”They were just as strong in their way of dressing as they were in their words”säger hon i en intervju med fashionista.com

Och precis som med musiken har NWA’s stil, deras krispiga hood-outfits, fortsatt att influera modet. Det monokroma, sportjackorna, guldlänkarna, de stela Dickiesjeansen har under de senaste 20 åren fått en så fet spridning över såväl geografiska som klassmässiga-gränser att rapparna i princip kändes helt vanligt klädda. I filmen verkade NWA’s allra viktigaste i stil-måste vara att ha Raiders (Kaliforniskt amerikanskt fotbollslag) logo på allt. Jag är som alltid svårt kär i baseball-skjortor. Och fick nostaglipirr av vinröda Kangols som swishade förbi.

Men en annan aktuell hiphopfilm med ha ÄNNU bättre – roligare – mode är Dope.

Filmen verkar vara som en mix av typ Clueless och nittiotalets gangstafilmer. Det vill säga perfekt. Dope ska utspela sig i dag men är helt förlorad i nittiotalsmodet.

Filmens kostymör Patrik Milani berättar i en intervju att det var superlätt att hitta inspiration till kläderna. Han gick bara in på instagram och skrev #iglewoodhighschool och vips vimlade det av übercoola, individuellt klädda kids (TACK för tipset!). Film-karaktären Kiersey är dock helt influerad av Aaliyah.

 

”I said okay, Kiersey (Diggy) is Aaliyah, Tony Revolori (Jib) is N.W.A. or Run—D.M.C., and Shameik (Malcolm) is more late ’80s with the colors and the patterns but mixed with a classic American look. I ended up using a lot of Tommy Hilfiger and Polo.”

Dope verkar inte ha någon svensk biodistribution än. Hoppas Straight Outta Compton får SF att ändra sig.

Stilreleasen: Lana Del Rey ”High by the beach”

Med Lana Del Reys officiella första singel High by the beach som släpptes förra måndagen kom också den officiella stilen för hennes tredje album Honeymoon. Här är min recension – och lite förhoppningar inför albumet.

I bilderna och videon bär Lana svepande tunna tyger över en bikini. I kalla, färger. Turkos, ljusblå, mintgrönt, vitt. Det är Lanas lillasyster Chuck Grant som tagit bilderna. Chuck är Lanas husfotograf och står bakom nästan alla officiella bilder.

Jag är inte alls ett fan av stilen. Lana leker ofta med ett slags tacky mode. Hon klär sig i singoallatopp och jeanskjol på scen. Allt för den genuina trailer trash-stilen – med hennes inneboende glamour som edge. Det fungerar till en viss del, men jag tycker det blir bättre när hon följer det fullt ut, nästan överdriver det. Stilen i High by the beach är lite åt old school dekadent glamour-hållet, men utan twist. Lana glider runt i sitt strandhus som en modern version av Norma Desmond i film noir-klassikern Sunset Boulevard från 1950.

Ja, innan videon, med sitt urballade och oväntade slut, var jag verkligen superbesviken på det visuella. Väldigt kommersiellt gångbart, sure. Förstärkt kaliforniskt ljus, men egentligen bara tråkigt snyggt. Som någon Filippa K-tjej. Enda riktiga plusset är halsbandet, en hylsa som skvallrar om att det döljer sig någonting mer bakom den här pastelldonnan.

Heja, såja. Nu bryter det enorma maskingeväret det romantiska på ett absurt sätt och hela det där böljande får sin poäng.

Måste ju säga att förra albumets Springsteen-look inte heller var en favorit, även om stor skinnjacka och vi t-shirt aldrig kan vara HELT fel. Däremot var det en övertydlig flirt med den manliga rockpubliken, ett allt för simpelt sätt att vinna deras respekt.

 Men jag saknar good old times. När Lana lanserades för 100 år sedan med Video Games och mest var ett offer för diskussion om autenticitet och skönhetsoperationer kallade hon sig för ”Gangsta Nancy Sinatra”. Lite fånigt kanske, men det är just den delen av henne som är så fabulöst megasnygg. Mixen av ghetto, amerikansk collage och nostalgisk Hollywoodglamor.

Jag hoppas hon är på väg dit igen.

Den här hårfärgen. Dör för den. Lana, allvarligt skippa det där trista brunettstilen nue.

Om man fokuserar på det musikaliska i High by the beach är det en tillbakagång till den grymma, triphopiga mixen med Lanas drömska sång. Det rockiga från Ultraviolence är utsuddat och ersatt av syntar och madonna-rap. Attityden är mer förort än emo. Det är bra! Den här är så mycket mer direkt pop än vaga, men vackra Honeymoon som smygsläpptes tidigare i somnar.

Musikinriktningen i High by the beach lovar också gott rent stilmässigt.

Precis som det här. Postern för albumreleasen den 18 september, en klassiskt gammal amerikansk vy.

California, here we come, right back where we started from.

Stilreleasen: Joy

Det var ett tag sedan, men nu är Stilreleasen tillbaka. Den som granskas i dag är kvinnan som kallas Sveriges egen Nicki Minaj.

Det här är omslaget till hennes första ep, Glädjeflickan. Joy M’Batha gjorde entré med nu mera klassiska låtraden ”Joy är nåt som ingen annan är” i kaosbra Lorentz-singeln Där dit vinden vänder förra året.
Jag har skrivit en trudelutt om vad jag tycker om musiken här.

Men nu till väsentligheterna – Joys stil. Den är nämligen ÖHMAZING. Jag har just sett henne gästa Maskinen på Bråvallafestivalen. Klädd i knallgul/grön kjol, vita nätstrumpor och strassklädd behå.

För att bedöma omslaget och pressbilderna till ep:n måste vi göra en snabb koll på hur det kan se ut när Joy är med.

Det var hon som kom med fyra pojkar/kattungar i koppel till P3 Guld i vintras.

Klär i baddräkt och klättrar på bilar.

Eller går ut som någon kawaii goth/rap-Lolita.

Jeppz, Joy är landets enda riktiga scendiva och den enda i detta stilstiffa land jag sett bära upp världens bästa scenplagg – body/baddräkt. Och med den äran. Joys modesvängar är så väl tilltagna att man måste ha åksjukepiller för att se henne live. Och jag gillar ju bergochdalbanor.

Joy är tvärt emot både det svala svenska modet och den typiska svenska artisten är på scen. Hon är fri och självsäker. Och rolig! Hennes sexighet, hennes fallenhet för bakdelsdans, har ingenting med den inställsamma underkastade sexighet gamla popstjärnor som Britney var tvungen att traska runt i.

På omslaget och pressbilderna till ep’n bär Joy nunnedräkt. (Ja, och handbojor om man tittar nära) Någonting som i kontexten Joy har en poäng. Så snart man lyssnar på låtarna framgår att hennes stilmässiga kyskhet bara finns där för att kontrastera hennes helt barnförbjudna låtrader. Väldigt mycket Madonnas 80-tal.

Den sobra sminkningen på bilderna gör henne inte bara milt vacker (älskar de blekta ögonbrynen!). Den lyser också mer än någon neon-make skulle göra på hennes ansikte, eftersom det är så vi är vana att se henne.

Kul, smart.

 

Tre saker om Bey’s METgala-stil

Jag har tre saker att säga om Beyoncés METgala-outfit, en Givenchy Haute Couture-klänning, från i går:

1. Äe, börjar bli så fakkin trött på att det alltid ska stå någon overkligt påpälsad man bredvid varje framgångsrikt stylad kvinna. En snubby som bara kikat in i garderoben och tagit en av sina tio identiska svarta kostymer med en av sina 20 klonade vita skjortor och sin enda fluga. KOM IGEN. Gå av röda mattan eller hitta på ett roligt sätt att presentera dig själv. Stiligt är inte stil. Det är avsaknad av egen stil.

2. Aspekten att den framgångsrikt stylade kvinnan sedan är vad man skulle kunna kalla naken. Ja det orkar jag inte diskutera. Kan bara konstatera att OMG vad mycket roligare det är att vara Beyoncé än Jay-Z. OMG vad mycket mer power och äg det bor i den kroppen, i det uttrycket, i den styrkan. Själva motbeviset till Lena Anderssons teser om kvinnor och tillkrånglade plymer.

 3. Den här bilden. En rak copy på vår egen mini-Queen B, Zara Larssons bilder från Rooftop ju. Har full förståelse för detta, sjukt fin stil/härlig lekfull pose. Ska själv coppa så snart jag får tillfälle.

 

Stilintervju med Tove Lo


(Bild från spelningen på Debaser Medis lånad från Tove Los instagram)

Sverigeaktuella superstjärnan Tove Lo har gjort en på flera sätt osannolik karriär. På ett annat en helt logisk. Vid en första anblick kan 26-åringens antipopstjärneattityd och nonchiga rockmanér verka motsägelsefulla för en artist som legat trea på Billboard och turnerat med Katy Perry. Hennes ständiga drogromantiserande och eum… oblyga inställning till sin sexualitet kan verka svår att jämka med hits i Amerika. ALLS INTE. Tänk om. De flesta riktiga stjärnorna är verkliga personligheter som går mot strömmen och som sedan en ocean av wannabes försöker apa efter.
Nu är ju inte Tove Lo konstig på något sätt. Bara en ovanligt cool och begåvad person som skriver lika bra som hon sjunger.
Så har hon gjort en liten stilresa också. När jag frågade henne vad hon skulle ha på sig på turnén med Katy Perry (aka stilfreak) för mindre än ett år sedan hade hon inte en aning och brydde sig nästan inte.
Nu sportar Tove Lo både extravaganta och skitcoola scenoutfits. Vi pratade lite om det i går när hon var i Stockholm för att spela på Debaser Medis (läs min recension här).
– Jag känner att jag är exakt samma, fast uppgraderad. En Tove 2.0, stilmässigt. Det beror såklart på att folk numera vill ge mig massa fina kläder, det är kul. Men också för att en av mina bästa tjejkompisar har blivit min stylist.
Hur har din inställning till kläder förändrats?
– Jag kommer från en värld där allt annat än matematiskt rockband i smutsig t-shirt och slitna jeans är töntigt. Så tidigare har jag inte brytt mig. Men jag börjar tycka det är sjysst.
Vad gillar du att ha på scen nu?
– Någonting som syns och som ger något extra till giget. Jag är fortfarande bohem grunge, men en lyxigare variant. Jag älskar till exempel kläder som blänker, metallic, guld och silver.
Vad fick dig att ändra inställning till din stil?
– När det plötsligt fanns ett stort intresse för MIG. Folk började bry sig och ställa frågor om mina kläder. och när jag började se bilder på mig själv. Då blev jag mer medveten generellt om mitt utseende. Jag hade kunnat jobba emot den grejen och vägra, absolut. Men. Jag tycker det är kul också! Så länge jag får vara mig själv.
I vilka kläder är du dig själv?
– Jag kommer aldrig någonsin ta på min stilettklackar. Jag ska alltid vara barfota på scen.
Vilka är dina stilmässiga förebilder?
– En mix av en mild Courtney Love och Joni Mitchell.

FINA CITAT TAGNA UR SINA SAMMANHANG= UNDERSKATTAT

Diana+V+2 Diana i sitt hem.

TYDLIGEN så har min favoritflik ”favoritcitat” försvunnit och ersatts av typ ”favoritfotbollslag” på Facebook – så otroligt omdömeslöst av FB-crewet tycker jag… Jag hade ju en liten samling megacoola citat som nu kastats bort som om de vore internets motsvarighet till tomma importöl. Får väl börja leta nya, kanske kan ge ut en liten bok i A7-format med de sen? Tror för övrigt starkt på ”minibokens” återkomst, typ sådana man hade 5 stycken av, en om varje Spice Girl, eller med bebisar som höll handen i sepia på vänstersidan och ett fint citat om lojalitet i Lucida Handwriting på högersidan.

 

Här kommer i alla fall ett fint citat av Diana Vreeland:

 

dv5_2Diana på jobbet.

”Vulgarity is a very important ingredient in life. I’m a great believer in vulgarity- if it’s got vitality. A little bad taste is like a nice splash of paprika. We all need a splash of bad taste- it’s hearty, it’s healthy, it’s physical. I think we could use more of it. No taste is what I’m against.”
Diana Vreeland

 

Etymologin bakom ordet ‘vulgär’ skulle nog förresten överraska de flesta! Jag har alltid, liksom de flesta jag pratat med, tolkat det som typ något som sticker ut på ett provocerande sätt, är OTT eller kanske sexuellt anspelande (i ett sammanhang där det inte passar sig) eller nåt sånt. Men egentligen betyder det typ ‘vanligt’ eller ‘folkligt’. Typ att man är som pöbeln. Sjukt o-PK att tycka att det som är ”vanligt” per automatik är smaklöst, haha. Fast vanlig är väl iofs det coolaste man kan vilja vara nu när alla tror de är nåt jävla unikum born to save the universe, haha *gagaolaaaa*, är väl därför alla går runt i Odessakappor och boyfriend jeans, för att de är så metavulgära att inte ens jag fattar. Själv tror jag fortfarande att jag är ett unikum. Lol *metar ur*.