Annah Björk

LA – Dag 4

Utflyktsdagen! Vi cabbade ner bilen och raceade i väg längs kusten, norr ut. Mellan vidunderliga berg och ett vilt hav sjöng jag högt i varje låt och lät håret fladdra fritt.

Vi stannade och köpte jordgubbar längs vägen och jag tänkte att snart blir det kanske sommar hemma också. Jordgubbslunchade på Zuma Beach utanför Malibu. Och så här går det när man tvingar med ett emo till stranden:

Det förblir emo.

Nåväl. Jag levde strandliv lite intensivt men blev snart för rastlös för att bara chilla. Fanns så mycket som väntade så vi åkte vidare.

Upp i bergen. Utsikter är inte fotogenique. Snarare experter på att bli dåliga på kort. Men jag försökte fånga lite.

Här gick en vandringsled som jag vid en första anblick blev sugen på att hikea. Sen läste jag på skylten: Man kunde stöta på lejon??? Och leden var en lite av en sommarstig rakt in i naturen???

Hoppade in i bilen och serpentinade oss fram till Topanga istället. Och. Det. Var. Det. Mest. Magiska.

Svängde av vägen, stängde av motorn. Och allt var plötsligt helt stilla och liksom en väldigt ödslig, sömnig stämning. Den här snubben spelade konstant gitarr mot en loopad slinga och förstärkte den stillastående stämningen. Topanga var på 60 och 70-talet hem, inspiration och häng för artister som Jim Morrison, Neil Young, Joni Mitchell, Stephen Stills, Canned Heat och Marvin Gaye. Och hippiekulturen har inte lämnat byn sedan dess.
Även om de boende, med sina lyxbilar, i dag, snarare verkar vara glamourhippies. Jag såg så många ultrasnygga damer i långt, grått hår som kopior av ledaren den där kvinnogruppen i Top of the Lake.

Vi kunde inte slita oss från den sömniga stämningen och stannade kvar i timmar. Gick runt och lyssnade förundrat till sagovärlden som parken av vindspel skapade. M spelade in det drömska ljudet. Lekte i roliga vintageaffären Hidden Treasures. Jag, som insett att varken hatt eller bandana handlar om mode utan om skydd från solen, letade hatt som inte fick mig att se ut som tonårig modebloggare.

Men det gick inte så jag fick knyta en sjal runt huvudet som Axl Rose för att skydda mig mot solen istället. Aja.

För att maxa och kontrastera det hela. Drog vi vidare till Down Town, hotellet The Standards rågrymma rooftop. Elliphant spelade mellan skyskraporna och det var svårt att behålla greppet om verkligheten.

LA – Dag 3

Vaknade av vågorna utanför vårt Venice-hotell. Så ska man alltid vakna.

Klockan var väl 05.30 eller något liknande när vi gick ut och sprang och gick och spanade på surfarskolor på beachen. Jag lekte Mitch Buchannon från en av mina favoritserier ur ungdomen, Baywatch. På Venice ser allt ut exakt som Baywatch. Livräddartornen, de gula livräddarbilarna, de röda livräddarbojarna, livräddarna. Nästan så att man hör themesongen I’m always here spelas över sandstranden.

Det är en av orsakerna till att jag är så kär i Los Angeles. Allt är som en tv-serie, en låt, ett skivomslag, en musikvideo. Från att en stadsdel heter Beverly Hills till det alldeles förtrollande ljuset. Eller 70-talsmusikervibbarna i Topanga. LA är popkulturen i kvadrat. Nöjesvärldens urmoder. Och jag som är fullständigt nerträskad och förälskad i just amerikansk populärkultur är förstås på hemma plan i denna drömmarnas stad. Så är det.

Vi åt frukost på Gjelina på Abbot Kinney Blvd, som är Venices hippaste och nytrendigaste gata. Skitfin restaurang, men vi ville sitta ute eftersom vi är svenskar och det är vad man vill när man kommer utomlands. Fint att det fanns en öppen eld att värma sig vid. En av de andra magiska sakerna med LA är maten. Veganskt och vegetariskt är nästan vanligare än kött. Det finns smootihies och juicer på så många olika knasiga grönsaksingidienser att jag inte ens kunnat hitta på dem i min egen fantasi. Här en avokadosmoothie. Veg är så grundläggande i det Los Angeleska köket att en servitris varnade för köttinnehåll när M beställde en Quiche Lorraine. I love it.

Jag tog på silverkjolen och mötte upp med foto-Susanne igen, så kunde lilla arbetsdagen börja.

(Foto Susanne Kindt-Wollam)

 Den här gången för för att intervjua världsomseglande dj:n Anna Korsgren. Vi fortsatte dagens tema att dricka gröna smoothies – den här gången på veganska Café Gratitude.

Jag avslutade dagen med häng hemma hos Ellinor Olovsdotter, mer känd under sitt artistnamn Elliphant. Det eh… ösregnade utanför. Jag satt uppkrupen i hennes amerikanskt gigantiska soffa medan hon stod i dörröppningen och rökte. Elli hade varit uppe sedan klockan 03 för att spela in en video. Jag sedan 03 för att… för att det var tiden jag vaknade hela veckan. Så vi var på ett slags samma nivå.