– Fetto! Ha ha, nu är det du som är fettot av oss tre!

Jag äter lunch med två av mina bästa vänner. Den ena har just hetsat fram sin formtopp inför sommarens cykeltur. Den andra har lyckats pressa ner sitt BMI med hjälp av yoga och allmän arbetsnarkomani.

Jag är 188 centimeter lång och väger 70 kg. Det betyder att mitt BMI är strax under 20, vilket tydligen är under alla gränser för vad som är normalt och sunt. Hur kommer det sig att tre väldigt vanliga trettinåntingåringar, sitter över en lunch och tävlar i vem som har lägst BMI? Hur hamnade vi egentligen här?

Och hur kunde jag bli fettot?

I dag är idealet för män att vara smal. På några få år har manskroppen krympt, krympt och krympt igen. Dagens ungdom vill möjligen inte knarka som Pete Doherty, men de vill se ut som han gör. Baggyjeans är numer förbehållet skateboardkids och amerikanska tanter med läderhud. På omtalade klubben Nacht på Spy Bar i Stockholm var i fjol samtliga killar tunnare än sina kvinnliga medklubbare. Nacht till och med lanserades i Spy Bars veckobrev med innehållsförteckningen: ”epilepsi, anorexi och vodkapistoler.”

***

I början av nollnolltalet bantade Karl Lagerfeld ner sig 42 kilo på drygt ett år, enbart i syfte att kunna pressa in sin pensionärskropp i de minsta storlekarna. I en intervju för FashionTelevision.com förklarar kaisern varför: ”46, 44… Allt inom mode ser bättre ut i små storlekar.” Stjärndesignern blev så nöjd med sin bedrift att han senare gav ut receptet i bokform, The Karl Lagerfeld Diet.

Även Alber Elbaz, chefsdesigner på Lanvin gillar hägringen. I en intervju för Another Man förklarar han att hans dröm som designer är ett mode så smalt att han inte får plats i det själv: ”Det är en fantasi, det är min fantasi. Jag älskar tanken på att jag själv inte kan komma i kläderna. Det är som att smaka på kakan eller känna doften av den på gatan utanför bageriet, men inte ha pengar nog för att köpa den.”

Om Nacht, Pete Doherty och Lanvin är ganska avancerade referenser, för en ganska liten grupp, så finns det smala idealet överallt. De tunna J. Lindeberg- och Acnesilhuetter som fick kritikerna att dra efter andan runt millennieskiftet har i dag smärtfritt knatat in i basutbudet på Dressman. I senaste numret av mainstreamherrmodetidningen King listas de populäraste och bästa dieterna just nu. Dockers gör San Franciscopant, sin smalaste byxa någonsin. I London hänger Harry Potter-skådisen Daniel Radcliffes tunna nakna barnkropp över hela stan. På andra sidan Atlanten finns motsvarigheten i den lövtunne Elijah Wood.

En samstämmig kör säger alltså: Det är snyggt att vara tanig. Att det också finns nackdelar med det smala idealet, det håller de flesta med om. I alla fall om vi pratar om smala kvinnor. I medierna får läkare, lärare och andra experter allt som oftast uttrycka sin oro över tjejers förhållande till mat och kropp. I kulturproduktionen är ätstörningar ett så vanligt ämne att det fått en litterär genre uppkallad efter sig: anorexiaromanen. Inom modebranschen har size zero-debatten rasat sedan modellen Luisel Ramos bokstavligen dog mellan två klädbyten under modeveckan i Montevideo förra året.

Inför den spanska modeveckan infördes skyndsamt en lägre BMI-gräns på 18. I Milano i våras avkrävdes modellerna läkarintyg för att få tillträde till catwalken. Och fler följer efter. Trots motstånd från vissa agenturer som kallat gränsvärdena för ”modelldiskriminering” har kravet på hälsointyg även nått modeveckan i London. Uppenbarligen har modevärlden tagit modellernas akuta hälsofrågor på allvar.

De kvinnliga modellernas det vill säga.

Ingen av de många många medier, politiker, hälsoexperter och modebranschfolk som debatterar size zero-idealet nämner männen. I den rapport från Brittiska moderådet som ligger till grund för de nya reglerna nämns inte männen en enda gång. Nej, om för smala killar talar ingen. Även om förändringen är minst lika radikal, och idealen egentligen har ändrats mycket snabbare, på herrsidan.

***

Ultrasmala manliga förebilder fanns redan på åttiotalet. Men bara inom rocken, inom den coola urbana sfär som hade sitt epicentrum i avlägsna städer som London och New York. David Bowies legendariska Thin White Duke. Mick Jaggers så gott som obefintliga läderbyxbak. Allra störst var Iggy Pop, vars extremdeffade torso enligt legenden var resultatet av en drogkonsumtion så extrem och långvarig att hans ämnesomsättning för all framtid hade sabbats.

Den smala rockmannen var aldrig mainstream. Under mitt och småstadens åttiotal rådde helt andra ideal. På bioduken avlöste Brad Pitts på den tiden biffiga torso Schwarzeneggers och i magasinen radades den ena hunken efter den andra upp. Signalerna var tydliga. Sportade du inte ett bulligt sexpack var du andrasortering. Utan hårda, små, men tydliga, mansbröst gjorde du bäst i att behålla skjortan på.

Testosteronet och östrogenet flödade. Hyllandet av den hypertränade, bredaxlade och storbystade människan nådde sin kulmen med uppfinnandet av Supermodellerna under det sena åttiotalet. Med flaggskepp som Cindy Crawford i damlaget och übermän som Marcus Schenkenberg och Tyson Beckford på herrsidan regerade de solbrända, övertränade klichéerna i annonser och tidskrifter en bra bit in på nittiotalet.

Men alla trender måste ovillkorligen följas av en motreaktion, om än en fördröjd sådan.
Så efter att tjejerna i postgrungens sena nittiotal etablerat ett tunnare blekare heroinideal förändrades även mansidealet. Och det av i stort sett en enda person. Alla jag pratar med nämner samma namn. En enda mohikanklippt designer avlivade med några minimalistiska pennstreck hunken.

– Min gissning är att Hedi Slimane på Dior kan tillskrivas det extremsmala modet, säger Sveriges mesta modellmamma Mika Kjellberg.

– De riktigt smala männen på catwalken blev inte mainstream förrän Slimane gjorde dem mainstream. Han var inspirerad av rockvärlden och rockmusiker och deras estetik, och ingen av dem har någonsin varit en hunk, säger Bons herrmoderedaktör Marcus Söder.

– Alla de här strömmarna med Hedi Slimane och rockband som the Strokes influerade den nya publiken. Det kom en ny generation, vår generation, som var trött på hunkarna och de gamla stereotyperna med silikonpattar, säger Goran Rashid, grundare av unga herrmodellagenturen Marion Vain.

***

Hedi Slimanes numera patenterade smala axlar syns redan under hans tid hos Yves Saint Laurent under slutet av nittiotalet. När Tom Ford sätts att övervaka alla varumärken under Guccis paraply 1999 väljer Slimane att sluta. Han söker en ny fristad utan alltför mycket ägarövervakning, och han hittar den hos Christian Dior. Det är nu Hedi Slimanes strama, oftast svarta, ultrasmala silhuett snabbt och kirurgiskt invaderar herrmodevärlden.

Tidigare hade herrmodet marginaliserats av de stora modehusen. Gjorde man ett dussin kollektioner så slängde man in en herrkollektion på slutet. Men inte Hedi Slimane. Dior Homme var hans enda uppgift, och han utförde den uppenbarligen bra. Hans design omsatte som bäst 360 miljoner dollar – per säsong. Det motsvarar i runda slängar 4,6 miljarder kronor per år, nästan lika mycket som H&M omsatte totalt i hela Sverige under 2004.

En viktig förklaring till hur Slimane på bara ett par år ensam kunde förföra en hel modevärld är hans modeller. Dior Hommes nye ledare vände sig sällan till de traditionella agenturerna. Detta av lättbegripliga skäl: För att komma i Slimanes bantade kreationer var du tvungen att vara väldigt tunn.

– Det var det som gjorde att Dior Homme fick igenom sin grej så starkt. [Slimanes] kläder var skräddat smala, inte tajta som ett par stretchiga jeans, så man var tvungen att vara smal om man skulle få på sig dem. Det gick inte att komma i en Dior Homme-kavaj om man inte var smal. Till och med ärmarna var smala. Det gick inte att fuska, säger Marcus Söder.

För Slimane själv handlade de nästintill tvådimensionella silhuetterna om att definiera en ny, mer intellektuell och feminin manlighet. ”Jag är inte intresserad av muskler och virilitet, jag tycker att det är skräp. Jag är mer intresserad av hur maskuliniteten sitter i huvudet”, förklarade designern i The Observer 2005. Och dessutom, menar Slimane, bör allt åtråvärt kräva jobb. Hårt jobb.

Hedi Slimane inspirerades mycket av sina vänner och förebilder rockstjärnorna. Han är kompis med den vandrande skandalen och Babyshamblessångaren Pete Doherty, och han placerade Bryan Ferrys tunne son Isaac på catwalken blott sexton år fyllda. Men de flesta modeller hittade Slimane på Londons och Berlins gator. Från baksätet i sin Jaguar valde han ut sina androgyna, ofta långhåriga och brittiskt bleka modeller.

– Dior Homme-killarna blev som en egen armé. Och alla gillade estetiken, så alla följde efter, säger Marcus Söder.

***

En av dem som följde efter var en svensk jeansförsäljarveteran vid namn Örjan Andersson på Weekday i Stockholm. Själv tunn som en mätsticka lanserade Örjan för drygt tre år sedan sin första jeanskollektion under namnet Cheap Monday.

– Vi gjorde en tajt byxa i mörk denim med stretch. Jag hade inte trott att så många killar skulle köpa den. Men det var jättemånga killar som gjorde det. Jag har sålt jeans sen jag var nitton och har aldrig krängt stretchjeans till killar, men helt plötsligt skulle alla killar ha det. Det tycker jag var jävligt häftigt. Då insåg jag att någonting hade hänt.

Sensommaren 2006 är jag på Arvikafestivalen. Jag har lyckats mygla mig in backstage hos återuppståndna engelska bodysynthikonerna Nitzer Ebb. Efter att ha betat av på tok för många flasköl på ridern uppstår den kanske mest absurda situationen i mitt då trettiofemåriga liv som musikfanatiker. Bandet och jag börjar prata scenkläder men hamnar snart i en diskussion om kroppar. Mäns kroppar. Tunna manskroppar, för att vara exakt. Av en slump bär både jag och sångaren Douglas McCarthy Örjan Anderssons mest anorektiska jeansmodell. Fyrtioplussaren Douglas vill nu ha en tävling. Trummisen Courtney Klein och bandkollegan Bon Harris utses till domare. Nu ska det avgöras: Vem av oss har plattast Cheap Monday-arsle?

– Courtney! Bon! Look! Is mine really bigger than his?

Jag fattar ingenting. I tonåren frågade oroliga medmänniskor min mamma om jag möjligen hade binnikemask. Eller knarkade. I omklädningsrummet på gympan lekte pennalisterna Räkna tunnisens revben. Efter ett helt liv av benighetsskam är det plötsligt tydligen något åtråvärt. För inte hade väl denna moderna antites till åttiotalets armbrytnings- och kukmätarbeteende ha kunnat utspela sig för tio år sedan?

– Oj, intressant… Vad har jag gjort? säger Örjan Andersson och skrattar lite förläget.

– Jag har faktiskt inte tänkt på vad det beror på förut. Det började med att tjejerna blev smalare. Och vi påverkas ju av varandra, män och kvinnor. Tjejerna var större för tjugo år sen än vad de är i dag. När jag började jobba med jeans för sexton år sen sålde vi mest 28 till 30-midjor till tjejer. I dag säljer vi 26 till 28. Så tjejerna har blivit smalare, och jag tror att killarna bara hakar på där.

Men är det verkligen så? All statistik visar ju att vi blir fetare och fetare?

– Ja, det kommer en fet generation.

Den inte bara kommer, Örjan. Den är redan här. För 16 år sedan var en tredjedel av de svenska männen överviktiga, alltså hade ett BMI på över 25, enligt Statistiska centralbyrån. I dag utgör de överviktiga drygt hälften. Och det är inte bara de äldre männen som lägger på sig. 1981 var 14 procent av männen mellan 18 och 25 överviktiga. 25 år senare utgjorde samma grupp en fjärdedel. Trenden bekräftas av Pliktverket. Fram till 1970 hade den genomsnittlige mönstrande tonårskillen ett BMI på under 21. I dag klockar killarna in på 23. Alla rapporter visar att vi blir fetare och fetare.

– Men vi säljer mindre storlekar, säger Örjan Andersson.

Han menar att tricket är att sälja illusionen av att vara ultratunn, inte att vända sig till dem som redan har vader tunna som brödpinnar.

– Hemligheten är att ha mycket stretch, då kommer man undan med det. Det blev fel en gång i början, vi gjorde en modell utan stretch. Åh jävlar, den var inte lättsåld. Den gick knappt att komma i.

Så vad händer när Örjan Andersson, Hedi Slimane och Alber Elbaz med vänner bestämmer sig för att androgyn tunnis är det nya testosteronhunk? En effekt är mindre provstorlekar.

– Klassiska märken som Armani, som var stora på åttiotalet, har ju alltid haft en manligare silhuett som vänder sig till en lite äldre man. Och där har ju inte storlekarna hängt med, de plaggen funkar inte på dagens modeller, säger Marcus Söder.

Peter Andersson som ansvarade för castingen av manliga modeller till Stockholm Fashion Week i somras tycker visserligen inte att herrmodet blivit så extremt smalt som jag hävdar. Men han håller med om att det finns en förändring.

– Det är klart att provstorlekarna är små. Men man kan ju ändå ha den looken utan att vara kort och liten och smal, säger Peter Andersson.

Kan man verkligen det?

– Nej, inte om man är tjock. Jag kan själv inte ha Dior Homme, det är för litet.

Har provstorlekarna förändrats?

– Ja. De har blivit mindre, det tror jag. Det är väl den effekten det får.

Men har modellerna blivit magrare?

– Det finns magra småkillar som är modeller nu. Förut kanske man sa att man gjorde en streetcasting. Nu kan de vara med i en modellagentur. Det är skillnaden.

Om småkillarna Peter Andersson pratar om är svenska, är chansen stor att de tillhör Marion Vain. Agenturen, som startade 2006, har specialiserat sig på manliga, och ofta lite smalare modeller. Max Bergå, som tillsammans med Goran Rashid driver Marion Vain, förklarar framgångsreceptet:

– 30 muskler, 30 spink, 40 normalt. Sett procentuellt är det ett bra förhållningssätt om man ska bygga ett modellregister.

Det här mittemellanidealet, det normala, hur tänker vi oss det i storlekar eller BMI?

– Oj, nu börjar det bli känsligt här, säger Goran Rashid. Men om vi tänker oss en storlek 48 till 50. Det varierar ju från designer till designer, men 48 sådär. Och BMI, ja…

– Nu tycker inte jag att BMI är en tillförlitlig metod, säger Max Bergå. De killar vi hittar ligger ofta väldigt lågt, det känns nästan som om folk blir lite plufsiga om man går efter deras normalvikt enligt den där skalan. Våra killar ligger väl lite på den lägre kanten om man går efter normalvikt.

– Idealet är 186 till 187 cm lång och någonstans mellan 70 och 75 kg. Men det förutsätter att man har en någorlunda hård kropp, säger Goran Rashid.

***

Linus Fremin och jag knatar omkring på NK:s herravdelning. Linus är en tjugotreårig före detta bulimiker, för dagen iklädd en svart trenchcoat med rak och normalvid passform. Vi har fastnat för en grafitgrå, tvåknäppt kavaj med smala slag i storlek 44.

Skulle du vilja passa i den här?

– Ja. Jag kommer ihåg när mina problem var som värst, om jag gick ner några storlekar så var det ”Åh, Jippie!”, liksom. Det var det jag eftersträvade. Jag ville komma ner en storlek så att jag kunde ha alla sorters kläder. Så att det såg bra ut. Jag kanske började som large till extralarge. Och så gick jag ner till medium och tyckte att det var normalt. Och sen kom jag ner i small, och det var väl där jag ville vara ungefär. Small, extrasmall kanske.

Hur lång är du?

– En och sjuttiosex.

Och du ville ha extrasmall?

– Mmm.

För Linus startade allt för tio år sedan. Efter att hans mamma dött började Linus hetsäta. Ganska snart tangerade han hundrakilosstrecket. Men med tonåren kom också jämförelsen med andra killar.

– Hur ska jag hitta nån som tycker att jag är snygg om jag ser ut så här? Det var så jag utvecklade bulimin. Jag fortsatte hetsäta, men kompenserade genom att antingen svälta mig själv i några dagar eller bara spy upp allt.

– Muskler har aldrig varit något för mig. Jag ville bli smal. Jag ville bli ett rakt streck. Och jag hittade vad jag tyckte var ett jättebra sätt: Hej, jag kan äta. Men om jag spyr upp det så sätter sig ingenting och så går jag ner. Jag tyckte att det var jättesmart i sin enkla logik.

Linus Fremin ansträngde sig hårt för att dölja sina ätstörningar, precis som vilken anorektisk tonårstjej som helst. Men problemet var just det. Linus var ju inte tjej.

I ett samhälle där kvinnorna sedan årtionden har haft monopol på att problematisera den egna kroppen blir en kille som Linus naturligtvis ett problem. Hans kropp ska ses mer som ett redskap än ett estetiskt objekt. Kroppen Linus kan möjligtvis utgöra problem för andra, till exempel genom att Linus använder den till våld eller annat osmakligt. Men att som Linus Fremin skada den egna kroppen, och använda den som en måttstock för lycka och framgång? Det krånglar ju onekligen till det för en vårdapparat och ett mediesamhällle som bestämt sig för att sådana som Linus inte finns.

– Det gjorde det ju ännu värre. För under slutet av nittiotalet var det aldrig tal om att killar hade det. Det existerade inte. Jag minns när jag hade mina bättre stunder och tänkte att jag borde söka hjälp. Så gick jag in på nån organisations hemsida. Men det var inte riktat till mig. Språket var riktat till tjejer. Det togs aldrig upp då, och det gör det fortfarande inte.

Inte heller Örjan Andersson på Cheap Monday har upplevt att oron över människors kroppar blivit mer jämställd.

– Det är ju ingen som har kommenterat att män har blivit smalare. Jag har inte sett det någonstans. Fortfarande pratas det mycket mer om kvinnokroppen. Men jag tänker inte på sånt när jag sitter vid ritbordet.

***

I takt med att modevärlden de senaste decennierna allt bättre lärt sig den kommersiella potential som ligger i att skapa idealbilder även för männen så har även männen lärt sig jaga ideal. I fjol rapporterade Dagens Industri att andelen män som fettsuger sig, gör näsjobb och andra ingrepp har ökat kraftigt. För femton år sen gjordes var tjugonde operation av en man. I dag är det var femte. Enligt Ungdomsbarometern 06/07 kan 19 procent av tjejerna och 11 procent av killarna tänka sig att göra en plastikoperation av estetiska skäl. Men om männen nu blivit mer jämställda i sin fåfänga, borde det inte synas även i ätstörningsstatistiken?

– Man brukar uppskatta att tio procent av dem som har ätstörningar är män. Men procentuellt färre söker sig till specialistvård för ätstörningar. Där är det mycket mindre än tio procent som söker vård. Tror man.

Elisabet Lannfelt är psykolog och jobbar på Kunskapscentrum för ätstörningar. Hon poängterar att siffrorna är väldigt osäkra, eftersom mörkertalet tros vara extra stort.

– Där har vi spekulerat i orsaken, att det är extra svårt för män att söka hjälp för ätstörningsproblem eftersom det betraktas som en kvinnosjukdom. ”Kan jag ha det här, det är
ju en sjukdom för unga kvinnor?” Men det är en hypotes.

Varför bara en hypotes?

– Dels för att det finns ganska lite underlag, och ganska lite forskning. Det är rätt många som pratar om det, men det finns väldigt lite skrivet.

Kan det ha att göra med att mannen inte brukar ses som offer?

– Det ligger nåt i det, att det de senaste årtiondena har varit fokus på kvinnor och att de är offer i maktstrukturer, att det har funnits ett intresse för kvinnor men att det finns ett tomrum kring män på ett psykologiskt plan.

Bilden, eller snarare frånvaron av en, bekräftas av psykiatrikern Rolf Glant. Han har arbetat med ätstörningspatienter i över tjugo år.

– Ja, det är betydligt mer ovanligt bland män än kvinnor. Men där tror man att det finns en ökning de senaste åren. Det har man noterat framför allt i USA.

Har man sett nåt sånt i Sverige?

– Det finns inga siffror.

Men frågar du Linus Fremin så är fettskräcken för killar redan här. Han säger att de flesta han känner antingen har haft, eller varit nära att drabbas av en ätstörning. För tio år sen, när Linus problem var som värst, handlade livsstilsprogrammen på TV om farorna med anorexi och bulimi hos unga tjejer. I dag handlar de om småkillar och småtjejer som åker på Fat Camp.

– Den nya ätstörningen har blivit att äta för mycket, ungefär. Det har blivit mer okej att vara besatt av sin vikt.

Vi stannar framför en Tigeraffisch. Varken kostymen eller modellen är särskilt tunna med Diormått mätt, men linjerna är ändå tydligt slanka. Unga.

– Det här är ju en grej också, nåt nytt. De här pojkaktiga modellerna. Det är ju pojkkroppen som har blivit idealet.

Jag frågar Linus vad han tycker om modellens kropp. Han tvekar, rättar till rocken och dröjer länge vid affischen innan han är klar med svaret.

– Ja, det ser ju bra ut på honom. Men samtidigt ser jag ju att mina höfter är betydligt bredare än vad hans är. Det går inte att banta ner sig dit ens, vilket gör det ännu mer ouppnåeligt. Jag kan objektivt stå här och säga att jag inte kan få en sån kropp, men det hindrar ju inte mig från att tänka att jag skulle vilja se ut så.

***

Men vad händer med idealet när Hedi Slimane nu slutat på Dior för att fördjupa sig i sin fotografkarriär? Dör den extremmagra silhuetten ut med honom? Ja, på Dior Homme verkar det vara så. I alla fall kortsiktigt. Nye chefsdesignern Kris Van Assche har redan markerat ett diskret avstånd till Slimanes rockbleka övertajta passformer. När Mario Testino nyligen valde superhunken David Gandy för Dolce & Gabbanas parfymkampanj Light Blue förklarade Testino Gandys kvaliteter så här i The Sun: ”David har något av det som åttiotalets supermodeller hade. Han utstrålar hälsa och optimism. […] Hela den där magra dekadenta looken är väldigt begränsad. Den manliga modellvärlden håller på att förändras. Killar med muskler och skulpterade snygga drag är den aktuella trenden.”

Om du nu tillhör dem som anammat det smala idealet så är risken alltså stor att du strax måste börja om från ruta ett igen. För Slimane eller inte, om det är något som modevärlden verkligen hatar så är det när en viss look blir alldeles… ja, normal.

– Det handlar ju om vad vi uppfattar som estetiskt just nu. Det kommer säkert komma en trend där man ska vara stor och musklig igen, säger Cheap Mondays pappa Örjan Andersson.

En ny Marcus Schenkenberg-era?

– Ja, garanterat.

Men inte än, enligt Marion Vains Max Bergå.

– För min del är de här jättesmala killarna inte helt rätt i dag. Man försöker gå tillbaka till nån sorts medelväg, nåt mer neutralt.

Det låter kanske lite lätt paradoxalt att modebranschens antites till den extremsmala looken skulle vara en lagom kropp. Ett skäl till en sådan svängning kan faktiskt vara ganska teknisk, tror Bons herrmoderedaktör Marcus Söder.

– Jag tror att fotograferna tröttnat på att vissa killar är så beniga att man blir tvungen att täcka upp dem helt för att det inte ska se dåligt ut. Men det behöver ju inte svänga till ett muskulösare ideal. Jag börjar se en tendens till ideal som inte är så skönhetsledda, som mer handlar om utstrålning och karaktär. Men det styrs mer av magasinen [än av modeföretagen].

I Marion Vains spåkula skymtar en mellantränad kille. Men för Goran Rashid är han mer amerikansk överklass än östeuropeisk arbetare.

– Döda poeters sällskap, ungefär. Det är riktlinjen. Säg att du pluggar på Harvard, du är anständig i alla former, du har en normal frisyr med en skön sidbena, lagom muskulatur, du är inte för vältränad men inte spinkig.

Harvard eller hunk, förändringen kommer alltså. Kanske om ett år. Eller kanske nästa vecka. Så alla män som fettsugit sig för att komma i en Slimanekavaj måste nog förbereda sig på att boka tid för ett bröstimplantat. Och, för säkerhets skull, lägga undan pengar för att ta ut dem igen ett halvår senare. Men det är ju så det ska vara. Cheap Mondays Örjan Andersson får sammanfatta det alla som pluggat på Handels redan vet:

– Modet förändras ju. Vi har redan sett både på kille och tjej att det kommer oversizeade plagg. Men jeansen är fortfarande smala. Fast det kommer säkert förändras. Det är ju det vi tjänar pengar på.