2006. På Centralens Pressbyrå börjar jag, mest på skämt, räkna modeomslag med kvinnor som inte har

västerländskt utseende. Jag hittar ingen objektifierad mörk vacker ung kvinna. Det är sant. Av  hundratalslivsstils- och modemagasin. Det finns några frisyrtidningar och två musiktidningar, båda med Janet Jackson på omslaget och så tidningen W, också med Janet.

Det är 2006 och modet är vitt och västerländskt. I Sverige är det framför allt svenskt. Och modet är långt ifrån ensamt om att tycka det är ohippt med mörk hy. Musiken, konsten, finkulturen, indiekulturen, klubbarna, designen, datorspelen och de medier som påverkar andra medier säger alla samma sak som de där omslagen på Centralen: Det är bäst att vara vit.

Det har ju varit modernt ett tag nu att debattera klass i popkulturjournalistiken: Anneli Jordahl i DN, Malin Ullgren i Expressen och Bang, Therese Bohman i Aftonbladet och på bloggen Salome, är några av dem som vackert radar upp bokstäverna på den snygga IKEA-mattan av klassanalys. Det är den psykologiserande, fina, vinkeln som gäller för klassanalysen. Den nya smutsklassen, kackerlackorna i Rosengård och fenomenet långtidsarbetslösa invandrare, hamnar klart mer sällan på kultursidorna. Feminismen har också en säkrad plats i vars mans gratistidning. Feminismen laseras slentrianmässigt på popkulturen. Alla är inte feminister såklart. Men feminismen, liksom klass, existerar som något att förhålla sig till. Som att högern finns, eller fyrtiotalisterna.

Annorlunda är det med den sista av de hörnstenar som skulle kunna utgöra ett modernt förhållningssätt till kultur: invandrarperspektivet eller, om man så vill, det post-koloniala perspektivet. Ingen koketterar direkt med kat-tuggande somalier. Det är ohott right nu. Så ute. Anti-rasism – där har vi en riktigt guilty pleasure. Säg ordet anti-rasism – och skäms.

Ljuset släcks så fort rasism kommer på tal. Och förresten kommer det inte på tal. Under hela kanondebatten i somras var uppfinningsrikedomen i omskrivningarna imponerande, men det perspektivet fanns ingenstans. Bristen på en naturlig rasismanalys pulserar likt en infekterad akilleshäl. Och jag börjar förstå varför: under arbetet med den här artikeln, när jag försökte intervjua populärkulturens makthavare, var det hopplöst att hitta folk som ville vara med. Kulturmedia är neurotisk kring rasistfrågan. Handlar det om ointresse? Eller om det gamla vanliga: det är fortfarande bäst att vara vit. Vit makt är reell. Den var det förut. Den är det nu.

Vit makt 1970-2006

Det har inte alltid varit lika trendigt att vara vit. Jag är själv en produkt av en tid då pendeln svängde åt andra hållet. Min mamma var ung intellektuell vänstervriden hipster och träffade min pappa som kom hit som politisk flykting. På sjuttiotalet var etnochic synkat med nuet: för vänstervridna intellektuella hipsters, som spisade moussaka och kollade Nya Vågen och pratade PLO, fanns det inget trendigare än att vara ihop med en politisk flykting.

Den utseendebaserade exotismen var säkert stark på den tiden och den vita mannens position var fortfarande ohotat coolast. Men till skillnad från nu var den tätt följd av en utländsk revolutionär man. Idag ser det annorlunda ut: nu ligger kvinnor, gamla, högermänniskor, imperalister och barn före varje eventuell utlänning i statusordningen (se arbetsmarknaden och Danmark).

– Ingen vill vara ihop med en vanlig fattig invandrare, säger Alexandra som är engagerad i föreningen Asylgruppen i Malmö. På sjuttiotalet var invandrare attraktiva, din pappa var ju en intellektuell gerillasoldat. Att vara en familj från Albanien har inte samma sken över sig. Rasismen har alltid funnits, men attityden är förändrad.

Sjuttiotalet är alltså långt bort. Nittiotalet är nästan ännu längre bort. Minns någon ens nittiotalet? Det politiskt korrekta? Hajpen av det icke-vita? Turbanerna och baggy och de stora ringarna i öronen? Tjatet om hiphoppens fyra element och breakdance? Streetwear och graffiti? Det var till och med modernt att permanenta håret till afro: Carina Berg gjorde det och de hetaste fotomodellerna gjorde det.

Idag finns vare sig flyktingmys eller hyllandet av svart kultur kvar. Ingen drar klyschor om att kåldolmar egentligen är turkiskt. Det är hardcore språkteststämning och ”etniska svenskar” debatteras på kultursidorna. Lokalpatriotism och nationalism är rumsrena. Sverigedemokraternas enorma framgång i valet talar sitt tydliga språk.

Vit musik

Nittiotalet är alltså inte tillbaka. Definitivt inte inom musiken. På nittiotalet var det whiggers som gällde, vita som önskar de vore svarta. Och nu, 2006, vill ingen längre vara svart. För tio år sedan däremot var Lauryn Hill din svenskaste syster. Tidningen Pop handlade om bra svart musik och hävdade att funkgruppen Sly And The Family Stone gjort musikhistoriens bästa album. Fast det var exotisk whiggerism för hela slanten fanns det ändå ett erkännande av andra kulturer än de tyska, franska och brittiska, vilka helt dominerar idag.

Tittar man längre tillbaka så ser man att fram till nittiotalet var vita artister normen för coolhet. Även om Elvis Presley var en whigger så var han en större artist än Chuck Berry och Little Richard. Michael Jackson blev superstar först när han gjorde Thriller, som Paul McCartney och Eddie Van Halen gästar. Run DMC blev det när de gjorde Walk This Way med det vita rockbandet Aerosmith.

På nittiotalet däremot uppskattades inte svarta artister för att de lät vita. De tre k:na – kompromisslös, kontroversiell och kool gällde. Snoop Doggy Dogg, Warren G, Fugees, Wu-Tang Clan och Jay-Z, blev enormt stora eftersom det var lika många eller fler vita än svarta som köpte deras skivor. Street och ghetto var det som var inne. Exotism är en sorts rasism, protesterade de som visste. Men det var i alla fall så trenden såg ut.

Under tjugohundratalet blev den benvita arty electroclashen och tidningen Sex det hetaste som finns. Jeansen smalnade av. Uppfattningen om vad en bra frisyr var sammanföll med Ramones republikanska skönhetsideal.

– Hela nollnolltalet har det varit ganska coolt att säga att man skiter i svart musik, säger Martin Gelin, frilansjournalist. Det har varit en arty vit hegemoni. Till och med jag gillar Love Is All.

Vithet är återigen normen – återigen, eller fortfarande kanske man ska säga, eftersom det var den osynliga vitheten som dikterade den svarta normen även på nittiotalet. Men nu när svarta inte längre är exotiska är de inte ens intressanta längre.

– Som frilansjournalist är det enda sättet nu att få in en hiphopintervju i en svensk tidning att säga att den här rapparen inte är som andra rappare, förklarar Martin. Popideologer som Momus tycker att det finns något nykolonialistiskt med att den vita medelklassen försöker vara down med ghettomusik. Hans idé är att man bara kan uppskatta musik som är gjord av människor som har haft samma förutsättningar som en själv.

Sonic, The Jet Set Junta och resten av landets musiktidningar och -bloggar är bevis för att vit rock och pop fortfarande/återigen är det bästa som finns. En otroligt viktig musikjournalist som Andres Lokko har i princip slutat skriva om svart musik – han kan inte få nog av nu-folk, progg, gubbrock och Brian Eno! En annan, som Emil Arvidson, har haft technopsykos flera år nu. Och den har varit kollektiv.

Jag söker upp två musikskribenter som skriver nästan uteslutande om svart musik. Märta Myrstener är krönikör i DN på stan och recensent på sajten Digfi. Hon sjunger i indiebandet Florian men skriver om hiphop.

Axel Björklund driver hiphop-tidningen Quote, är ny chefredaktör på populärkulturtidningen Red Pages och skrev tidigare i Metro.

Märta, är det svårare för en svensk hiphop-grupp än till exempel en technoduo eller ett indieband att etablera sig och få uppmärksamhet och sälja skivor?

– Absolut! Indierock är den svenska medelklassfolksjälen, inget fel i det, men allt annat är egentligen avvikande. Släpper en ny rockgrupp en skiva bedöms den utifrån sina särdrag, släpps en ny hiphop-skiva är det en ny hiphop-skiva. Det kallas rockismen och är ett stenåldersgammalt faktum.

– Det är också som Mingan i Fattaru säger: det kan inte finnas flera hiphop-akter som är stora samtidigt, det får inte plats i media. Kommer det två svenska rappare samma år är det en ”trend” (det vill säga: det kommer gå över och de måste jämföras med varandra, och gärna beefa). Det handlar om att marginalisera och positionera människor, ingen skulle få för sig att jämföra [rockjournalisterna] Nils Hansson och Håkan Steen.

Varför har Ison & Fille aldrig varit på Spy Bar, förutom den gången de spelade själva?

– De kommer inte in på Spy Bar. De och deras kompisar skapar bråk och snor mobiler, tror nog många. Alla borde veta att det är Cheap Monday-byxor som vi som super och lever rövare mest! Det gäller inte Spy Bar mer än nåt annat plejs, men det blir extra tydligt när då Spy Bar tar dit Ison & Fille och så släpper vakterna inte in deras kompisar.

– Det här är väldigt känsligt, jag har spelat skivor på klubbar som vägrar annonsera att de fokuserar på hiphop för att ”det drar till sig fel publik”, trots att det är vad som spelas. Och så fortsätter rockismen i obruten evighetscirkel.

Axel, hur upplever du mottagandet av din hiphop-tidning Quote?

– Trots att vi alltid fått gott mottagande av läsare och mediekritiker finns det en benägenhet att reducera Quote till ett fanzine, då vi inte behandlar ”vit” kultur. Ibland ses vi som bakåtsträvande och nästan lite gulliga – ”wow, finns det hiphoppare fortfarande?”.

Hur tycker du media behandlar r&b idag?

– Förminskande, men det beror nog oftast på att vi journalister är oerhört inkompetenta jämfört med lyssnarna. Det är väldigt få journalister som är genuint intresserade av och insatta i r&b- och hiphop-genrerna.

Och hur är det när du som frilansjournalist säljer in jobb som behandlar hiphop-artister?

– Vinkeln vid en intervju med en hiphop-artist ska alltid vara mer konstlad än the average Jack White-intervju. Gärna ska man med akademiskt språk mellan raderna raljera över svart populärkultur. Det känns ganska signifikativt för den typ av trendiga, ”vita” tidskrifter som också Bon är representant för. Din intervju med Kelis i förra numret är väl en av få svarta artister på Bons omslag. Det är ganska anmärkningsvärt för en populärkulturtidskrift som funnits i fem år.

Vit konst

Först var konsten kungarnas och drottningarnas sak, på Riddartiden. Sedan fortsatte den att vara det. Sen kom Modernismen, och Marcel Duchamps pissoar, 1917. Sen på sextiotalet kom ett färgrikt uppror mot nazisternas bruna färger. I Sverige syntes detta till exempel i 10-gruppens alster. På åttiotalet kom postmodernismen, Dan Wolgers och så vidare. På nittiotalet ironin och videon och Ernst Billgrens rävar. Nu hänger det mesta på Bukowskis i Stockholm.

Jag ringer upp konstnären Marianne Lindberg de Geer som bland annat jobbar inom Statens kulturråd och frågar vad de håller på med nuförtiden, konstnärerna, de normgivande fyrtiotalisterna, som på sextiotalet revolterade mot borgerligheten och klassamhället och nu hänger ja, på Bukowskis.

På sjuttiotalet började invandringen till Sverige på allvar och med den skapades nya klassamhällen och problem. Hur kommer det sig att konsten inte uppdaterat sig på den nya klassdebatten? Varför diskuterar inte konsten anti-rasism? Varför gör Ernst Billgren änder?

– Jag håller med dig! På sextiotalet handlade det om att protestera mot de rika och klassamhället. Idag är invandrarna den nya underklassen. Ernst Billgren gör änder för det är hans verklighet, man kan inte beställa konst, eller be konstnärer utgå från en annan verklighet än verkligheten.

Men varför diskuteras inte rasism och anti-rasism i konsten, förslagsvis på ett abstrakt vackert sätt?

– Det är inte min, vår, verklighet. Du vet, jag är född 1946. Jag bor i innerstan. Alla etablerade konstnärer bor i innerstan. Jag är aldrig i förorten. Folk från förorten får aldrig ställa ut på innerstadsgallerierna. Det är ett jättestort problem. Det stoppar konstens utveckling.

Du har varit konstnärlig ledare på Konstfack och suttit i antagningsgruppen. Och du har väl rätt god insikt i hur det ser ut på Kungliga Konsthögskolan också. Vem kommer in?

– Det är den vita mannen som kommer in på konsthögskolorna om och om igen.

Fast jag tror det kommer in ungefär hälften tjejer.

– Ja, men de kan väl också lära sig den vita mannens kultur, det är den som återuppfinns igen.

Men vad gjorde du när du satt i antagningsgruppen?

– Jag försökte ta in folk som gjorde typ dataspelsgrafik och graffiti.

Graffiti? Det är ju världens tråkigaste konstform.

– Jag vet! Den är så jävla tråkig! Som progg som låter likadant år efter år och vägras låta sig influeras av någon annan musikstil.

Vit finkultur

Som blivit kutym i sådana här sammanhang mejlar jag Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl för att höra om han tycker Akademien har något ansvar för att hegemonin inom kulturlivet luckras upp. De kan ju påverka vad som är trend. Att de utsåg Orhan Pamuk till årets nobelpristagare, var det kanske ett politiskt ställningstagande?

– När Akademien valde Orhan Pamuk till Nobelpristagare i litteratur skedde det utan någon politisk avsikt och utan att beslutet motiverades av någon politisk tendens i pristagarens verk eller i hans offentliga uttalanden.

Jag frågar om Horace, liksom jag, upplever en rasism inom kulturlivet.

– Jag kan försäkra dig att samtliga ledamöter i Akademien är anhängare av idén om ett allmänt och lika människovärde.

Jahapp. Några månader tidigare har Engdahl publicerat en artikel i Sydsvenska Dagbladet där han utmålar finkultur som subkultur. Ve och fasa: det utbildas inga potentiella efterträdare till honom själv längre. Eric Schüldt hängde på i Odd at Large och oroade sig för sina kollegors brist på kunskap. Själv älskar Schüldt högkulturen, som han kallar den, och går på operan och ser Nibelungens ring av Hitlers favoritkompositör Wagner.

Även på andra ställen är fin/högkulturen hajpad: I modet är en cool ungdom en gubbe  – stilmässigt, matmässigt och litterärt (mer om det senare). På bloggar debatterar hipsters under 30 Hemingways värde och ordet ”kanon” har blivit popkulturskribentlingo. Tidningen Rodeo skriver om Gatsby och de hetaste klubbarna är gubbrockiga eller litterära; Beneathgänget fixar Inferno och bokförlaget Modernista ordnar fester i Hornstull.

Vad har då detta med rasism att göra? Så här är det: finkulturen går inte att koppla bort från konservatismen. Konservatismen bevarar per definition köns- och rasstrukturer. Maria Schottenius på DN och Horace Engdahl och Eric Schüldt kanske gillar feminsim, det slår jag vad om att de gör, men de gillar klassisk litteratur tio gånger mer. Och det är samma sak för nästan alla kulturjournalister, förutom typ Karolina Ramqvist.

Rasism är en struktur (precis som könsmaktsordningen). Med konservatismen kommer vissa värderingar, såsom att kultur är värdefullt och att Europa är överlägset civilisationsmässigt. Ja, att vita är överlägsna andra, det är fett fundamentalt. Kulturetablissemanget är och förblir ett vitt etablissemang.

Just nu gäller den strukturen även för populärkulturen. För just nu håller coolhetskultur och finkultur varandra i handen (se Horace och Eric). Så det är inte bara finkulturellt att vara vit. Det är hippt också. Och alla är eniga om att både invandrardebatt och antirasism är det ohetaste som finns. Den Svenska Akademien lever glada dagar!

Vit media

Att Gringos Zanyar Adami fick Stora Journalistpriset (som Årets förnyare) 2005 är kanske det mest destruktiva som hänt svensk media. Det finns ingen tidning som skiljer på folk och folk så mycket som de gör. Vadå blatte och svenne? Det är ett ytligt sätt att se på människor. Och det finns inget jag hatar så mycket som hajp av förorten. Hemligheten med förorten är det här: Det är fruktansvärt tråkigt. Hemligheten med mänskligheten är det här: alla vill ha det bra. Ingen vill bo i ett trångt miljonprojekt utan skönhet.

Även i mindre spekulativ media är polarisering en förutsättning för text om till exempel svart musik. I Digfi-boken med de hundra bästa skivorna skriver Kristoffer Poppius om Jay-Zs Blueprint, ett av två album med svarta artister på tio i topp. Poppius snackar om slavsånger och svartas sexlust som drivkraft och deras nedärvda sorg de fick på bomullsfälten. Han intar en tacksam position: den som förstår och försvarar negern*. Det handlar aldrig om Jay-Z, det handlar bara om negern. Behöver jag nämna ordet ”reducerande”?

Jag pratar med journalisten Klas Ericsson som är redaktör på välrenommerade tidningen Res och dessutom skriver i Sex och här i Bon. För Res räkning har han nyligen åkt ett tåg i Sydafrika med vita sydafrikaner som efter några glarr vin innanför den skräddade västen börjar svamla om apartheid. Inredningen är intakt från 1900-talet, människorna likaså. Det målas upp som en semester.

Jag säger inte att Klas är rasist, eller att Res är en rasistisk tidning. Men jag tycker inte det är något lyxigt med att åka i en vagn med bara vita där det är tvång på klubblazer. Jag vill inte att afrikaner som verkligen inte har klubblazer ska stirra på mig när tåget stannar. Jag undrar liksom vad det är man vill uppnå, vilken upplevelse det är som säljs?

Förlåt, jag vill verkligen inte anklaga någon för rasism, men tillåt mig att undra här: vad är skillnaden mellan allt detta och hur kolonialismen såg ut för några hundra år sedan? Var är det post-koloniala perspektivet? Det som i våra medvetna tider borde vara helt självklart men absolut inte är det.

Det finns fler än jag som tycker det behövs modern media som diskuterar sakernas tillstånd ur lite postkolonialt perspektiv ibland. Lawen Mohtadi brukade briljera i anti-rasistiska tidningen Mana innan den imploderade av inre konflikter och har startat en ny tidning som heter Slut. Vad jag har förstått går den ut på att inte skilja på människor från människor och våga slakta folk oavsett hudfärg. Det låter ju underbart. Under en vecka försöker jag få till stånd en intervju med Lawen. Jag mejlar frågor och får slutligen hennes svar.

hej c

intressanta frågor. du borde skriva för oss och inte för bon. jag kommer inte att svara på dina frågor och inte medverka i artikeln. av den enkla anledningen att jag inte vill lägga massa tid på att upplysa folk (h. engdahl, andra tidningar m fl) om vad dom borde göra. jag vill inte heller bara ge bort mina och andra feministers tankar och analyser. det vore pärlor åt svin. folk får fatta själva.

Lawen

Först blir jag sårad såklart. Lawen är min största idol. Jag tycker hon är Sveriges bästa journalist. Den snyggaste också. Jag tycker fortfarande det, men inser att reellt arbete för anti-rasism idag existerar endast som något marginellt. Lawen, som skulle kunna föra en effektiv och uppdaterad debatt i samtidskulturen, gör det på sin kant, i en svåråtkomlig subkultur. Slut utövar alltså ännu en variant av det elitistiska indieidealet. Kalla mig Benetton-naiv, men är inte det här lite viktigare än så? Är det inte slöseri med tid att vara indie i sådana här frågor?

Vitt mode

I somras publicerade SvD en understreckare om att man i ”Paris schangtila salar” tagit upp traditionen att äta storprimater, som schimpanser och gorillor. Som SvD skriver: ”I strävan efter excentritet drar sig somligt folk tydligen inte ens för att balansera på gränsen till kannibalism”. Det är inte bara i det gamla modelandet Frankrike de har fräschat upp kolonialismen i jakt på det exklusiva. I Sverige är, som vanligt, trenden inte lika raffinerad, men bland avancerade popkulturkonsumenter, koketteras det, kanske främst inom herrmode,  med gamla kolonialhjältar: folk som kan jaga, deras skepparkrans och kläderna de hade på sig. Behöver jag stava till Hemingway?

Tesalonger har blivit inne i Stockholm. Det var de i Indien i början av 1900-talet med. Kolonialinredning är avancerat. Och stilen nummer ett för manliga trendorakel är ”gubbe”. Att låna en gammal kolonialgubbes rustning är väl egentligen fine. Men kan mode och livsstil verkligen helt skiljas från värderingar?

Modet har ju inte alltid varit vitt. Förlåt att jag tjatar om nittiotalet, men för tio år sedan uppvärderades Shaft och annan blaxplotationfilm så pass mycket att bilden av sjuttiotalets svarta pimp fick florera i H&M-reklamer. En bra bit från där vi befinner oss nu, när de trendiga livsstilarna är konservativa. Allt det hippa är associerat med skräddat mode och unga som vill klä sig som bokmalar. Horace Engdahl har alltså inte rätt. Eric Schüldt har inte heller rätt. Aldrig har finkulturen hållit sina Marcel Proust-fuktiga händer runt våra strupar som nu. Finkulturen är trendig, Horace, det är därför du får vara med i Nöjesguiden och Odd at Large och Bon.

Det här med att modet är vitt, att det skapar och projicerar vita ideal, går knappt att prata om för att det är så känsligt. De flesta jag har velat intervjua har dragit sig ur i sista stund eller bara velat ställa upp anonymt. Inte ens Bons chefredaktör har något vettigt att säga i frågan. En viss chefredaktör på en viss jättestor modetidning gick så långt som till att svara på mina frågor för att sedan dra tillbaka dem.

En viktig modeinstitution är modellagenturerna. Jag frågar MIKAs, en av Sveriges största modellagenturer, om statistik. Hur många modeller bokas som inte ser västerländska ut? Jag menar inte att man ska kvotera in folk för att korrigera rasration. Den typen av representation är inte en förändring, det handlar bara om skinnet. Men samtidigt är det med hjälp av nya modeller som nya skönhetsideal skapas. Susanna på MIKAs svarar:

I Sverige är det vanligare att man bokar tjejer med ’europeiskt’ utseende. Asiater mycket ovanligt och mörkhyade mer till modevisningar. Procentuellt skulle jag vilja säga 90/10.

Vänliga hälsningar Susanna

Vit design

Att klaga på svensk design är ungefär lika tråkigt som svensk design. Eller bilden av den: Swedish blonde och Alva Myrdals funkis, Ellen Keys renläriga skönhetsprincip, femtiotal och Stig Lindberg, Gunnar Asplund – allt det är gott. Det är god design och arkitektur, vackert och smakfullt och det står för något – kort sagt: svenskhet. Jag ringer upp Leif Pagrotsky och frågar hur det var när han var handelsminister och skulle presentera Sveriges bästa sida internationellt. Alla var bara intresserade av minimalism och rena linjer berättar han.

Så det var det ni marknadsförde mest internationellt?

– Ja, jag var ju handelsminister och det var den typ av designexport som var mest ekonomiskt gångbar.

Problemet med den här inställningen är att anti-tesen till ”svensk” design – maximalism och krusidull – blir synonym med dålig smak. Det skapas en värdering. Den som är svensk och vill skapa ny design, men kommer från en annan kultur, eller kanske bara vill inspireras av något annat arv än det svenska, blir vare sig svensk eller marknadsförd utomlands eller ansedd som en skapare av god smak.

Vad händer med den svenska självbilden om det bara är det som lanseras som svenskt?

– Det där är en mycket intressant fråga. Det där är ett problem som drabbar alla kulturyttringar vi har idag, förutom ungdomsmusiken, där Laleh, Timbuktu och Darin finns.

Alla partier är ju överens om alla människors lika värde oavsett hudfärg. Men sänder inte det där du pratar om ut andra signaler?

– Ja, absolut. Det var därför vi startade Mångkulturåret. Vem har du mer intervjuat?

Massoud Kamali och Horace Engdahl bland annat.

– Horace Engdahl? Han vill ju att man inte ska skriva akademiska uppsatser på engelska.

En av dem som är kritiska till Mångkulturåret är just Massoud Kamali, professor i sociologi vid Uppsala universitet och förra regeringens integrationsutredare. Han har bra åsikter och hans prat om pluralism är något man sällan får höra när det blir raspanik hos kulturmakten. Hans viktigaste ståndpunkt är att representationen av ens ursprung inte har något med kultur att göra.

Vad tycker du om Nationalmuseum?

– De flesta museer har byggts världen över för att glorifiera nationen och dra gränser mellan ”vi” och ”dom”. Nationalmuseum är inget undantag.

Det gnälls i vänsterkretsar, rasismen ökar, men vad är lösningen?

– I hela Europa är många, oavsett politisk färg, överens om att rasismen ökar och biter sig fast i våra institutioner och i det politiska systemet. Lösningen ligger i att politikerna och majoritetssamhället accepterar och erkänner att rasism förekommer och är en del av samhällsstrukturen. Sedan måste man ta krafttag mot ”oss” själva, det vill säga majoritetssamhällets föreställningar och diskriminerande institutioner.

Vad finns det för faror med representationspolitik? Att en kurd till exempel får vara med i ett kulturutskott? Eller att vi måste se en kurdisk utställning för att inte vara rasister?

– Vi har två former av representation, en symbolisk representation och en reell representation. En svart som integrationsminister som har mer rasistiska åsikter än många personer med svensk bakgrund är bara en symbolisk representation som används av makthavare för att bevara sina privilegier, och därmed förstärks ett diskriminerande system.

Vit makt 2007

Jag vet inte. Personligen tycker jag det vidrigaste med hela skiten är cementeringen. Rollsättningen. Både Gringo och Svenska Akademien gjuter cement i mina pimpinätta skor. Murar in mig i min roll – rollen som invandrartjej med åsikter. Det är inte så många som gör det med mig. Jag är så jävla svensk, kan allt om svensk grammatik, delar Ebba Witt-Brattströms åsikter om att alla ska kunna svenska och hittar bland medelklassens kulturkoder som i min egen ficka.

Kulturvärlden (Sommar i P1, TV-soffor, journalistnämnder, bokmässor…) letar unga invandrare med passande åsikter. Gringo har blivit en piffig inredningsdetalj i pressen – ett invandraralibi gör ju så mycket för helheten! Konceptet är gammalt, tydligast görs det här kanske i tidningar som VeckoRevyn och Solo där man avsätter en sida för hur männen har det. Man bjuder in en kille (Anders Rydell på Bon brukar vara med ibland) som får berätta om hur killar är och helt enkelt representera sitt kön. Så är Gringo i mainstreammedia också: biologistisk. Den representerar sin ras i form av lustigt språk och geografisk tillhörighet.

Personligen vill jag helst vara tråkig. Inte färgglad. Att vara tråkig är den största makten. Hela den vita manligheten bygger på att var tråkig. Distinguished grey. Den som är tråkig behöver inte representera någonting. För kvinnor och invandrare går det inte att vara tråkig i kultursverige. Det måste alltid vara många kulörta lyktor, en minor skandal och en bröstvårta för mycket. Linda Skugge får skriva för att hon inte är tråkig. Jan Gradvall får skriva trots att han är tråkig. Och Zanyar Adami, han får vara med för att Sverige gillar en länning som tycker likadant som vi. Som tycker det är härligt med tydliga gränser dragna utifrån bostadsort, bakgrund, ras och hudfärg.

Jag vet inte. Personligen blir jag äcklad när fler och fler sådana där gränser dras upp. När invandraralibit populariseras, men inte den post-koloniala analysen.