Annah Björk

Sayonara suckers

Jag vill tacka livet… Det vill säga Rebecca och Fiona. I dag kom deras nya singel Sayonara – med en ny ljudbild som både är hårdare och bra mycket popigare än housen på deras tidigare skivor. Inledningen sammanfattar egentligen allt om varför jag spelar duon på högsta volym så fort jag är ensam hemma. ”Fuck the world, I don’t care anymore” sjunger de med dubbade röster, de låter som om en animee-tjej fått liv och börjat sjunga. Harmonierna bygger på det svenska dunderreceptet vemond+eufori – ett stensäkert sätt att få mig att knyta näven i luften och få revanschlustan att rusa i venerna som kolsyrat blod. (Adam Olenius från Shout Out Louds har varit med och skrivit tillsammans med R&F).

Hurra för att ett helt album just nu spelas in i världens bästa stad, Los Angeles. Jag och universum är i megabehov av ännu mer av Rebecca och Fionas bästis-pop, underbart vårdlöst översminkad av glittrande girlpower.

”In my Buffalo stance, both feet on the ground, and a head up in the clouds”

PREMIÄR+INTERVJU: Loreen ”I’m in it with you”

Ett frustrerat tjejgäng beväpnade med Buffalos, vattenpistoler och mobilkamera lever rövare i sin sömniga förort. Loreens nya video gör upp med fördomar och hyllar kraften i att göra saker tillsammans. Här är premiären av I’m in it with you och ett snack med Loreen om feminism, mode och hennes hemliga projekt med Jean Paul Gaultier.

Loreens tjejgäng i videon har på element av Ruben Östlunds Gitarrmongot och är som en kvinnlig och modern version av filmen Over the edge med Matt Dillon. I sjuttiotalsrullen revolterar ungdomarna i förorten New Granadas mot vuxna och polisen – det urartar fullständigt.

I Loreens video finns förstås stora skillnader. Huvudpersonerna i I’m in it with you är inte uppväxta i någon medelklassförort, utan just intill. Deras ursprung är lika olika som blandade. Och de är inte bara frustrerade – de är också själva hoppet om framtiden. Det är regissören Emma Hvengaard på Acne som gjort filmen.

– Jag ville jobba med en kvinnlig regissör. Musik, tv och filmbranschen är så mansdominerade och det är en lång utvecklingsprocess att få det jämställt. Jag vill göra det jag kan. Det är många detaljer i videon som är feministiska och jag tyckte det var viktigt att utmana bilden av mig. Jag tror många tycker jag är lite tillrättalagd. Det hoppas jag ändras med den här videon, säger Loreen när jag träffar henne på kontorshotellet No18 vid Stureplan i Stockholm.

Vilken känsla vill du förmedla med videon och låten?

– Att det finns en ny generation och den är sick and tired på att den gamla ballar ut hela tiden. Den nya generationen gör inte skillnad på gränser eller nationaliteter, och de står pall. I det här gänget är en tjej blondin, en är portugis, en är marockan. De är in between och de är framtiden.

Det låter hoppfullt?

– Ja, och det är det. Vi ska inte tro på propaganda om rasism som sprids. Hela Sverige skramlar… 40 miljoner kronor. Där har du majoriteten. Segregering kommer och går, vi klarar det.

På vilket sätt vill du få fram det i videon?

– Det är vad låten handlar om. Det är ingen kärlekslåt. Med videon vill jag också bryta stereotyper och normer. Det är ju ett gäng streetkids, man utgår ofta från att det är killar som vandaliserar och lever ut aggressioner. Men frustrationen är inte specifik för män.

Hur var det att spela in videon?

– Jag är inte intresserad av att vandalisera. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att att ta till våld. Men jag kan se och känna känslan i kroppen. Och man måste bryta vissa strukturer om man kan.

Loreen är för dagen helt fab klädd i svart. På fötterna ett par trainers från Marc Jacobs, som hon tycker så mycket mer om än de där rymdskeppskorna från Rick Owens hon köpte när de kom. Använda en gång och Loreens sämsta köp. Sitt dyraste köp har hon på benen. Det är ett par detlajerade skinnbyxor hon köpt i en butik på Ibiza av märket Plein Sud.

– Jag trodde de skulle kosta typ 2 000 och tyckte det var värt. När kassan visade på 18 000 kronor vågade jag inte erkänna mitt misstag utan bara blundade och hoppades det skulle finnas pengar på kortet.

Klänningen och kavajen hon bär är från Ann Demeulemeester. Loreen är ett stort fan av den belgiska modescenen. Hon är också god vän med många internationella designers. Det var, enligt egen utsago, hon och hennes marockanska hemby som inspirerade London-duon KTZ till sin berbiska kollektion. Jean Paul Gaultier har tidigare klätt Loreen i Swarowski-strödd klänning i 80 miljonersklassen på en välgörenhetsgala där de dök upp tillsammans. Nu berättar Loreen att de har fler gemensamma projekt på gång.

– Men jag får inte yppa något om det, vi ska skapa framtid tillsammans.

Vad har mode för betydelse för dig?

– Jag älskar mode. Jag rör mig i mycket modekretsar och fascineras av hur starkt det är med några tygbitar på en kropp. Man kan vara klädd för att utstråla intelligens utan att ha det. Se på ASAP Rocky, superslick och smart klädd. Men stämmer det överens med texterna ”pussy, money, weed”. Nja, inte riktigt!

Du var topless (dolt med hår men ändå) på ditt senaste melodifestivalframträdande och tar alltid ut svängarna konstnärligt även i mainstreamsammanhang, Har du svårt att få igenom dina idéer hos ditt skivbolag?

– Nej, de backar upp mina knasiga grejer. Men det är en kamp. Som kvinna i musikbranschen är det svårt att tas på allvar. Ofta skakar mitt skivbolagsfolk först på huvudet åt mina idéer, till och med inför Euphoria trodde de jag var galen…  Om jag var snubbe hade jag sluppit sådana här diskussioner. Som jag brukar säga: ”If I had balls between my legs hade jag blivit kallad genius”.

Alla fotografier på Loreen är tagna av Zebastian Hall.

Musik für alle

Måndag är min bästa och sämsta dag. Måndag är skarven i sängen, sommarens sista och  höstens första dag, alla känslorna på en och samma gång etc etc. Därför är det extra viktigt att lyssna på bra musik. Som det här:

Chvrches Clearest Blue

Glasgowbandet bygger sitt succékoncept på influenserna från tre generationer musikälskare. Producenten Iain Cook från 70-talets början och syntmusikens födelse, keyboardisten, gitarristen och sångaren Martin Doherty har första halvan av 80-talets med sig och sångerskan Lauren Mayberry från andra halvan 80’s införlivar den moderna electropopen i mixen. Resultatet är ljuvligt mjukt, tillfredställande välgjort och snuskigt dansant. Särskilt kär är jag i breaket, där låten lämnar vokalerna och blir popig dans, dans, dans.

Lana Del Rey Freak

Jag delade ut en sällsynt 5:a i betyg till albumet Honeymoon i min recension i Expressen. Freak är en av alla mina favoriter på skivan. Inte bara för att raderna ”Baby, if you wanna leave, come to California, be a freak like me, too” tilltalar mig oroväckande mycket eller för att jag bara vill ha mer av de triphopiga beatsen. Det finns 1 000 orsaker till.

Ryan Adams 1989

Äe, just när jag trodde min Ryan-kärlek maxats lägger han in en ny växel. Hans senaste album Ryan Adams och den underbart nyckfulla och skitsnyggt inramade spelningen på Cirkus räckte inte. Nu har sursnubben gjort ett helt coveralbum av Taylor Swifts strålande 1989. Han ger inte bara den lättuggade popmusiken den ultimata upprättelse den alltid förtjänat (för de kretsar som inte fattat det än) – han gör dessutom en minst lika bra skiva som originalet. Så nu finns det två.

Det är bara att lyssna på This Love för att nästan kräkas av hans träffsäkerhet.

Eller på Style som egentligen säger ännu mer, eftersom den ligger så långt ifrån tuggummidoftande originalet.

New Order Restless

Första singeln från New Orders nya skiva Music Complete är så perfekt. Ett av den samtida musikens allra största inspirationskällor är fortfarande relevanta. Den här låten fick mig att vilja stega in på Way Out Wests kontor och skrika i megafon: ”HALLÅ VARFÖR BOKADE NI INTE NEW ORDER???”. Men jag skrev en krönika istället.

Därför är Jeremy Scott bäst

I går visade Jeremy Scott sin s/s 2016 på New York Fashion Week. Jeremy Scott är min just nu allra bästa favvodesigner. Hans kläder får mig att vilja släppa det jag gör, råna en bank, köpa ALLT han gjort för pengarna och tillbringa resten av livet catwalkande på New Yorks gator och på olika fester med kreativa kreti och pleti.

Han har sin egen linje, skräddarsyr åt artister och är sedan 2013 creative director på Moschino. Jeremy Scott är lika visuellt urflippad som Miley Cyrus men på rätt sida smakfullt (om han har lika hög toleransnivå för det som jag har). Hans design är helt fokuserad på amerikansk sport och popkultur, bland mycket annat har han gjort kollektioner med bland annat Barbie, Svampbob Fyrkant och Looney Tunes.

Jeremy Scotts lekfulla kläder gillas också av artister som Katy Perry, Nicki Minaj och Lady Gaga. Och Miley såklart. Han har ett stort posse artister som hänger i hasorna. Och hans framgång startade faktisk med att Björk la in en stor order på hans fjärde kollektion.

Scotts mesta musa just nu är k-popstjärnan CL. Här är hon tillsammans med linslusdesignern själv i de Formula 1/motorcross-influerade kläderna ur Moschinos s/s 2016. Kläder som redan synts på bland annat Leigh Lezark i Misshapes.

Kommande Jeremy Scott-kollektionen var en färgbomb som gjorde ett besök hos 60-talets hemmafruar, de som levde då man fortfarande pratade om technicolor och fantiserade om framtiden som silvrig och högteknologisk. Mixat med ett klubbigt 80-tal. Jag har många måsten ur kollektionen, men mest det här:

Så här jag tänker gå klädd tills jag kommer på någonting bättre. Silver! Slippa tröja, skönt. Nätstrumpbyxorna tänker jag skaffa i dag, har redan skådats på bland annat Joy. Kjolen, perfektion i glansighet och plissering.

Make up:en är alltså påmålade fransar, lite A Clockwork Orange och väldigt mycket genväg till sextiotalsfeta fransar. Läppstiftnyansen är en något mer aprikos ton än det jag har, peachy! Och håret! En peruk här, men bara att tänka Birgitte Bardot vid stylingen! (perfekt för mig som blivit med ofrivillig lugg till följd av för mycket blekning…)

Mer älskvärd kuriosa är att det var Jeremy Scott som gjorde flygvärdinnedräkten till Britney Spears i Toxic. Snyggaste uniformen jag vet – älskar hela videon.

Ey, lyssna!

Ett blixtsnabbt nedslag i läskande färska produktioner. En video i orten och så troligen årets svenska remix.

Här är Cherrie. Hon sjunger r’n’b på svenska och hennes låt Tabanja har just fått en skitfin video. Det är Saga Berlin, Niceguzz, som regisserat den. Niceguzz är ett slags husfotograf hos svenska kvinnliga hiphopartister och har ett mäktigt galleri bilder. Videon är inspelad i Rinkeby, förort med klassiska hiphoprötter, där Cherrie bor.

Åh, ja, Tabanja är slang för pistol. Känns som att vapnet har fått ett slags comeback. Under nittiotalet var pistolen it-accessoaren. Tänk Pulp Fiction, Leon, Madonna etc.

♥♥♥

Michel Dida gjorde sensommarens supermegahit. Med språk och uttryck som är lika smittsamma som Lorentz och Sakarias lyrik. Erkänn att du skrivit minst ett mäss/instabildtext/uppdatering med orden Höru mej bae?

 

Anyways, här gör Dida en Pira och skapar troligen årets remix. Den fetaste uppställningen sedan ANC-galan 1985 (ahahahahahha) rappar varsin text. Eller vad sägs om superstars som Seinabo Sey, Silvana Imam, Cherrie (!), Sabina Ddumba och Mapei. I vissa fall första gången vi hör dem på svenska. Classic!

Nu uppdaterad!!! Med videon som just trillade in, dessutom med extramaterialet rappande Zara Larsson på Skype-länk.

I Maja Ivarssons garderob

På omslaget till senaste numret av tidningen mama ammar Maja Ivarsson sin lilla son Dante. En liten blink till australiska Elle, där modellen Nicole Trunfio  poserar med sin bebis vid bröstet. Och förstås ett statement i debatten om offentlig amning – som är helt märklig att den ens finns.

Jag hade äran att göra intervjun med Sounds-sångerskan, en försommardag i hennes lägenhet i centrala Malmö. I den skitmysiga lyan bor hon med bebisen. Pappan, och Majas kille, bor på andra sidan Atlanten än så länge, där fick man perspektiv på distansförhållanden…

I allafall, i lägenheten hängde superkända kläder på väggen – plagg från skivomslag, videor och tv-framträdanden.

Jag kunde inte låta bli att få veta lite mer om några av dem. Så här berättar Maja om tre av sina favoritjackor:

– Jag träffade en kvinna som hette Sonne i Helsingborg. Hon hade den här jeansjackan på femtio/sextiotalet och jag fick ärva den. Hennes namn är ingraverat på bröstet.

– Det andra emblemet fick jag av en polis i Phoenix, Arizona. Vi stod utanför en strippklubb när han kom fram, visade sig vara ett fan och rev av badgen.

– Jag har haft jeansjackan på sjukt många spelningar och plåtningar, nästan bott i den. Bland annat på turnén vi gjorde 2004.

– Fransjackan i mocka sydde min mormor till mig när jag gick i femman. Jag hade tydliga idéer om vad jag ville klä mig i, bland annat en sådan här jacka. Jag tror jag hade en bild jag visade mormor, hon hade lite skinnbitar över och sydde den. Jag fick bestämma fodret själv. Nu har den legat hos min storasyster i 10-15 år. Min systerson kallar den för cowboyjackan, de har tydligen haft den och klätt ut sig i.

– Den här målade knuttejackan köpte jag på UFF i Malmö för 100 spänn. När jag köpte den var det ett ganska ovanligt plagg, jag minns att jag tyckte det var ett ganska knasigt köp. Men under många år hade jag den alltid på scen. Jag har haft den på Coachella, i videon till No One Sleeps When I’m Awake och på Letterman. Om det skulle brinna skulle jag rädda Dante först, men nummer två är den här jackan.

Den kvinnliga förebilden är död

Molly Sandén är hyfsat cannabisliberal. Zara Larsson hänger med popsveriges Badgal, Joy. Topless och med cigg i mungipan .
Vet ni vad det betyder? Att oket orimlig förebild är på väg att lyftas bort från unga kvinnliga artisters axlar.

I och med att kvinnor och framför allt kvinnliga artister har fått en ny position i popkulturen har också oket ”förebild” börjat lätta. Av gammal och kär tradition har tjejartister placerats i ett fack där de ska verka för att andra flickor, deras publik, ska följa dem, se upp till dem, agera som dem. Med framgången kommer alltså automatiskt förebildsrollen. Den här påklistrade versionen är betungande och lägger ett enormt ansvar på den oftast unga artisten.

Det är därför kvinnliga artister nästan aldrig röker på bild. Att jämföra med den klassiska bilden av en manlig rockstar… OM en kvinnlig artist skulle vara rökare är det en mycket väl bevarad hemlighet. Vet inte hur många gånger jag sett skräcken i ögonen när kameran åkt fram under en rökpaus. (Tolkar reaktionen att de ser ordet REPRESSALIER skrivet i blod framför sig).

De kvinnliga artisterna har varit lagom inställsamt sexiga, inte visat för mycket hud men ändå tillräckligt för att behaga (män).

De ska aldrig sticka ut, ha för starka åsikter eller alliera sig med någon ”dålig förebild”. De ska vara heterosexuella.

(Obs att alla dessa krav kommer från skivbolag och strukturer i samhället, inte alls från artisterna själva.)

Men nu är alltså allt detta historia!

Molly Sandéns modiga och kloka uttalanden gällande att skrota förlegade mönster i behandlingen av kvinnor i musikbranschen har gjort mig till ett Molly-fan. Inte minst när hon helt ilsket pratade ut om hur sexismen i industrin förra sommaren. Men också när jag intervjuade henne senast.
Då pratade nämligen denna unga, kommersiellt breda artist om sin syn på att röka gräs, som är ganska liberal.
”Jag tycker det är fel att filtrera för mycket. Att försöka verka perfekt, jag är ju människa. Nej, jag är inte tvärnej till marijuana, det kan verka kontroversiellt i folks ögon. Men jag hoppas att de som har mig som förebild kan köpa hela mig.”
För 10 år sedan hade bolaget kallat in krishanteringsgruppen. Herregud, minns ni när Robyn pratade om sin abort i Veckorevyn??? Då var det ändå ”för en bra sak”, kanske just för att vara en god förebild för andra unga i hennes situation.

När zommarenz znackiz Zara Larsson hängde på årets hipsterfestival nr 1, Gangef, gjorde hon allt för att sudda ut präktighetstämpeln som en ung begåvad sångerska får per automatik.
Hon uppträdde med popsveriges Badgal Joy och poserade både topless och med cigg i munnen på instagram. Ett stort fett fuck you till alla normer som tynger kvinnor med krav som inte alls finns hos deras manliga kollegor.

Ja, det är inte helt okomplicerat. För alla dessa avklädda bilder kommer missuppfattas av de som inte redan är invigda i motståndsrörelsen. De kommer uppenbarligen fortsätta ha porr för ögonen.
Och jag menar såklart heller inte att det är BRA med fler bidragande orsaker till att unga normaliserar och avdramatiserar synen på droger.

Men det är en revolt mot den gamla förebildsstrukturen, den orimliga.
För kvinnliga förebilder är precis vad musikbranschen behöver. Kvinnor som är riktiga, modiga, starka, ascoola, tuffa, snälla och överbegåvade. Vars syfte inte är att vara förebilder inom någonting annat än just det som de kan som ingen annan.

Den kvinnliga förebilden är död. Leve den kvinnliga förebilden!

 

YAY nytt från Lana del Rey

Hon har hintat om det på sina två instagramkonton (Lana del Rey och Honeymoon) den senaste veckan. Och i kväll postade Lana del Rey äntligen Honeymoon, det första spåret från den kommande skivan.

Filmiskt, Mad Men och Sinatra family i lyxiga stråkarrangemang. En flirt med Lanas allra första låtar, som var ett gammalt Hollywood genom super-8-filter. Den här gången helt utan beats eller rockridåer. Jag tolkar det också som att hon satsar på att behålla den drös musikintresserade manliga fans som kom med Ultraviolence med det här soundet.
Honeymoon bygger som alltid när det kommer till Lana på ett gediget låthantverk och del Rey är drottningen av att sätta den där fullständigt magiska, glamouröst vemodiga känslan.
Honeymoon är ingen singel i traditionell hit-bemärkelse, men det är en låt som skapar ett extremt sug på mer.
Behöver. Hela. Albumet. Nu.

Summer in Berlin

Jag har en idé att bosätta mig lite grann utomlands. Jag är lika mycket hemma som i någon annan stad i världen redan nu. Och som kid var jag allt för upptagen med att jobba som journalist för att ha tid att studera eller jobba utomlands. Jag vill ju som sagt till LA, men att veckopendla över Atlanten verkar lite omöjligt.

Nu i sommar testar jag Berlin.

Här nere där Ostkreutz möter Friedrichshain ligger stora halvt inhägnade gamla industrilokaler längs floden, de fungerar som hem för möbelloppisar, rockklubbar och utomhusbiografer. Här känns det så där farligt ruffigt som man leker att det är på Trädgården och i Hornstull.

Det har varit så sinnesrubbat varmt, 38 grader bland annat, och allt jag ville var att hänga i poolen på Badeschiff. Det är en typ container nedsänkt i floden Spree med tillhörande beach och klubbkomplex. Det var dock stängt båda gångerna vi vandrat genom den urbana öknen och panik och gråt har aldrig varit närmare.

Jag jobbade faktiskt mest. Eller, jag upptäckte att 30 +-värme är skit för produktiviteten så jag försökte jobba kan man väl säga.

Vi shoppade saker i affärer med super-AC. Som den här megafina synten som bara får mig att vilja ha en spelning NUE.

Gick på bio på en nice parallellgata till Oranienstrasse i Kreutsberg, . Med en öl i handen och marginellt svalare luft såg vi Love & Mercy om Brian Wilson i Beach Boys – återkommer om denna rulle. (Fångade visst dock en annan kulturbiograf på bild, den i Friedrichshain där jag satt och jobbade om dagarna.)

Annars är Berlin just nu mest hänga runt Neukölln, Kreutzkölln. Med en öl i handen i mörkret längs kanalerna. Stanna vid någon bar och äta vietnamesiskt. Trilla in på ett nattöppet galleri. Bli inspirerad av hur kulturellt uppmuntrande Berlin är.

Och skriva, skriva, skriva när temperaturen gör hjärnan hyfsat alert igen.

Under my umbrella

Jag har just kommit hem från Bråvalla-festivalen där jag skrivit ca 100 recensioner för Expressen. Här kommer en mycket liten rapport.

Med risk för att låta tjatig: Little Jinder var bäst. Känner att jag inte vill leva ett liv utan att vara hon eller möjligen hennes bästis. Nu verkar ju Rebecca och Fiona redan ha tagit den platsen så. Ja.

Ger mig på en scenstilspaning istället. Nämligen parasollet! Lorentz hade ett hjärtformat på sitt uppträdande på P3 Guld tidigare i år. Och på sin senaste pressbild sitter han på stranden med ett annat parra.

På Bråvalla körde LA-gruppen Echosmith SAMMA trick. Sångerskan Sydney drog fram ett som liknande ett drinkparasoll som hon höll över sig under två låtar.

LA kan det finnas ett praktiskt syfte med parasollet. Men eftersom Echosmith spelade i ett tält på Bråvalla fanns det eventuellt varken regn eller sol att skydda sig mot.

Jag tycker nog att det är just det som gör parasollet så bra. Den idiotiskt vackra i att använda det snygga attributet enbart för dess fabulösa looks.

Och såklart för att jag alltid tänker på den här älsklingen.