Jag har alltid trott att Kelis var tjock. På det sättet man blir tjock om man istället för att delta i hejarklacken hellre står och röker och säger nåt syrligt till en av de leende tjejerna som anstränger sig så hårt. Hon är givetvis inte tjock. Lika smal som en cheerleader, men den konformism som finns hos snygga smala tjejer är svår att applicera på henne. Det finns en protest över hennes persona som gör det svårt att likställa henne med y’re average r&b-tjej.

Det har med hennes musikproduktion att göra också. Kelis har gjort en av årets modernaste låtar, en av de bästa – den slappa ofjäskiga sången över ett tickande beat i Bossy är en tillfredsställelse som svarar mot de flesta 2006-behov. Hela nya albumet, Kelis Was Here är en återhållsam explosion. Hon har blandat in sin gränslösa konstiga smak: elgitarren är hennes akilleshäl. Hon envisas med rock fastän hennes rockskivaWanderland redan 2001 floppade så hårt att den inte ens släpptes i staterna. Idag blandar hon sjuttiotal med högteknologi. Det är överdrivet fett när hon håller sig till taktfasta beats och hasig sexsång eller ambulansig, uppskruvad stackatoporr, som i Blindfold Me, men lika trist när hon prövar lägereld.

Kelis är en superstjärna. Men ser vi henne på några tidningsomslag? Rapar hon floskler hos Letterman? Pratjinglar hon i kommersiell radio? Nej. Det intressanta med Kelis är att hon inte är The American Dream. Det är det som får mig att uppleva henne som radikalt tjock, som får mig att känna att hon är motsatsen till en Miss World, fastän hon egentligen har hottare kropp. För inget annat i paketet uppfyller hon – hon ler inte mot sin jury.

Jag älskar Kelis. Att som sjuttonåring bli erbjuden att identifiera sig med någon som varken är formstöpt alternativindie eller turbantjejsoul öppnade slussar. Jag kunde skönja ett löfte om en icke förutsägbar vardag. En frihet som är abstrakt.

Kelis konstruerar identiteter, glider genom dem som om det inte fanns någon morgondag. Hon återskapar sig själv hela tiden. Hon är så queerteoretisk att Tiina Rosenberg skulle bli avundsjuk. De konstruktioner hon skapar handlar delvis om könsroller (hon har blivit vald till rapvärldens ”hottest houesewife”), men även om identitet och musik. På debuten sjöng och rappade hon, på bästa Slick Rick-manér, olika roller som i en saga. Just nu framställer hon sig som femme – en gammal feministisk strategi som går ut på att se femininitet som något lika onaturligt eller naturligt som transsexuellas looks. I lesbiska par är ibland ena parten femme medan den andra är butch. Men, ni vet, femme är minst lika icke-autentisk som butch. Jag menar inte att projicera fram något som inte finns, men det avancerade rollspelet – kostymerna Kelis glider in och ut ur – gör det omöjligt att se på henne som yet another konfliktlös, enhetlig artist – hon är allt, utom just det.

Kelis är till och med gift. Hur postmodernt är inte det? Med den avdankade samvets-rapparen Nas, som i sann konstruktivistisk anda gör sitt bästa för att framstå som dum.

Nas gjorde den extremt klarsynta låten What Goes Around efter 11e september, men under flera år innan dess mörkade han att han är intelligent. På grund av detta fick han en låt tilldelad sig av Jay-Z. I Takeover dissar pensionären Jay-Z Nas för att han rappar med sina livvakter och för att de till och med rappar bättre än han.

Nas gör sig dum och Kelis gör sig sexig. Allt är business, men det kan också ses som en evig dekadent lek. Det är humorn i rollspelet som avslöjar självdistansen. För att citera Kelis själv från en dokumentärfilm om henne av amerikanska regissören Haj: ”Anyone who says I’m not funny is full of shit. I’m pure fun.”

Kelis Gatsby-personlighet skvallrar om ett rebelliskt hjärta. Jag tvivlar på att hon överhuvud taget är street. Är hon hiphop? Hon är uppvuxen på Manhattan, Harlem i och för sig, men hon gick på en frisinnad privatskola som barn, sen en teaterskola. Hon har haft en grupp som heter Black Ladies United och förde fram superproducenterna Neptunes. Chad Hugo och Pharrell Williams var över huvud taget inte kända för den stora massan innan de producerade hennes första skiva Kaleidoscope, 1999. Hon är en hiphop/r&b-artist men slog egentligen igenom som något slags keff svart Janis Joplin. Andra albumet var en rockskiva som bara släpptes i Europa. Hon har turnerat med U2! Hon är som bäst när hon låter efterbliven, eller som en frisläppt schizofren i Central Park, när hon är en baglady som fått för sig nåt och upprepar det som om det vore en magisk besvärjelse – vilket det ofta är. I klassikern Got Your Money med framlidne Wu-Tang-rapparen Ol’ Dirty Bastard väser han ”sexy, sexy, sexy” medan hon sjunger ”hey dirty, hey dirty, hey dirty”. Hennes halvdementa monotona läten lyckas med det Lars von Trier misslyckades med i filmen Idioterna. Hon är utvecklingsstört rytmisk, ODB med, det öppnas nya dimensioner. Samma sak i låten I Love My Bi*** med Busta Rhymes, mantrat fortsätter, och bäst i Bossy är hennes suggestiva imperativ: ”Get on the floor! Get down on the floor!”

***

Kelis slog genom 1999 med tvångströjelåten Caught Out There. Sju år senare ringer jag henne en natt i Malmö och en sensommardag i Atlanta, Georgia. Vi finner henne vid poolen…

Är du lat?

– Ja, alltså jag vill bara ta det lugnt. Just nu ligger jag vid poolen med en drink i handen. Det är allt jag begär. Fast jag dricker inte alkohol nu, min personliga tränare sa åt mig att om jag dricker ett glas cabernet sauvignon så är det lika mycket som 150 kalorier, jag tänker om jag slappar men skär ner på alkohol är det också ett sätt att träna. Jag tycker det är viktigt att koppla av och ha det skönt.

Men hur kan det vara mer viktigt än att bli världskänd, jag menar du skulle kunna bli det, dina låtar är lika bra som, säg, Beyoncés?

– Alla vill inte bli kända, du vet, säger Kelis med sin slappaste röst. Ja, jag älskar Beyoncé. Men vi är olika artister. Du vet, allt det där är industri och jag pallar inte.

Jag vet inte hur jag ska ta det. Kelis attityd till branschen är närmare besläktad med åttiotalets indieband som gjorde spelningar med ryggen mot publiken och nittiotalets skostirrande shoegazerpop, det vill säga med frieri utan publikfriande, än med femtiotalets doo wop-artister vars enda förnedrande uppgifter var att tacksamt le bländande vita leenden, bära cardigans och sjunga konfliktfritt på roliga sätt i stämmor. En tradition som man kan säga att Beyoncé ligger lite närmre. Kelis är ingen servil neger, men hon är de facto världskänd. Det vore förljuget att placera henne i ett indiefack. Det enda som är indie med henne är attityden, och även den är egentligen mer komplex än vanlig svårtillgänglig medelklassarrogans.

Med en medveten, tjurig hållning som fond ligger hon och flinar och sexar i festliga kreationer och deffad kropp i både Milkshake-videon från 2003 och Blindfold Me, som hon gör med Nas på nya albumet. Till skillnad från konkurrenterna har Kelis kort hår! Musikaliskt är hon också cutting edge – kring millennieskiftet klädde hon sig i Neptunes futuristiska sound, i år stönar hon fram nu-minimalism i Bossy. Kredden är helt enkelt hennes hårdvaluta. Men det är väl därför vi gillar henne? Hon svarar mot ett coolhetsideal som inte är lika lätt att se ner på som Britney Spears astrologiutstrålning eller Beyoncés baptistleende ”jag går gärna ner i spagat för publiken”-aura. Kelis sexighet är dessutom inte biologisk, snarare framlekt. Det är som om hon lånar sin kropp av sig själv ibland. Sexar sig, gör en video, lämnar tillbaka den. Hon kunde lika gärna gestalta en häst eller en präst som sexighet. Och mellan deffperioderna och videoinspelningar softar hon helst. Softar och skapar.

– Alltså jag vill bara softa, jag orkar inte åka till Europa och vara på massa omslag, jag bryr mig inte om det, säger Kelis själv.

Även din musik påverkas av din pleasure-livsstil. Du, Ciara, Cassie, och även screwed and chopped-rapparna, ni är inte anxious to please direkt. Ni sjunger så slappt.

– Yeah, de är bra sångerskor. Men jag håller inte med, jag skiljer mig från dem. Jag är unik och gör min grej. Det är en irrelevant fråga, för jag tycker inte man ska jämföra artister med varandra, det säger ingenting.

Men håller du med om att soultraditionen har sett annorlunda ut. Du tillhör inte den där relationssoulen som är på liv och död. Där sånt som ”crying”, ”I want you back” och ”drama” förekommer hela tiden. Jag menar som till exempel Mary J. Blige sjunger. För dig är det never drama.

– De är alla bra sångerskor. Men jag är en egen unik person. Jag är mig själv, gör min grej. Och om jag ska vara ärlig, för det är okej att jag är ärlig va? Så tycker jag du är lite inskränkt och har ett typiskt journalistbeteende som vill kategorisera in mig i ett fack. Du måste lära dig att se mer öppet på livet. Jag menar, vad pratar du om egentligen? Vadå liksom? Det var en dum fråga. Musikaliskt har jag ett kall. Jag är unik, jag har aldrig följt någon och jag gör saker som min kropp vill, det som känns bra.

Jag ber om ursäkt, det var faktiskt min lillebror som tyckte jag skulle fråga den frågan, han är lite av en musiknörd. Jag är mer intresserad av dig som föränderlig.

– Ja, alltså det är lugnt. Jag känner att jag tycker om dig.

Jag tycker om dig med, jag tycker väldigt mycket om din musik. Bossy har varit lite av ett våranthem.

– Vad kul. Men jag måste vara ärlig, jag ger dig respekt genom att vara ärlig.

Är du bossy?

– He, he. Mina vänner tycker jag skulle döpt låten till Bossy och inom parentes (No, I really am). Mina låtar handlar om att gå först i ledet. Jag är unik och jag vill visa för flickor att de också är det, starka, att de har makt. Jag är glad om jag gett dig det till exempel.

Det finns jättemånga remixar på hitten Bossy, vilken släpptes redan i våras. Låten är så sparsmakad att den är tacksam att remixa; ett intressant tomrum i produktionen lämnar plats att projicera i. Alan Braxe och Fred Falke har till exempel gjort en version som inte kan beskrivas med annat än ordet housebögig. Att Too $hort, som gästar Bossy, rappar över ett fläskigt nostalgiskt housebeat kan bara översättas till ett nytt inlägg i queerdebatten. Kelis har själv sagt att ”I’m a gay guy’s best accessory”. För att den här artikeln ska bli intressant och för att ni ska förstå vem Kelis är, måste ni förstå vem Too $hort är. Tro mig när jag säger att han är den snuskigaste rapparen i världen. För att jag inte ska behöva ta ansvar för smutsen i min egen text låter jag det hela illustreras med ett citat ur hans låt Cocktales från skivan Cocktails från 1995:

”If I call Marie, I know for a fact

“I’ll get fucked in my drop top Cadillac

I met this freak named Naomi

Straight dick sucker worked me and my homie

She had a girlfriend, her name was Vicki

I pulled her to the side and let her suck my dick

She was fine as fuck, but can’t fuck with Tina

Tina, Tina, the sperm cleana”

Took her to my house and told her strip

Baby got freaky – started doing the splits

I said, “Biatch!!! Do what you want

Cause this true blue mack won’t even front”

I fucked her with my finger, she tried to cum

Pussy so tight, it wouldn’t give me none

I’m Too $hort baby couldn’t be no punk

I’m trying to get freaky cause I love the funk

My dick is big and her nigga had a little one,

I didn’t fuck her freaky ass, but it was still fun”

***

Too $hort är västkustrapparen, som kan sätta på sin CV att han uppfann ordet biaaatch. Too $hort spelade teater! Han är en av de stora entreprenörerna inom hiphop, en av de första som upptäckte hur svarta artister kunde tjäna pengar på fördomarna om sig själva. Under mitten av åttiotalet sålde han kassetter från sin baklucka med rap som var det snuskigaste som hänt USA sen den afroamerikanske ståupparen Dolemite dök upp i blaxploitationfilmer på sjuttiotalet. Too $hort blev en föregångare till hela ganstarappen som senare lärde sig att köra på samma grej – spela en roll och tjäna pengar på det.

Medan gangstarap spelade på våld har Too $hort aldrig varit våldsam, hans grej
var att sjunga om hur mycket han låg med kvinnor och hur dåligt han behandlade dem. Det var där de riktigt stora pengarna fanns. Precis som Master P och 2 Live Crew – ingen av dem var särkilt bra på att rappa, ingen var hiphop to the bone och ingen av dem kunde breakdansa – förstod Too $hort att tjäna pengar på efterfrågan av politiskt inkorrekt dansmusik.

Kelis spelar också teater. Att hon använder sig av rapparen Too $hort är det 20 poäng genusvetenskapsnivå på. Det skapar en intrig och binder ihop en modern historisk rollspelstradition inom populärmusiken. Hon avväpnar honom samtidigt som hon själv spelar hans roll, vilket innebär att hon splittar upp idén om att mannen tjänar pengar på kvinnan. Sexismen går hem även omvänd! She’s the boss!

Vad sjukt att du tog med Too $hort på låten, han är ju den snuskigaste rapparen av alla som finns i de 52 staterna?!

– Yeah, ha ha, jag gillade ironin i det. Ha ha ha.

Jobbar du mycket med ironi?

– Ja absolut, ironi och att ha en laid-back lifestyle.

Och han tillät dig att vara the boss?

– Ja! Too $hort är en underbar människa, verkligen! Jag valde att jobba med honom, det var ett medvetet val och han ville jättegärna vara med. Det gick jättebra att jobba med honom. Han är så ödmjuk!

Upplever du hiphop och r&b-världen som ojämställd?

– Hey! Nu börjar du kategorisera igen. Jag gör musik som skildrar en verklighet som är ojämställd. Ja! såklart är det mansdominans i hiphopvärlden, men det är inte mer ojämställt än någon annanstans. Du måste öppna upp. Hela världen är mansdominerad.

Håller du på att skapa en bitch-image?

– Det beror på vem du frågar, allt det där är ju associationer.

Din musik är väldigt sexig och du är så sexig också…

– Tack!

…men dina texter är ibland aggressiva, kan det inte bli en clash mot det feminina i din framtoning och ditt budskap?

– Absolut inte. Om man är dum tycker man det. Min man älskar det. Och du vet, jag är stark, jag bara är det, jag är uppvuxen bland starka kvinnor, det finns inga alternativ.

Du sjunger också ofta som folk rappar – över ett beat liksom, ett manligt sätt att göra musik?

– Jag kan inte prata om min musik i formler, jag bara gör det som känns bra.

Var det du som skapade Neptunes?

– Nej, jag hjälpte dem. De blev stora när de producerade min första skiva. Vi hjälpte varandra.

Det verkar alltid som att Pharrell Williams får all kredd, hur är läget med Chad, den andre i N.E.RD./ Neptunes?

– Alltså Chad är inte lika känd, men du behöver inte oroa dig, han får kredden ändå. Allas högsta dröm är faktiskt inte att bli jättekända. Och han får sin lön på kontot varje månad. Ja, honom behöver man inte oroa sig för. Han får betalt. Väldigt mycket betalt.

Är du en av the guys?

– Nä, alltså jag är definitivt en av the girls. Jag gör musik på olika sätt hela tiden, det som känns soft. Alltså jag jämför inte musik och musik. Ibland är jag en rappare ibland är jag sångerska. Om det är bra så är det bra.

Är det därför du gillar rock så mycket också, du delar inte upp musik i genrer?

– Exakt.

Varför var du så inne på rock?

– Jag vet inte.

Alltså, jag måste fråga vad är det med hiphopkulturen i USA och europeisk rock. Du turnerade med U2 och alla älskar Coldplay – Timbaland och Brandy har jobbat med dem och nu ska de vara med på Jay-Zs nya skiva? Why?

– Jag gillar Coldplay jättemycket. Och rock. Jag vet inte om de är hippa. Jag bryr mig inte, jag vill bara softa.

Ok, alla svenskar gillar din höga midja på jeansen i Bossy-videon, det är trendigt här.

– Åh tack! Ja! Jag älskar stil! Jag har designat dem själv.

Din stil överlag har varit väldigt kameleontartad, vad hände med din flummiga hippielook? Astrologi och sånt? Du var helt såld där i början och din andra skiva var ett slags Lenny Kravitz-hyllning?

– Ja, alltså Lenny Kravitz är bra. Men nej, det betydde ingenting. Jag ser inte på stil så. Jag tar på mig det jag tycker är coolt. Jag vet inte vad jag ska säga? Hippielooken ändrades, jag ändrades, människor förändras. Det där med stil är olika, jag är olik. Jag vill bara ha det bra, du vet. Ha det skönt. Uttrycka vem jag är.

Din make, den världskände rapparen Nas som du träffade under inspelningen av en duett till en Neptunessamling är ju väldigt religiös, är du det med?

– Alltså Nas tror, det gör jag med. Men jag skiljer på religion och att tro. Fråga inte mig nåt om Irak för jag har inget med det att göra. Jag tror, men jag tror på något inuti. Nåt fint. På ett annat sätt.

Vad ska du göra i framtiden?

– Jag vet inte… får se. Jag tycker om att skriva och laga mat. Vara vid poolen.

Kommer du till Europa?

– Nej.

Ok. En sista fråga. Nas blev ju känd för en större massa med låten Nas Is Like, okej, what is Nas really like?

– Ha ha! Han är en toppenkille. Vi har det superskönt och laidback!

Ok. Tack!

– Tack själv. Ha ha. Och jag menade inte att låta arg innan.

Det är lugnt.

– Men jag är ärlig, jag är vad jag är. Mig själv och säker. Det är det jag gör.

***

Kelis i scott-linjen

I flera månader tjatade vi på Kelis om en intervju. Det var helt omöjligt. Men vi råkade veta att hon är lite svag för Jeremy Scott. Så vi föreslog att hon skulle fira moderebellens tioårsjubileum som designer genom att bära hans plagg i Bon. Och fick ja!

Hej Jeremy Scott, hur tänker du fira ditt tioårsjubileum som designer?

– Jag tänker ha fest på Ritz i Paris, lyxigt eller hur? Sedan kommer jag ha ett galet dansparty på klubben Paris Paris.

Brukar du styla Kelis ofta?

– Ja, jag stylar henne ofta, både till hennes scenframträdanden och till vardags. Hon är som min Barbie-docka: allt ser fantastiskt ut på henne. Hela hon är fantastisk, hon har en stor själ och en stor röst.

Varför tror du Kelis svarade ja på att vara med i Bon när vi föreslog att hon skulle bära dina kläder?

– Därför att hon älskar mig!

***

Kelisfakta

Född 21 augusti 1979, Harlem, Manhattan

Diskografi Kaleidoscope 1999, Wanderland 2001, Tasty 2003, Kelis Was Here 2006

Utbildning The Fiorello H. LaGuardia High School for Music & Art and Performing Arts

Pappa jazzmusiker

Mamma modedesigner

Gift med Nas