Det skulle vara den bästa kvällen i livet. Men när jag tog studenten var jag för full, för trött och så fullständigt förkrossad som man bara kan vara när man är arton och inser att vissa känslor inte vill besvaras. Hon hette Kristina och hade bjudit mig på studentbal några kvällar tidigare. Där förklarade hon helt hjärtlöst att det inte skulle bli vi. Folk sa att hon träffat en äldre kille som spelade i ett band (Popundret, om ni minns). Och här sitter jag alltså, tårögd i dubbelknäppt kavaj och vit plufsig keps nere vid älven som inte bryr sig. Kristina kommer fram för att säga hej och hej då, och det enda jag får ur mig är ”allt jag ville säga det glömde jag ikväll, allt jag ville vara behöll jag alltid för mig själv”. Det är så pinsamt att jag borde ha ett skott i pannan, men vadtusan, det kunde ha funkat, hon gillade ju verkligen Kent.

Popjournalister blottar ovanligt mycket känslor när de skriver om Kent, det är fastslaget i musikanalytikern Lars Lilliestams högintressanta rapport Bilderna av Kent – en fallstudie av musikjournalistik, autencitet och rockmytologi från 2003. Bandet som alltid gjort ödesmättad musik och skrivit känsloladdade texter verkar plocka fram en uppriktig ådra hos även de mer distanserade skribenterna. Det är befriande att få lägga ironier åt sidan för ett tag.

Det är tidigt i januari, måndag efter orkanen när jag och pr-Sandra tar en taxi för att det regnar och allt är asfalt och smutsigt vatten (det här var den sista textreferensen, jag lovar). Kent har en väldigt och exklusiv studio i ett hus som agerar Folkets Hus för någon söder om söder-byggd. Jocke sitter i inspelningsrummet tillsammans med tenikern och medproducenten Stefan och lyssnar på färdigt och nästan färdigt material. Resten av bandet är på ingång. Martin Roos, bandets manager och före detta gitarrist visar mig in i en lounge med en jättestor soffa och nästan lika stora högtalare. Det finns ett Playstation och Tiger Woods PGA, Kvarteret Skatan och Shrek står på hyllan ovanför en videoprojektor. Jag ska få lyssna på fem låtar från det kommande albumet Du & Jag döden.

Vi återkommer till hur det låter.

Den nyss nämnda rapporten handlar till stor del om Kents autencitet, eller äkthet om ni så vill. Denna påstås bland annat bestå i gruppens homogena etnicitet (halvfinnar från Tuna), den gemensamma arbetarklassbakgrunden, festandet och den ångestladdade framtoningen. Ungefär så. Det var bland annat äktheten som gick över 17 000 svenskar att köpa första plattan 1995. Genom att inte yppa något om vilka de är privat, genom att aldrig le på bild och genom att konsekvent ge sken av att ta livet på största allvar så har Kent bibehållit äktheten tio år senare. I kombination med lång och trogen tjänst – samt en osedvanligt lättillgänglig femte skiva – har detta gjort dem till svensk riksangelägenhet.

Men trots att de med Vapen & Ammunition sålt en halv miljon exemplar i Norden, fyllt Stockholms Stadion med 30 000 vita fans, så vet man fortfarande inte så förbannat mycket trivia om Eskiltunas enda stolthet. Favoritmat, tv-vanor, syskonrelationer och sånt. Skvaller. Kanske folk inte vill veta? Det räcker med musiken. Alla vill ha sitt eget Kent. Som man skapar sin egen bild av en bok. Inför den här intervjun skickade jag ut en liten enkät till släkt och vänner där jag bad om deras starkaste Kent-relaterade minne. De flesta har ett Kent-minne.

Det är tio år sedan debuten. Alla frågor är ställda, alla vinklar gjorda. Jag förslog att vi skulle bjuda bandet på deras konsert-rajder för att få några bra citat. Och att vi skulle ta med en finsk tolk, för att göra något nytt. Inget av förslagen gillades. Jocke och Sami tar först plats i soffan. Jocke säger att det känns okej att börja ge intervjuer igen, i alla fall såhär i början. Mp3-spelaren rullar.

Varför heter skivan Du & Jag döden?

Jocke: Det är en titel som har hängt med ganska länge. Först var det en låttitel och sen återkommer det i många av texterna på skivan. Referenser till döden, fast kanske inte till döden i den stora betydelsen. Man kan ju säga att vintern dör, som Jakob Hellman, och då är det ju något positivt, en förnyelse.

Jocke: Man gillar ju det här med starka titlar och varje gång man kommer på en sån titel blir man ju jävligt sugen att använda den, för man vet att folk blir så jävla irriterade, vi är ju redan stämplade som ett allvarligt prettoband.

Sami: Att få dem som hatar oss att hata oss lite mer, det är ju underbart.

Jocke: Det är tänkt att titeln ska vara en sån där krogengrej, man suckar liksom ”ja, det är du och jag, döden”.

”Det finns så jävla många Markoolio-idioter.”

Hade ni några betänkligheter kring skivtiteln, apropå flodvågen?

Jocke: Nej.

Sami: Det är ju typiskt Kent att ge en sån skiva ett sånt namn just när en sån här grej händer, men det är inget vi kommer att ändra på.

Jocke: Det vore en typisk grej som ett skivbolag skulle kunna noja på och byta ut titeln.

Jocke: Vi får ju oftast kritik för att vi är så allvarliga och pretto. Men nån måste få göra det också. Det finns så jävla många Markoolio-idioter.

Sami: Idag är det svårt att får tag i musik som tar tag i den biten, man måste nästan gå tillbaka till gamla vissångare. Det går inte att hitta sån svensk musik idag. Det var Cornelis som senast tog tag i allvaret, och han gick och dog han också.

Atle, 34: ”Hösten 99. Hagnesta Hill var soundtrack, det var slutt med dama, hadde flyttet fra kompiser og sosialt liv i Oslo, hjem til hamar og tung rödvinsfyll, kevlarsjäl passet ypperligt for et ganske patetisk-synes-synd-på-meg-selv-og-hvor-gikk-det-feil-humöret som preget den hösten.”

Harri kommer sist. Han är trött och ser ut som ett lik i sin dödskallehalsduk och först trekvart in i intervjun fattar jag att han lever, det är första gången han öppnar munnen. Markus är inte heller särskilt talför, han lutar sig tillbaka i soffan och lägger igen ögonen och sätter sig ibland upp för att sno en snus av Jocke. Martin halvligger på ett par kuddar på golvet. Det finns en utstuderad och avslappnad neggighet, en jargong som verkar gå ut på att kollektivt och lagom skämtsamt trycka ner sig själva så att det inte ska kännas så förbannat mycket om någon annan hinner före. Varje anekdot med ett snöpligt, pinsamt eller jobbigt slut hänvisar de till som ”typiskt Kent”. Så har bandet i flera år sins emellan och i vissa intervjuer förklarat att de väntat på en backlash i media. En rejäl sågning. De är medvetna om att de blivit skonade från sånt.
– Våra hardcore-indiefans tycker inte så mycket om förra skivan. De vill inte att alla ska gillar Kent, säger Jocke.

Vill ni det själva?

Sami: Vetefan…

Martin: Man vill nog bara att folk ska gillar det man gör just nu.

Jocke: Vi ville inte att Arne skulle gilla Ride som vi snöat in på när vi gjorde första skivan. Ju mindre folk som kände till en platta desto bättre var den, och så är det ju för alla som har ett stort musikintresse tror jag.

Jocke: Man kan tycka att Vapen & Ammunition var en liten gamble om de som verkligen hängt med från början kanske inte skulle tycka det var okej att vi gjorde en sån skiva, men man kan liksom inte spekulera om sånt.

Varför sålde Vapen & Ammunition så bra?

Martin: Den var lätt att ta till sig. Den har en välkomnande ljudbild, det stör inte så mycket nånstans.

Jocke: Vi hade såklart en jävla tur och timing. Ska vi göra fem plattor till kan det visa sig att det var otur att den sålde så mycket, för att alla tröttnar sen eller whatever, men allt gick rätt och jävligt enkelt. Vi hade fan ingen aning om att det skulle gå så.

Jocke: Man kan kalla det vårt stora genombrott. Plötsligt blir man det där bandet som gör skivan som alla köper. När man når ut till dem som köper fem skivor om året så drar det iväg så inåt helvete, vi var inte beredda på det.

Lina, 27: ”Utgår du ifrån att alla har ett starkt Kent-minne? Måste nog göra dig besviken… Kent för mig är sista året i gymnasiet, nitton år, rastlös. Just då, i slutet av gymnasiet, var nog jag och Kent som mest kompatibla, lika naiva och romantiska och i avsaknad av självironi.”

Kvällstidningarna har basunerat ut gruppens eget löfte om att ”det blir en sjukt deppig skiva”. Efter den vansinniga framgången med lättillgängliga Vapen & Ammunition var oddsen låga för något knepigt och analt. Bandets musikaliska utveckling har gått från att vara yvig och indie till att bli perfekt putsad på fem skivor, en utveckling som känts naturlig. Hade Vapen & Ammunition kommit direkt efter Isola så hade man reagerat: efter Hagnesta Hill var den självklar.

Men Du & Jag döden är varken svår eller svart. Ett par minuter in i första låten Max 500 – antecknar jag ett ord: Verkligen. Ni som kan ert Kent vet vad jag menar. Det låter live, spontant, tempot skruvas upp i en brygga till refrängen och låtarna innehåller långa instrumentala partier, som kritikerna garanterat lär kalla för ”suggestiva”. Andra låten jag får höra heter Palace & Main och borde, i alla fall om jag fick bestämma, bli förstasingel. Den kommer förmodligen att bli det, vem som än bestämmer. Så omedelbart är det med ett synttrummor-intro som låter jungle och Jocke som öppnar med ”jag sköt en dj sent igår” och senare rimmar Michael Caine med låtens titel.

”Säger nån att vi ska ha tomteluvor i den här videon så är det kanske en cool idé”

Tredje låten gör skäl för depp-ryktet. Palmblad & Rosor introduceras med ett mollpiano, sången handlar om begravningar och inför sista refrängen växer ett crescendo som lär få tändaren att ersätta kameratelefonen på tältkonserterna i år.

Fjärde låten heter Som att komma hem och låter för mycket Kent, inte som en formel, bara en upprepning av hur de låtit tidigare. Man har ackordföljden från sin egen låt Sundance Kid – men det är visst bara i mina öron. Jocke säger att jag har fel. Den sista låten heter Mannen i den vita hatten (16 år senare). Ett vemodsanthem om två personer som återförenas 16 år efter studenten. Just det.

Jocke: Varje gång säger man att det här är det bästa vi gjort, det är fan det tristaste man kan säga men det är ju så det känns. Det är en jävligt fin gräns mellan att ha en formel, ett sätt att låta som på band, och att låta likadant hela tiden.

Sami: I alla fall ska man ju inte låta likadant två gånger i följd, sen är det ju tydligt att vi den här gången lyssnat på och tagit mycket inspiration från de första två plattorna vi gjorde.

Sami: Om man skulle kategorisera skivan i vår lilla Kentbubbla skulle den sitta bra mellan Verkligen och Isola. Vi hade den inställningen från början.

Jocke: Vi gjorde tre skivor på raken från och med Isola, där vi verkligen ville komma bort från sättet vi lät på. Som man byter tröja när man går på krogen, man vill se lite olika ut varenda gång. Sen kom vi på att det är inget annat band som låter som vi och det är fan inget vi behöver hålla på och tvätta bort. Det är skönt att försonas med att ”såhär låter det när vi spelar ihop”.

Inför Vapen & Ammunition sa ni att ni skulle göra en Brothers in Arms.

Jocke: Det vi sa var att vi ville göra Brothers in Arms och Eurythmics Revenge. Man kan inte för sitt liv påstå att Vapen & Ammunition lät som någon av dem. Det var konceptet, att göra massor av låtar som alla kunde vara singlar som var målet. Och sen visste man ju att det skulle reta livet ur alla med randiga tröjor höll jag på att säga (Jocke har en randig tröja) ur got-Debaser-indie-människorna och det är ju alltid populärt. Vi menade inte att vi skulle börja spela gitarr med tummen.

Jocke: Vapen & Ammunition är fortfarande en jävligt bra skiva, men nu är man så trött på det sätt vi lät på. Vi har gjort det, vi har pillat mikroskopiskt med alla ljud och alla beats. På den här skivan har vi gjort en tagning och man hör att det är ostämt här och där men då har vi istället tänkt ”skitsamma, det låter cool, vi kör”.

Markus: Det har inte varit någon panik. Ibland har vi haft feeling och ibland inte, har vi inte feeling har vi hängt här i en vecka och inte gjort ett skit utan bara kollat på film.

Har ni feeling kollektivt?

Harri: Det beror på vem som är bakis.

Jocke: Vi är inget band där en bestämmer eller där alla bestämmer utan den som har någon form av vibration, han sitter därinne i inspelningsrummet och hittar plötsligt nåt som alla kan bygga vidare på.

Markus: Om inte alla har feeling så är det oftast något fel i låten.

Jocke: Det är alltså jävligt simpelt men det kan ta en evighet för en låt från att vara ackord till att bli en liten värld. Det är dit man vill komma, att låten får ett eget liv.

Johanna, 28: ”Låten om en flygplanskrasch som jag inte kunde sluta älska fastän det var helt fel att gilla Kent. Nånstans runt år 2000, jag bodde i Köpenhamn och låg på en trasmatta på golvet och lyssnade på stereon som stod på min skohylla. Bland gummi, glas och metall. Du är värd att dö för.”

Nästan alla jag känner har en alldeles egen bild av Kent. Jag mailade släkt och vänner för att kolla vad folk associerar till när de tänker på Kent. En kille kom ihåg att han sett dig köpa sjukt mycket kattmat på ICA i somras.

Martin: – Hahaha! Ja, jag har det bara jävligt dåligt ställt. Närå, jag har två stycken. Orkar inte gå och dutta. Köper allt på en gång.

Det jag är ute efter är att man inte vet så mycket om er privat.

Jocke: Vi har ju inte den klassiska rockbandsattityden. Ingen är särskilt extrovert. Man har liksom ingen längtan att dra på sig en klänning och gå runt på stan. Vi insåg nog att eftersom vi är så jävla boring är det nog bäst att hålla käften om vad vi gör.

Jocke: Det är enda sättet att hitta nån form av image. Man håller käften om vem man är så att folk faktiskt får för sig att Martin har ett kattpensionat.

Men ni måste märka av att fler människor känner igen er på stan idag, efter Vapen & Ammunition.

Martin: För oss andra är det lugnt men Jocke får väl stå ut med en del.

Jocke: Folk ska ju fota med telefonen och lite såna grejer. Man får skriva autografer på NKs vitlöksavdelning. Det är en så otroligt märklig situation. Man går omkring och tänker att man behöver ett par tofflor eller att man verkligen måste köpa dammsugarpåsar och så dyker den där grejen upp och man blir påmind, ja just ja.

Sami: I och med att vi håller antigrejen är det nog folk som låter bli att komma fram också, för de vet att vi tycker det är råjobbigt.

Jocke: Trots att medieklimatet har förändrats så är man ändå ganska skonad jämfört med England och USA. Man slipper det värsta, bilder tagna genom vardagsrumsfönstret när man står i kallingar och steker prinskorv. Fast vi är väl på väg dit också.

Martin: Det är ändå bra med oss, folk ger upp mycket tidigare när det är Kent. De vet ju att vi inte ställer upp på nånting.

Jocke: Vi började ju med att sälja jävligt få skivor. Det hade varit värre om vi släppt Vapen & Ammunition som första skiva.

Ni kanske inte hade gjort fem album om försäljningen gått i motsatt riktning.

Sami: Nej, troligtvis inte.

Jocke: Ju fler skivor man gör, desto svårare är det att få en kick. Första gången räckte det ju att höra baskaggen komma ut ur högtalaren men det räcker inte längre. Man vill komma till att låter upphör att vara flera partier och övergår till att vara en egen värld. När vi spelade hade vi ingen koll på var i låten man var, det var bara en våg av tonårsångest och det är ju rätt svårt att återskapa när man är 35.

Martin: Det gick när vi var 25.

JB: Då var vi fortfarande tonåringar, vi hade ingen intellektuell botten.

Tänker man alltid på att man är med i Kent?

Markus: Det beror på vilket sammanhang, på krogen kommer ju folk fram för att de vet att man är trummis i Kent. Men är man med kompisar så är man ju bara…

Sami:…trummis!

Jocke: Vaknar man och mår som sämst på jorden och så kollar man sig i spegeln så kan man tänka att jag är ju ändå med i Kent, som ett enda litet hopp.

Markus: Det är klart man är stolt, det här är ju ens livsverk.

Jocke: Man är råstolt. Men man mår ju antagligen så dåligt för att man är med i det här bandet också. Det är en kombination på något sätt.

Vem har förändrats mest som person sedan starten?

Jocke: Det är väl nu alla borde peka på varandra.

Sami: Allt har förändrats. Alla har gått tillbaka till hur de var innan allt började. Man blev väl lite påverkad av framgången ett tag men nu har alla blivit lite coolare.

Jocke: Varenda liten grej var så betydelsefull under de två första skivorna, ”vadå, ska du ha vita dojor på dig”. Allt sånt fick helt andra dimensioner. Nu har man slappnat av lite.

Ändå säger ni jämt att det värsta som kan hända är att ni slutar brinna?

Jocke: Ja, men jag menar nog snarare att man slutar bry sig om ovidkommande saker som vad folk har för t-shirt på sig vid en fotografering…eller som ”fan, du kan ju inte åka ut och fiska då tro ju folk att du är sjuk i huvudet”. Såna grejer.

Om ni nu är så avslappnade, hur går då snacket här i studion när Mando Diao säger att ni är feta jävlar eller vad de nu sa, snackar ni om en sån grej överhuvudtaget?

Jocke: Vi åkte med dem på Kalasturnén, de sa att Thåström var gammal och trött och vi var samma sak. Det är deras uppgift att tycka så. Det enda som är korkat är att säga så och inte tänka på att man ska träffas en massa gånger igen. Det är okej om man står med näven i vädret och är lika kaxig hela vägen, men det är de ju inte.

Martin: Vi visste ju att de skulle ringa och be om ursäk. Därför blir det extra kul.

Markus: Men skit i det där nu, vi behöver väl inte dra det ett varv till. (Tystnad)

Sami: Det är lite synd ändå, för hade de inte sagt det som de sa, så hade de ju inte hamnat så mycket i tidningarna.

Jocke: Men vi ska inte heller kasta sten i glashus, vi sågade ju folk till höger och vänster när vi gjorde de två första skivorna. Då var ju alla idioter.

Vi pratar om fotograferingen som ska äga rum två dagar senare. Arbetarklassigheten syns inte så mycket på utsidan längre. Idag jobbar Kent med namnkunniga videoregissörer, fotografer och stylister och det känns väldigt längesen de studentikost manchesterflirtande smala kostymerna och de syntambitiösa frisyrerna.

Martin: Stylisterna kommer med en säck med kläder och så slutar det med att man använder sina egna kläder.

Jocke: Om vi säger att vi vill ha egna kläder så kommer de ändå med en stylist med 400 rosa skjortor och så säger man att nej jag vill inte ha rosa skjorta, men ibland har de med sig något fint.

Martin: Om en fotograf har en bra idé så kan man ju foga sig. Vi är rätt medgörliga så länge det inte är några fånerier. Man är ju ingen idiot.

Harri: Eller?

Jocke: Anlitar man en kille som ska göra en video så anlitar man ju hela hans bakkatalog av kunskap och då gäller det att släppa tanken om att man har bättre koll själv, för det har man inte. Ingen kan komma och säga hur skivan ska låta eller vad texterna ska handla om. Men säger nån att ni ska ha tomteluvor i den här videon så är det kanske en cool idé, man vet aldrig.

Martin: Troligtvis inte.

Fotografering. Johan Renck går fram och tillbaka i en kvartersgård i Husby. Kent spelade in videon till En Himmelsk Drog i de här kvarteren. Johan filmade en video åt the Knife i samma lokal. Hallen är full av kläder, hattar, smycken och alla tänkbara accessoarer. Jocke har grå t-shirt och en kungakrona på huvudet. Han ser lite besvärad ut.

– Kom igen, kom igen, den är bra, knip ihop ögonen. Det där var jävligt bra Jocke, knip allt vad du kan.

– Det måste vara jobbigt att vara kung och ha krona på sig hela tiden, säger Jocke lakoniskt.
Harri och Martin är lite sena, de har stannat och köpt lunch i Kista centrum. Johan säger att han tror att Harri kommer att passa i kaninmössan och fortsätter med Jocke.

– Ta bort klockan, den är så…

–…bögig?

– Nej, Göteborg.
Martin knallar in:

– Vad fan har du på dig?

– Skratta inte, du ska ha stormhatten, replikerar Jocke.
Men Martin får istället kamouflagejackan, med päls och kapushong:

– Jag ser helt uppstoppad ut.

– Det här blir fantastiskt, säger Johan.

– Lätt finsk bastukänsla, fem sura gubbar.

Inför förra plattan sa nån av er att ni alltid tänker att ”ingen jävel kommer att gilla oss”. Kan man fortfarande tänka så när man är så stora som ni är idag?

Sami: Verkligen. Mer än nånsin.

Martin: Nu är vi övertygade om att alla hatar oss. Jag tror det var Markus som sa på nån lunch att allt som rör sig hatar oss. Allt som kan hata, hatar oss.

Jocke: Ganska många skivor har man gått omkring och väntat på backlashen. Vi har själva snackat om det ändå sen Isola. Vi har ju alltid fått övervägande bra kritik. Första hårda orden kom ju i samband med Stadion-giget.

Det var väl mest bara en syrlig kommentar i DN?

Jocke: Ja, men den tyckte jag var jävligt obehaglig. Mest för att det var DN, man förväntar sig att nivån ska vara högre än så.

Markus: Nunan gav oss en tvåa.

Jocke: Ja, men det är en recension, den grejen fattar jag men just den där Ku Klux Klan, nazistgrejen tycker jag var otäck.

Sami: Det fanns liksom inget annat att ta på.

Jocke: Men härom veckan skrev de ju och bad oss komma tillbaka, eftersom det gett dålig karma att dissa oss.

Berätta om Stadion-giget?

Sami: Det var inte vår idé, det var bokningsbolaget som trodde att det skulle funka. Vi var skeptiska som vanligt. Vi skulle aldrig komma på idén, de fick övertala oss jävligt länge innan. Vi trodde att Globen var det största man kunde göra.

Det låter nästan som ni ångrar er.

Martin: Nej, faktiskt inte. Jag tycker för min egen del att det är bra att vi gjort det, så kan man bocka av den grejen.

Sami: Det var skitkul hela den där grejen men det var skitkonstigt också. Vi hade ju inte gigat på sju månader. Man var helt oförberedd, inte alls inställd på att spela live.

Markus: I vanliga fall tar det typ tre låtar innan man har kolla på läget och släpper nojan. Men den här gången släppte nojan på nittonde låten, under extranumret med Jojje.

Sami: Extranumren kommer man ihåg, resten var bara en stor sörja.

Martin: Det jag kommer ihåg tydligast är efter giget, när vi för första gången skulle få poliseskort därifrån.

Harri: Det är ju inte första gången med poliseskort. Haha.

Martin: Nä, men vi skulle i alla fall få åka genom stan och köra mot rött. men så körde han upp och ställde sig på vägbanan och det var rikscoolt men precis när vi ska köra så slår det om till grönt och det var grönt genom hela stan. Vilket jävla antiklimax.

Jocke: Det var så jävla typiskt Kent. Det håller liksom inte riktigt hela vägen.

PR-Sandra kommer in med köttfärslimpa. Den kommande tältturnén kommer på tal. De berättar att de valde tält för att de inte vill spela i ljusa försommarnatten: det är mörkret de vill åt. Jag berättar om den där rapporten och det visar sig att Jocke också har läst den. Han tycker att det var mest intressant att läsa om hur det Kent säger i intervjuer förvandlas till sanningar i tidningsartiklar. Ibland är de sugna på att hitta på grejer bara för att se hur långt man kan gå. Harri tycker att de borde säga att de lyssnat på Crass, för att det vore kul att se i en recension. Den förbannar de journalister som inte gör sitt jobb och bara refererar, de är lite nojiga över det där ”sjukt deppigt”-citatet, samtidigt som de menar att ”sjukt deppigt” är det bästa betyg en skiva kan få. Sami tycker att texterna är deppiga den här gången men kommer snabbt på att det har det ju alltid varit. Efter maten dämpar Sami belysningen och lägger sig ner och konstaterar att allt är skit och att det är reklamens fel och resten av orkestern håller med.

Jocke: Allt blir ju marginaliserat idag. Debattprogram på TV4, när det är som mest intressant så bryter man för Dove-reklam. Ja.

Markus: Allt är skit.

Sami: Det är fan så det är, det är därför skivan heter som den gör.

Jocke: Vem hade trott att den statliga teven och statliga radion står för det oberoende. Man gick ju på det där själv, att det skulle komma massa nya coola indiekanaler när reklamradion kom.

Ändå gör vi såna grejer, har inte du gjort låtar för JC och Diesel?

Martin: Jo, men det är med ett helt annat band.

Jocke: Och de har helt andra värderingar.

Martin: Exakt, de här värderingarna har jag bara i det här bandet.

Lena, 25: ”Som nybliven 16-åring fick jag fota Markus Mustonen (trummor) i Kents replokal på Söder. Jag gick Media på gymnasiet och läste foto. Vi fick i uppgift att fota en kändis. Jag fattar inte nu att jag vågade men jag kontaktade Kents skivbolag och fick efter ett gäng telefonsamtal ett ja. Jag skulle få träffa Jocke Berg. Lycka. Några dagar senare blev det ändrat till Markus. Ännu mer lycka (han var ju snyggare). Vi möttes på Café Billström och fikade lite, sen följde jag med till replokalen och fotade Markus vid trummorna i olika poser. Minns att jag tyckte han var grymt trevlig. Sen kom även Martin Sköld och jag fick nån bild på honom också om jag inte minns fel. Vad ska jag säga? Jag svävade på moln hela vägen hem till Tumba”

 

Jocke: Jag läste en intervju med Håkan Hellström härom dagen, han ville inte riktigt att någon skulle få höra hans grejer och det kan jag verkligen känna igen mig i. Man har jobbat så jävla länge och det har liksom varit vår värld, och så plötsligt ska man släppa in folk i den. Det är en jävligt konstig grej att känna så men man gör det. Vi har ju så kul härinne, så varför ska nån annan få ha kul?

Brukar folk säga att ni har förändrat deras liv?

Martin: Man läser ju det på hemsidan. Sen vet jag att folk har sagt sånt när man signerar skivor. Men det där vill man inte tänka på.

Sami: Jag vill ju inte ta det där ansvaret, det måste ju finnas nåt annat här i livet som förändrar ens liv än en plastbit med lite musik. Det kanske hjälper till att förstärka ens känslor men att det ska förändra ens liv…

Adam, 25; ”Jag vaknar naken, bakis och olyckligt kär hos en kompis en sensommarmorgon i hennes lägenhet i Hornstull, och ur högtalarna spelas Om du var här på högsta tänkbara volym. Usch. Kräk”

Det är nog få som känner att Uno Svenningson förändrat deras liv.

Martin: Ja, det är ju svinkul men svårt att ta in.

Sami: Man håller det gärna ifrån sig, det blir obehagligt på nåt sätt. Det förvandlas till ett ansvar.

Markus: Jag såg en dödsannons där de tagit texten till Utan Dina Andetag, en kille som var 25 bast. Det känns ju märkligt.
(Lång tystnad)

Jocke: Vi pratar aldrig om det sinsemellan. Det är för tungt på nåt sätt. Metallica har ju blivit anklagade för självmord och grejer, och det är väl nästa steg.
Jag tror att det oftare är tvärtom i ert fall, att ni skänker hopp?

Sami: Ja, det är ju det man hoppas.

Hur länge kan ni hålla på?

Jocke: Man vet hela tiden att vi ska spela in en skiva till. Men man tänker på det där ibland, att vi är en ganska lång bit in i vår karriär.

Martin: Man känner när man ska lägga av.

Jocke: Det finns där outtalat som allt annat, man vet att nån dag kommer det att ta slut. Hoppas bara att man har sån koll att man lägger av när man gjort en skiva som är bra eller hur det nu blir, så att man inte står och gör återföreningsturnéer för att alla är helt vilse i pannkakan.

Martin: Jag tror att vår modell är att göra längre och längre uppehåll och så till slut så kommer det bara inte något nytt.

Jocke: Det enda som vore coolt vore ju att göra den här Ziggy-grejen, ”it’s not only the last tour I’ll ever do, it’s the last show”. Och så lägger man av.

Sami: Att verkligen helt plötsligt och oannonserat bara göra det. Innan sista låten så säger man det och så går man bara av.

Martin: Och sen kommer extranummer.

Markus: Det vore typiskt Kent. Hello, we’re back.