Annah Björk

Feeling myself vecka 6

Det här är ju höjden av brist på socialt umgänge. En intervju med sig själv. Men på mitt jobb ser strukturerna ut så här:

Det finns en big boss, en ekonomiansvarig, en som kokar kaffe och lunchägg, en som gör research, en IT-chef, en praktikant, en stjärnreporter, en krönikör, en konsertrecensent, en som är ansiktet utåt och pratar i tv och så. Oj, då. Bara en av varje? Ja, eller alla är ju samma person och den personen är jag.

12714062_10156747712325019_1632007818_n

Step into my office baby. Ni kan ju tänka er hur kul vi har det i fikarummet. Eller vänta lite, vi har ju inget fikarum. Eller någon fika.

Allafall, OM jag, mina över- och underjag hade haft något socialt samkväm hade vi pratat om det här på rasten:

Skärmavbild 2016-02-10 kl. 15.36.51

Håkan Hellström spelar i New York, hur känns det?

– Det var längesen en Håkan Hellström-nyhet fick mig på så gott humör! Jag har gått och grymtat som en gubbe grinigare än de värsta rockkonserverna. Jag har så svårt att förlika mig med att Håkan blivit en sådan där helfolklig upplevelse som ”alla” ska se. Ullevi efter Ullevi fylls med folk som har noll relation till honom eller hans musik med drivkraften att ta en bild med bannern ”Jag var där”. Kräks på hela min Håkan-skivsamling av det. Lyssnar bara på Håkans mamma Christina som straff numera. Men igen? Really? Var så besviken på att han inte istället gjorde tvärtom om gjorde mer intima spelningar. Jo ja, jag grät en skvätt av overklig stolthet och mäkt när han klev på den där enorma scenen i somras. Men igen, en gång till? Really? Var så besviken på att han inte istället gjorde tvärtom om gjorde mer intima spelningar.

tumblr_mvv04nCocv1t0qfrno1_500

– Så att den här knickedicken ska ta världens bästa språk, göteborgsk engelska till New York är bättre än mina knasigaste fantasier. Sa jag att jag älskar överraskningar?

Beyoncé…

– Whaaa.

Vänta jag har inte ställt någon fråga än. Veckan är proppad av Beyoncé-nyheter, ny singel, ny video, framträdandet på Super Bowl och utannonserad turné. Vad är viktigast i allt det här?

Det har redan skrivits så mycket smart om Bey. Jag har lite svårt för när alla ska säga samma sak om samma sak, väldigt innerstadsbubbligt. Men! JAG tycker det stora med Beyoncés tydliga politiska ställningstagande mot det systematiska våldet mot och den orättvisa hanteringen av rättsfallen med afroamerikanska medborgare är populariseringen av det. Popkulturen som megafon är helt oslagbar. Se bara på vad som hände med feminismen under 2014/15. Boom! när Beyoncé uppträdde med de åtta bokstäverna som backdrop. Boom när Grimes skrev sitt manifest i Elle. Boom boom boom när Zara Larsson tog alla fighter istället för att vara lika snäll som hon ser ut – som vi är vana vid. Till och med The Fooo Concpiracy mässade om feminism på sin konsert. I år är det antirasismen som blir trendig. Och hur cyniskt det än låter så är det när en politisk fråga blir så mainstream som den slår igenom brett.

beyonce-formation

– Men när vi är inne på feminism. Så kan man fråga sig varför Beyoncé måste göra bomben preciiiiis när hennes största konkurrent Rihanna lagt sig tillrätta i poolen med sitt efterlängtade och mycket behagliga album Anti

Lana Del Rey och Father John Misty gosar och snyggknarkar i helt nya videon till Freak. Bra eller a.. ja?

Jag tar det i punktform.

1. Freak är en av mina bästa låtar på det bästa Honeymoon-albumet.

2. Jag har svårt för Father John Misty eftersom han uppfyller samtliga kriterier för kulturmanshipstern. I början på videon är det nästan parodi på just den stereotypen. Det gillar jag INTE.

3. Måste erkänna att det är ett extremt smart drag att lika med just den delen av sin publik som hon vann med Ultraviolence och förlorade med Honeymoon.

6d7439d0

4. Jag kommer att gifta mig exakt så här. Japp, nu var det bestämt.

5. Jag snyftar av lycka över att Lana trots den kommersiellt smarta idén med Father John Misty envist behåller sin arty sida och låter hela videon över gå i en fyra minuter lång sjöjungfrudans till Debussy’s Clair De Lune. Som någonting ur Virgin Suicides och fortsättningen på hennes egen Music to watch boys to.

Nu är semlorna slut på fikarasten. Vi får fortsätta nästa vecka.

VIDEOPREMIÄR: Marit Bergman ”Dra åt helvete”

Med tio superkvinnor, spegelglas och en discobollshoodie gör Marit Bergman årets hittills mäktigaste musikvideo. Videon till till singeln Dra åt helvete släpps egentligen först i morgon men jag kan visa den för er redan i dag, bara här på bloggen. Kolla in:

 

Marit Bergman – Dra Åt Helvete

Och så har jag intervjuat Marit om att göra sin första skiva på svenska, hur man gör en diskoboll av en luvtröja, samarbetet med Lilla Namo och vem det egentligen är som ska dra åt helvete.

Hej Marit! Alltså, Dra åt helvete – varför det?

– Det är ett bra mantra som jag tycker jag behöver då och då. Frasen/melodislingan kom jag på när jag var ute med hunden för typ två år sen, men sen tog det lång tid att klura ut vem det egentligen var som skulle dra åt helvete. Jag landade i ett ämne visat sig vara relaterbart, även om man inte är en popstjärna som har byggt sig ett näste i Bredäng och känner viss oro för att kasta sig ut i offentligheten igen, med allt var det innebär av nagelfarande, blickar, hat eller kärlek.

Vem är det som ska dra?

– Alla som bryr sig lite för mycket om hur kvinnor beter sig, och även jag själv kan dra åt helvete om jag vill det.

Det är din första officiella singel på svenska. Varför har du bytt språk?

– Well, jag har ju hållit på med de svenska låtarna i fem år ungefär. Jag tror att det kan ha att göra med att vi just då flyttat hem från USA och att jag ville mysa in mig i det svenska… gå till simhallen, gå på skogspromenad, sjunga svenska sånger. Sen har det ju visat sig att en helt ny värld av möjligheter öppnar sig, med vilka referenser man ”får” stoppa in i sångerna och ens kunskap om exakta skillnader i språkets nyanser.

 

MARIT BERGMAN photo by FREDRIK SKOGKVIST2

 

Så väljer du en låt med titeln Dra åt helvete som första… Magiskt, punkigt och ganska ovanligt språk i svensk pop just nu. Vad har inspirerat dig till det?

– Jag har inspirerats rent tekniskt av att umgås mycket med Namo, med användandet av täta rim till exempel.

Men många av mina andra låtar har mycket mer bilder i sig än vad den här har… det är nog en ganska ovanlig text även för mig. Det jag gjorde var att jag sa till mig själv att vara 100 procent ärlig i den här låten, fast jag egentligen inte vågade och då blev det så.

Hur kom du fram till att du skulle sjunga så mjukt med så hård text?

–  Jag blev tvingad ha ha. Petter och Pontus [Winnberg, som producerat] hade någon sorts vision som jag inte fattade någonting av, men jag bestämde mig för att försöka göra som de sa. Jag skulle försöka sjunga som Justin Bieber fast med Lou Reed-frasering. Tycker själv att det blir väldigt starkt med mjuk sång som möter hård text. Egentligen är det ju så jag velat jobba med precis allt kring min musik nu, att det ska finnas något hårt och svart i mitten men som är fluffigt och glittrigt i kanterna. Som livet självt ju!

Hur kom du i kontakt med regissören Roxy Farhart?

– Jag gillar det hon gör och jag tänkte att hennes sätt att tänka skulle passa väldigt bra i det här sammanhanget….Hon är ju en estet såklart men hon har också väldigt bra koll på bildspråk och symbolik, det tycker jag kan saknas ibland hos regissörer, de är bra på att göra det snyggt men de har inte alltid koll på vad allt betyder.

 

MARIT BERGMAN photo by FREDRIK SKOGKVIST3

 

Vad var din idé med videon?

– Jag hade en lös grundidé om att samla kvinnor omkring mig som jag dels själv kan relatera till och som jag också trodde skulle kunna relatera till texten. Jag tänker att ämnet inte bara kan appliceras på kvinnor i offentligheten, utan egentligen på alla kvinnor som försöker säga något. Alla som någon gång försökt få tillgång till sitt rättmätiga utrymme. Det pratas ju ofta om att vi ska ”våga ta plats” men det handlar ju inte bara om att våga, det handlar ju också om att syna det motståndet som möter oss. Jag tycker det där ”våga ta plats” ofta låter som att vi kvinnor helt enkelt är lite fega av oss och att vi borde lära oss att vara lite mindre fega, vilket inte stämmer överens med min erfarenhet i alla fall.

Vad var den visuella idén?

– Vi tänkte mycket på speglingar. Den kraft som finns i att spegla sig i varandras erfarenheter, att krossa faktiska speglar och att använda sig själv som reflektor utåt. Därav bland annat de krossade speglarna i ramen som omger oss i videon, och därav spegelhoodien. Vi tänkte också mycket på smink, smink som skönhet och även skydd/rustning.

 

Skärmavbild 2015-11-23 kl. 20.18.26

 

Vem har gjort stylingen, med den fantastiska diskobollshoodien till exempel?

– Jag själv mest, med lite direktiv från Roxy. Jag fick ganska tidigt en idé om spegelhoodie och den är speciallgjord för videon av scenografen Jenny Kronberg och hennes assistent Erika Sjödin. De har skurit upp alla spegelbitarna för hand och limmat på en vanlig hoodie från HM typ. Jackan är sjukt tung att ha på sig, känns som en rustning.

Skivan är på gång – vilka har du jobbat med den här gången?

– Vi får se vad det landar i men som det ser ut nu kommer ungefär hälften av albumet vara producerat av Pontus och Petter Winnberg, och resten av mig. Jag hade tänkt skriva med andra för den här skivan men det slutade med att det blev bara mina låtar. Men jag tror jag har tagit in mycket inspiration av att skriva med bland andra Namo och Noonie Bao, även om inte just de låtarna hamnar på skiva denna gång.

Marit Bergman spelar i Stockholm 28 januari, Malmö 29 januari och Göteborg 30 jan. Albumet ska komma i mars nästa år.

HEJDÅKALAS FÖR VALTER

För ett tag sedan tog min älskade bergskamrat och powerwalkväninna Valter sitt pick och pack och flyttade till Paris, som är en skittråkig stad i Sveriges fulaste och kaxigaste land Frankrike. Jag har bott där och allt va dyrt och tråkigt. Ok det fanns lite fördelar, t.ex är deras version av Haribos smurfgodis mkt godare och heter ”Les Schtroumpfs” och inte som tyskans otrevliga ”die Schlümpfe” som ju låter som ”Slamporna”. Samt att arkitekturen där är väldigt tilltalande och de kontinentala alkoholvanorna ligger ju mig varmt om hjärtat. Men ah jävligt kaxiga kring sitt fula språk, samt högtravande attityd kring de mest banala saker *generaliserar* ANYPUTAIN, för att fira sin flytt ordnade Valter iaf ett hejdåparty!

 

Det bjöds på snacks, frukt, godis, pizza och vin!

 

Min plus 1 till festen var Sebastian, vars hår vi färgade blont i en tidskrävande process där vi först blekte hela skiten pissgult, sen färgade allt rågblont och sist gjorde vi en slingblondering för att få lite liv i allt! Det var kul och trevligt att allesammans samlas kring ett gemensamt skapande/kemiskt experiment.

 

Vi tog familjeporträtt som Valter kunde ta med sig så han inte glömmer bort oss eller sin blinda pudel Stella.

 

Chrissy hade varit på bröllop innan och druckit en låda vin.

 

Sveriges Justin Bieber tog av sig tröjan och kaxade omkring.

 

Här kan man tydligt se att Valter har fotat med min kamera (som jag kort och gott kallar för ”Bloggen”) för såhär konstnärliga och lekfulla vinklar använder ju aldrig jag :(

 

Det var en trevlig fest men en air av vemodhet kände man ändå av. Valter 4-ever <3

 

Valters tjocka katt Nelly som är helt underbart kelig.

 

Fram mot småtimmarna utförde Gabriella en cleansing ritual på Valter inför resan, hur fint :)

Här är en cool video jag gjorde om festen, puss!!!

Musiken är Lana Del Rey – Brooklyn Baby (Kristijan Majic Remix) 
PS. Kristijan Majic är uuuuuuuunderbar <3 <3 <3 KLICKA KLICKA

 

Ey, lyssna!

Ett blixtsnabbt nedslag i läskande färska produktioner. En video i orten och så troligen årets svenska remix.

Här är Cherrie. Hon sjunger r’n’b på svenska och hennes låt Tabanja har just fått en skitfin video. Det är Saga Berlin, Niceguzz, som regisserat den. Niceguzz är ett slags husfotograf hos svenska kvinnliga hiphopartister och har ett mäktigt galleri bilder. Videon är inspelad i Rinkeby, förort med klassiska hiphoprötter, där Cherrie bor.

Åh, ja, Tabanja är slang för pistol. Känns som att vapnet har fått ett slags comeback. Under nittiotalet var pistolen it-accessoaren. Tänk Pulp Fiction, Leon, Madonna etc.

♥♥♥

Michel Dida gjorde sensommarens supermegahit. Med språk och uttryck som är lika smittsamma som Lorentz och Sakarias lyrik. Erkänn att du skrivit minst ett mäss/instabildtext/uppdatering med orden Höru mej bae?

 

Anyways, här gör Dida en Pira och skapar troligen årets remix. Den fetaste uppställningen sedan ANC-galan 1985 (ahahahahahha) rappar varsin text. Eller vad sägs om superstars som Seinabo Sey, Silvana Imam, Cherrie (!), Sabina Ddumba och Mapei. I vissa fall första gången vi hör dem på svenska. Classic!

Nu uppdaterad!!! Med videon som just trillade in, dessutom med extramaterialet rappande Zara Larsson på Skype-länk.

Tre x snygga låtar

Cherrie och AnnaMelina Inga andra namn

Lorentz-generationen bara kör. För ett år sedan fanns nästan inte genren, nu har vi Lorentz, 1987, Sakarias, Cherrie och AnnaMelina… Hypermodern r’n’b på svenska där autotune/rösten är ett eget, experimenterande instrument. Inga andra namn är Cherrie och AnnaMelinas första samarbete och en del av The Green Door Project.

Colleagues Align

Ja, mera! Älskar den här typen av korsbefruktning av olika popkulturella genrer. Spel och musik i ett. Musikvideon till Align besöker svenska indiebandet Colleagues och svenska barnspelföretaget Toca Boca varandras världar. Det drömska i spelet Toca Nature, som är en evighetsfärd och bleknad fantasivärld, växer med Colleagues svävande låt.

Death Team Dolphin Style

Death Team är landets knasigaste kitschband. Jag vill att de ska inreda min lägenhet. Undra om de tar såna stagingjobb vid sidan om musiken?
Låten Doplhin Style bygger på den här Skvallerbytta bing bång-refrängen med vilken även Robyns Do You Really Want Me tvingar in sig i hjärnbalken. Plättlätt, men den får mig att vilja släppa ut håret, dra på mina högsta klackar, luta huvudet bak och nochigt vifta bort alla tendenser till smuts eller svärta eller motgång som kommer i min väg. (Nu släppte duon helt nya So Fresh också…) Hello summer!

Videopremiär: Elliphant ”Love me badder”

Elliphant är som ett vackert vilddjur. Hon levde för dagen, i sin egen värld. Utan utan vanliga svenneramar ”jag skaffade internetbank för fyra år sedan”. När hon hamnade i Los Angeles visste hon knappt vilka superstars som Katy Perry och Max Martin var.

Det är det som gör hennes första steg på den bredare popscenen så intressant och speciellt. Mångbottnat. Efter samarbeten med giganter inom sin indiekrets såsom Major Lazer, Skrillex och MØ gör Elliphant nu något mycket popigare, bredare. Love Me Badder är ett samarbete med en amerikansk låtskrivare.
– Låten är supereasy. Efter första versionen vi skrev ihop trodde jag att jag skulle göra om den mer. Han har island vibes och allt. Men jag har aldrig gjort något så enkelt och popigt. Låten var bara självklar, det enda jag ändrat i hans ursprungsidé är att byta ”Love Me Better” till ”Love Me Badder”, säger Elliphant.

Jag är hemma hos henne i Los Angeles. Klockan är fyra på eftermiddagen, det ösregnar (!!) och hon har varit vaken sedan 03. Hon var ute och spelade in videon till Love Me Badder med regissörsduon Skinny. Videon är filmad i mörker, just innan kaliforniensolen går upp. Elliphant är trött under sitt glamourösa videosmink.

– Jag klurade ett tag på vad jag skulle göra med låten. Men efter att vi alltid spelade alltid låten på efterfester och så insåg jag att jag bara inte skulle komplicera den. Det är bara en extremt bra, sjukt bra låt, säger hon.

Love Me Badder är som om Katy Perry anno 2013 (läs Roar) åkt på jamaicansk semester med Lana Del Rey och skrivit en låt istället för ett inlägg på Tripadvisor. Videon och låten handlar om destruktiv men sinnessjukt stark kärlek. Smärta, blod, åtrå. I en väldigt kommersiellt gångbart förpackning.

Välkommen upp på listtopparna, Elliphant.

Videopremiär: Tula ”River”

Vårfloden är här. Med premiärer. I dag är det Berlinbaserade, men svenska, bandet Tula som visar sin video River för första gången. Gruppen har spelat in vad som ska bli ett debutalbum senare i år. Vid prodd-ratten har de ingen mindre än Klas Åhlund, som bland annat gjort underbarheter med Robyn och Tove Lo. Studio var förstås legendariska Hansa i Berlin.

Tulas River är som en försiktig indieversion av Florence and the Machines Shake It Out. Videon är regisserad av Terese Andrén och inspelad i Tokyo. Vilket får mig att genast skriva en låt, som kan få en video som måste spelas in i Tokyo. Well…

Tadaaa, här  är River – the video:

Tula gav ut sin egen, nedstrippade version av Chris Isaaks Wicked Game som första singel.

 

Videopremiär: Noonie Bao ”I’m in Love”

Dignande körsbärsblomster och löjligt blå himmel. I dag är det värkänslor all over the place, eller hur? Det firar vi med att världspremiära videon till Noonie Baos eget vårtecken I’m In Love.

Videon är regisserad av Sebastian Mlynarski med en hysteriskt jetlaggad Noonie Bao i New York. Med i teamet var ett helt konstgäng som hjälpte till att få alla tricks och all magi i videon att fungera. Det var första gången Noonie Bao och Sebastian jobbade tillsammans.
– Jag hade letat länge efter någon som kunde få ut den här fanatsivärlden som jag ser i mitt huvud på film. Jag ville ha mycket färg, en Twin Peaks-känsla och att det skulle hända massor i videon. Vi fann varandra ganska direkt, säger Noonie Bao.
I’m in Love är första singeln på hennes andra album och låter som en jordgubbssmoothie smakar.
– Men det är bara vid en första anblick. För mig är låten mörk också. Den handlar om att vara så kär i någon att man inte känner sig helt frisk i huvudet. När man faktiskt kan gör exakt vad som helst bara för att få vara med en person och få den att gilla en tillbaka. Så det finns en del destruktivitet i låten, brevid det där glada, säger Noonie Bao.
Vi pratar i telefon inför videoreleasen. Hon har isolerat sig i ett hus i Veibystrand tillsammans med Linus ”Lotus” Wiklund för att göra de sista produktionerna på sitt kommande andra album. Hit åker hon ofta för att skriva. När hon inte är i Los Angeles och skriver musik till andra artister, med andra låtskrivare. Under åren har Noonie Bao bland annat skrivit hits åt Avicii, Clean Bandit och Tove Styrke. Men till den skånska längan åker hon för att skriva alla känslor och upplevelser hon inte pratar om, men behöver bearbeta. Det som blir hennes egna, högst personliga poplåtar.
– Jag har märkt att om jag isolerar mig och har riktigt tråkigt så kommer fantasin til mig. Det är som att jag har så trist att jag måste skapa mig en egen värld, det är den jag skriver. Så jag åker hit och väntar ut inspirationen, berättar hon.
Hur låter nya skivan jämfört med din första?
– Det är en gladare skiva! Troligen för att jag är gladare person. Jag har sedan jag spelade in den första skivan fått ägna mig åt jag tycker mest om i hela världen, skriva låtar. Den handlar om kärlek, det ryms så mycket inom det temat, Från att vara så där jävla kär som i I’m in love till … hat.
Vad har du inspirerats av ljudmässigt?
– Jag har lyssnat på väldigt mycket tv-spelsmusik från nittiotalet. Spirited Away– soundtracket. Och på klassiska artister som Joni Mitchell och Susanne Vega. Sedan har jag skapat någonting eget av de olika drömvärldarna.
Är musik drömmar?
– För mig är musik verklighetsflykt. Det var så jag började skriva låtar. Jag hade så tråkigt i skolan att jag satt och gjorde musik istället. Jag skapar något vackert av det som är trist.
Du skriver som terapi, är det inte läskigt att dina innersta tankar blir publik musik?
– Jo, otroligt läskigt. Mina låtar följer mitt liv, de är helt självbiografiska. När jag producerar låten går jag också in i känslan jag hade när jag skrev, det kan vara känslomässigt krävande. Men jag hade gått under om jag inte hade skrivit av mig alla känslor! Och det finns någonting vackert i att någon annan sedan lyssnar och kan känna igen sig.

När hon inte isolerar sig på den svenska landsbygden är Noonie Bao, eller Jonnali Parmenius som hon egentligen heter, som sagt i Los Angeles och jobbar med andra. En av de hon jobbar mest och bäst med är den engelska hitmakerskan och artisten Charli XCX, som bland annat skrivit Icona Pops I love it och Iggy Azaleas Fancy.
– Jag och Charli har blivit nära vänner genom att skriva låtar tillsammans. Vi delar mycket mer än musiken, det är så mycket känslor inblandat att man kommer varandra nära utan att prata på klassiskt sätt. Det låter klyschigt, men musiken talar. Jag vill göra musik 24 timmar om dygnet, så det är mitt enda sätt att träffa folk och vara social på.
Är det speciellt att jobba med kvinnliga låtskrivare?
– Egentligen tänker jag inte i kön när jag jobbar med folk. Men kvinnor har ofta fått kämpa hårdare för att komma dit de är, så de brukar vara väldigt grymma. Jag föredrar att jobba med tjejer faktiskt, det finns så många bra i dag!
Vad ska du göra mer i vår?
– Jag ska göra klart min ep. I maj åker jag till ett franskt slott för att vara med på en writing camp, med massa olika låtskrivarkompisar. Sedan åker jag till LA för att skriva med Charli. Det kommer släppas en låt med Carly Rae Jepsen som jag skrivit. Och Alesso-låten All this love, som jag skrivit och sjunger på.

Tre saker att göra

En film att se:

Palo Alto
Min girlscrush Emma Roberts och min kille James Franco i Gia Coppolas drömfina debutfilm. Jag såg den för ett år sedan, eftersom jag peppat sönder mig för den sedan jag hörde talas om de perfekta kompontenterna. Men nu har Palo Alto gått upp på svenska biografer också, så kila och se. Priviligerad uppväxtskildring i snyggaste high school-miljön – fotboll, fester, kärlekstrubbel. Baserad på Francos novellsamling om hans hemstad i Kalifornien. Dev Hynes och Jason Schwartsman har gjort musiken, så…

En låt att lyssna på:

Noonie Bao I’m in Love
Nu så! Noonie Bao är tillbaka med musik i eget namn. I’m in Love smakar sommar när hela lägenheten luktar schampoo.

En video att kolla in

Sakarias Bellagio
Sakarias går all in i sitt oberoende indieskap med sitt senaste släpp. Bellagio är en livevideo där både ljud och bild är nyinspelat i en lagerlokal i Sickla. Videoversionen av låten från soloalbumet Atlanten är en skitcool nästan åtta minuter lång och dånande autotuneorgie där Sakarias tar ut de konstnärliga svängarna. Han toppar det hela genom att vara klädd i motorcrosskläder, med handskar och allt.
Jag hoppas det här lekfulla förhållningssättet till musik är början på en trend.

Videopremiär: Sirena ”Lunar Lights”

Foto: Saga Wendotte

Sirena kan vara vår nästa Tove Lo-succé. Med sin lättillgängliga och emotionella pop har hon redan ett litet knippe hits i bagaget. Hon har fått sitt artistnamn av en sjöjungfru, har pluggat musik i Barcelona och har Phoebe i Vänner som stilikon. Hon skriver sina låtar tillsammans med Noonie Bao – och har siktet inställt på en internationell karriär. Senare i vår kommer en ep. Men först:
Här är premiären för Sirenas helt färska video till magiska Lunar Lights.

Hej, hur föddes Sirena?
– Min kompis började kalla mig Sirena, som betyder sjöjungfru på spanska, när jag bodde i Barcelona. Namnet följde med mig i flera år och till slut blev det mitt artistnamn.
Du pluggade musik i Barcelona – vad fick du med dig därifrån?
– Det var där jag förstod att jag inte ville plugga musik, utan skriva egna låtar och uttrycka min vision.
Hur skrev du låten Lunar Lights?
– Jag skrev den när vintern hade kommit till Stockholm och jag hade vridit på dygnet, så när jag inte befann mig i studion så brukade jag långa nattpromenader och månen kändes som en kompis. Lunar Lights beskriver känslan jag hade i kroppen just då.
Hur ser Sirenas visuella universum ut?
– Mystik, gränslöshet, magi, djup..
Vad har du för förhållande till mode och stil?
– Det känns naturligt att uttrycka mina visioner med kläder. Jag brukar inte ha koll på trender och den officiella modevärlden, utan dras till subkulturer. Jag gillar att se gamla filmer,hämta inspiration från kostymerna och sen hitta på egna kombinationer.
Vilka stilförebilder har du?
– Just nu Phoebe från Vänner.
Vilka är dina musikaliska och textmässiga ikoner?
– Nina Kinert, Bob Dylan, Radiohead, Coldplay, Lana Del Rey.