Jag öppnar den lilla svarta kartongen, delar på silkespapperet och lyfter ut en liten guldfärgad Gucci-plånbok ur dustbagen. Det ser ut som Gucci. Det känns som Gucci. Det kunde vara Gucci.

– Är den äkta?

– Den är fejk. Men den är riktigt bra, svarar Annalena Ericsson som är tjänsteman vid tullen på Arlanda. Plånboken i min hand är en av 1,2 miljoner piratkopior till ett uppskattat värde av 330 miljoner kronor som Annalena och hennes kollegor har stoppat de senaste sex åren.

Tullhuset på Arlanda är en vit pappkartong utkastad på ett fält. Jag sitter på tredje våningen framför ett bord dukat med fejk. Louis Vuitton-väskor, Lacoste-tröjor, Canada Goose-jackor, Rolex-klockor, Gucci-plånböcker och iPods. En del av kopiorna är fantastiska, andra dåliga och några bara roliga – som en Gucci-mönstrad Timberlandkänga. Kopiorna på bordet är allt som finns kvar. Det mesta av de 330 miljonerna har gått upp i rök. Tullen bränner beslagtagna kopior. Och just nu eldar de med lyx.

– Det som ökar allra mest är lyxprodukterna. För några år sedan var det mycket sportmode men de senaste åren har det varit allt mer Rolex, Louis Vuitton och Gucci som förts in, säger Annalena.

Sedan början av nittiotalet har Tullverkets tillslag mot fejkade produkter ökat med 1 000 procent. I dag är över 80 procent av allt som beslagtas mode.

Bredvid mig sitter Per Holgersson. Han är internationell specialist vid Tullverket i Stockholm och har under flera år följt utvecklingen inom EU. Han klickar fram en powerpointbild med en hög kokain.

– Att smuggla piratkopior har blivit enormt lönsamt. Vinsten kan vara upp till 900 procent högre än att smuggla kokain. Riskerna och straffen är bara en bråkdel av dem som gäller för narkotika. Man kan förstå varför en del av den organiserade brottsligheten övergått till att smuggla fejk istället, säger han.

– Riskerna för den som smugglar är minimala. Fabriker som tillverkar fejk stängs ner i Kina hela tiden, men de dyker upp någon annanstans. Det är mycket svårt att stoppa, säger Monica Fridolf när jag ringer henne. Hon är Per Holgerssons motsvarighet i södra Sverige, dit många av partierna med fejkat mode anländer, bland annat till hamnen i Göteborg.

Tullen stoppar, enligt uppgift, bara någon procent av allt fejkat mode som förs in i Sverige varje år. Den exakta siffran är svår att ange. Tullverket beräknar att de beslagtar tio procent av all narkotikainförsel, men då har narkotika en långt mycket högre prioritet än någonsin falska kopior. Men om vi antar att samma siffra gäller för mode, skulle det betyda att mode till ett värde av 500 miljoner kronor varje år förs över gränsen. Troligtvis är siffran långt mycket högre än så.

Vilket inte är så konstigt. Eftersom fördelarna både med att sälja, och att köpa, fejk bara blir fler. The Times avslöjade härom året att personer som ligger bakom tillverkning av fejkprodukter skickar representanter till mässor världen över för att plocka upp prover av de senaste produkterna. Med följden att kopiorna kommer ut innan originalprodukterna ens har nått affären. David Hirschmann, vicepresident i USA:s Handelskammare, sa till tidningen att ”Det fanns en tid då fejkprodukter betydde att köpa Nike-sneakers med märket stavat med Q, men inte nu längre. Jag har sett chefer på stora modeföretag som inte kunnat se skillnad på sina egna produkter och de fejkade”.

***

Handeln med piratkopierade produkter har på ett decennium vuxit till en välorganiserad miljardindustri. Enligt Handelskammaren i USA omsätter den internationella piratkopieringen omkring 500 miljarder dollar om året. En siffra som beräknas stiga till två biljoner dollar (2 000 miljarder) inom mindre än två decennier. Enligt The World Customs Organisation omsätter handeln med piratkopior i dag motsvarande mellan fem och sju procent av hela världshandeln. Och enligt organisationen The Global Anti-Counterfeiting Group i Paris är elva procent av alla kläder som säljs piratkopior.

Det kan vara intressant att jämföra detta med piratkopiering inom musikindustrin. Enligt en uppskattning från i höstas av organisationen IPI (Institute for Policy Innovation) förlorar musikindustrin 12,5 miljarder dollar varje år till piratkopiering. Det är – bara – 2,5 procent av hela piratkopieringsmarknaden. I jämförelse med de förluster modeindustrin gör är debatten löjligt snedvriden. Men medan musik- och filmindustrin har valt att föra sitt krig offentligt med razzior, privatdetektiver och massåtal så har modeindustrin valt en tystare väg.

Ann Larsson är ekonomichef på Peak Performance och berättar hur det brukar gå till:

– Vi är inte ute efter att åtala enskilda individer. Oftast skriver vi ett avtal med den som importerat kopior av våra varor där de lovar att inte göra om det, och sen förstörs varorna. Vi vill komma åt källan snarare än importören och först och främst få bort kopiorna från marknaden för att skydda våra kunder och vårt varumärke.

Tillsammans med kollegor går Ann Larsson varje vecka genom sajter som eBay, Blocket och Tradera på jakt efter piratkopior.

– Vi stänger ner runt 20 auktioner i veckan. Vi har ett nära och bra samarbete med de stora auktionssajterna så det går smidigt, säger Ann som inte tycker att det behövs en hårdare lagstiftning mot dessa brott.

Enligt organisationen International AntiCounterfeiting Coalition i Washington så spenderar företagen på Fortunes 500-lista bara mellan två och fyra miljoner dollar per år (vardera) på att stävja fejkmarknaden.

Problemet för de drabbade modehusen, liksom för lagstiftarna, är detsamma som gäller fildelning av musik och film. Det är problematiskt för en demokrati att kriminalisera en majoritet och för ett företag att stämma sina kunder.

***

I augusti kom dock ett tecken på att modehusen har börjat anamma en mer aggressiv taktik. Då beslutade sig Chanel och Gucci för att stämma en 15-åring från Göteborg som stod som mottagare av tre paket med piratkopierade solglasögon från Kina.

Det är inte Tullverket själva som tar dessa mål till domstol utan rättighetsinnehavarna.

Tullverket arbetar med att bekämpa handeln med kopior med stöd av rådsförordningen (EG nr 1383/2003) som är EU:s gemensamma regelverk för hur brott mot immateriellrättigheter ska behandlas. Förordningen ger tullen rätt att stoppa misstänkta kopior, men inte att till exempel göra en förundersökning. Polisen kan däremot göra det, men i dag anses detta område inte vara en viktig prioritering. Brott mot varumärkeslagen eller upphovsrätten kan ge upp till två års fängelse, men hittills har ingen dömts till fängelse, trots att man har gjort mångmiljontillslag. Målen drivs i stället av rättighetsinnehavaren med böter som påföljd i värsta fall. Men det är sällan det ens går så långt.

– Ofta gör vi en överenskommelse med den som importerat kopian om att varorna ska förstöras, säger Bengt Eliasson som är juridiskt ombud för Chanel i Sverige. I fallet med pojken i Göteborg så var vi tvungna att göra det till en rättssak eftersom han vägrade förstöra solglasögonen. Men vi kom fram till en överenskommelse till slut.

Riskerar du då att dras till domstol av ett modehus om du köper ett par nya falska solglasögon på semestern? Inte i Sverige, menar Monica Fridolf på Tullverket:

– Om du som privatperson köper en kopierad väska från Thailand och kommer med den i ditt resandebagage och ska använda den för eget bruk, alltså inte i kommersiellt syfte, så finns det ett undantag för detta i rådsförordningen och då ingriper vi inte.

Det är just ”kommersiellt syfte” som är avgörande. Om du har resväskan full av falska Rolex eller fem identiska Armani-kostymer så rör du dig i riskzonen.

I de flestas öron låter det hårt att stämma en 15-åring för att han importerat en liten låda med fejkade solglasögon. Att shoppa fejk anses av många som ett socialt accepterat brott. Enligt en undersökning gjord av brittiska juristfirman Davenport Lyons härom året erkänner två tredjedelar av alla britter att de köper fejkprodukter. Enligt en annan enkät, som studenter vid Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms Universitet genomförde 2005, ägde 93 procent av de tillfrågade svenskarna en piratkopierad vara. Dessa siffror är en av anledningarna till att polisen inte prioriterar den här sortens brott.

– Polisens prioritet för att bekämpa brott anpassas ju efter vad allmänheten tycker är viktigt och även efter folkhälsoskäl. Narkotika är därför en prioritet, inte märkeskläder, säger Roland Fredriksson som är chef på Tullhuset på Arlanda.

– Förr så såldes de flesta fejkvarorna på torgmarknader, men i dag är handeln med fejkprodukter så stor och vi vet faktiskt inte var allt tar vägen. Men vi anar att de säljs överallt, säger Monica Fridolf.

Överallt betyder inte bara under en presenning på Hötorget, utan även varuhusen runt omkring. Hösten 2004 fann Trend House, den skandinaviska distributören av det amerikanska klädmärket Von Dutch, att butiker sålde piratkopior av deras plagg. En av dessa var just JC på Hötorget i Stockholm. Man fann även fejkade plagg i sex andra svenska JC-butiker och över 30 andra butiker i Danmark. Trend House advokater kontaktade JC:s ledning med en skrivelse om att kedjan skulle ta bort kopiorna. Men JC:s ledning svarade inte och butikerna fortsatte sälja de falska varorna. Det var först efter att Trend House stämde JC som varorna togs bort. JC, som i stället för att ha köpt Von Dutch direkt från Trend House, importerade kläderna från Storbritannien hävdade att de var äkta. Det var de inte.

– Piratkopior kommer in i butiker på många sätt, via mindre pålitliga grossister och genom att man köper in restpartier. Vi upptäckte härom året att en butik i PK-huset på Hamngatan i Stockholm sålde falska Chanel-väskor. Den butiken har stängt nu. Men vi håller alltid ögonen öppna, säger Chanels ombud Bengt Eliasson.

Och det är här de riktiga pengarna finns inom piratkopieringen. Det är när fejkprodukterna står på hyllan i en butikskedja som har 28 miljoner kunder varje år som de börjar bli en riktigt lönsam affär. När fejk blandas med äkta och kostar lika mycket.

– I dag är kopiorna så bra att varken butiker eller kunder kan upptäcka dem. Vanliga butikskedjor köper in piratkopior och säljer dem till originalpris utan att veta om att de är kopior. Jag kan ärligt säga att man inte längre kan vara säker på att någonting man köper är äkta, menar Monica Fridolf på Tullverket.

– Jag litar inte på något när jag shoppar, säger hennes kollega Annalena Ericsson, jag tittar alltid väldigt noga när jag köper kläder. Jag upptäcker dem på tvättlapparna. De som gör piratkopior fuskar ofta med just tvättlappen. Det kan vara ojämna siffror på tvättanvisningen eller bara att den inte är så detaljerad som en tvättlapp på ett dyrare plagg förväntas vara.

Om en landsomfattande klädkedja som JC kan bli lurad vem kan då inte bli det? Inte ens att du går till Nike-butiken och köper dina nya sneakers är någon garanti för att de ska vara äkta. Faktiskt inte alls. I november 2005 fann man i ett köpcenter i Venlo i Holland en Nike-butik där hyllor, varor, logga, disk och till och med de typiska svängande Nike-dörrarna i omklädningsrummen såg ut som i en vanlig Nike-butik. Men allt var fejk.

***

Med allt bättre tillverkningsteknologi så kan det mesta numera kopieras: batterier, bildelar, mobiltelefoner, möbler, leksaker, godis och mediciner. Enligt världshälsoorganisationen WHO beräknas sju procent av alla läkemedel som säljs i världen vara kopior. För några år sedan upptäcktes att 550 ton piratkopierat Ariel-tvättmedel hade sålts till svenska kunder. I fjol togs ett parti med falska designmöbler i Danmark och i juni uppdagades att förfalskad giftig Colgate-tandkräm hade sålts i fem delstater USA.

– I dag finns piratkopior av allt. Och mycket är likvärdigt med originalet. En del varor är så bra att man får skicka dem till laboratorium i Schweiz för att se om de är äkta eller inte, säger Tell Hermansson på Internationella Handelskammaren.

Härom året upptäckte det japanska elektronikföretaget NEC att de hade en filial i Hongkong och Beijing. Problemet var bara att de inte visste om det. Snart uppdagades att en liga hade kopierat hela företaget, från koncept till utveckling. Det visade sig att det falska NEC hade tillverkning av mp3-spelare, batterier, mikrofoner och dvd-spelare i 50 kinesiska fabriker. Produkter som såldes i falska NEC-butiker och exporterades över hela världen. Men det slutade inte där. Ligans medlemmar bar NEC-visitkort, gav ut garantier och hade till och med utvecklat en egen linje med NEC-produkter. Allt var fejk.

***

Ännu en turistgrupp tränger sig förbi i den trånga gränden utanför mitt kontor i Gamla Stan. Men turister ser inte längre ut som de brukade göra. En hel del av de ryssar, kineser och japaner som varje dag passerar utanför mitt fönster klär sig i chinchillapälsar, bär överblingade Dolce&Gabbana-väskor och vickar fram över kullerstenarna i Manolos. Någonting har hänt. De nya växande ekonomierna i öst kopierar inte bara märken från europeiska och amerikanska modehus – de köper även den äkta varan.

Världens största konsument av lyxprodukter är Japan. Japaner köper hela 45 procent av världens lyxbilar, klockor, viner och designkläder. Enligt Japan External Trade Organization så äger 94 procent av de japanska kvinnorna i 20-årsåldern något äkta från Louis Vuitton, 92 procent något från Gucci, 58 procent något från Prada och 52 procent något från Dior.

USA ligger fortfarande på andra plats i lyxligan, men enligt en undersökning av Ernst & Young ökar konsumtionen av lyxvaror i Kina med 20 procent årligen. Fortsätter kineser att shoppa lyx i samma takt som de gör i dag, så beräknas kineser köpa mest lyx i världen redan 2014.

Det intressanta i den här utvecklingen är att det paradoxalt nog är samma länder som tillverkar de billiga kopiorna som i allt högre grad även köper originalen. Vad säger det här? Är det så att en ”fattigare” västerländsk medelklass köper kopior som substitut? Att lyxtörsten hos den europeiska och amerikanska medelklassen överstiger inkomsten?

Enligt en undersökning av Davenport Lyons kommer var femte person som köper piratkopierade kläder i Europa från ett hushåll med en inkomst på mer än 50 000 euro per år. Det är med andra ord inte bara fattiglappar som shoppar fejkad fashion.

***

När jag frågar runt i min vänkrets tycks alla som äger en äkta Louis Vuitton-väska även äga en falsk. Vi blandar fejk med äkta precis som vi blandar ut våra designplagg med basplagg från H&M. Det är lite som att vi vill spä ut lyxen. Genom piratkopior upprätthåller vi åtminstone fasaden att vi har råd – fast vi bara nästan har det. Frågan är om inte västvärldens konsumtion av kopior är det vackraste beviset på att vi håller på att förlora vår ekonomiska hegemoni. För vi shoppar inte som nyrika indier, japaner, ryssar och kineser. Den koloniala bilden av den rika västvärlden håller på att rämna. En värld där den gamla kolonialmakten Frankrike ligger på 20:e plats i rikedomslistan och där kinesiska har börjat ersätta franska och tyska i skolan (i höstas startades Project China, vilket innebär att sju kommunala gymnasieskolor i Stockholm numer erbjuder Kinainriktningar).

Framför allt är det det faktum att öst producerar och väst konsumerar, vilket vi i hundratals år tagit för givet, som håller på att kastas om. Vi producerar allt mer ”Made in Väst”-stämplad lyx, bara för att exportera den till det nyrika öst. Det är i Asien man i framtiden kommer att se världens Rolex-klockor, Louis Vuitton-väskor och Rolls-Roycer.

***

Varje dag anländer omkring 5 000 containrar med importvaror till EU:s hamnar. När tullmyndigheten i Hamburg i november 2006 inspekterade en av de containrar som anländer till Europas näst största hamn varje dag så möttes de av en allt vanligare syn. Containern de öppnade var fullastad med fejkade Nike-sneakers, nästan tiotusen välgjorda par direkt från Asien. Men det som var allt annat än vanligt med det här tillslaget var att de fann 116 containrar till. Sammantaget beslagtog tullmyndigheten 945 384 par Nike-skor, 105 000 par Adidas- och Puma-sneakers, 76 760 fejkade klockor samt några tusen leksaker. Allt som allt 1 500 ton fejk till ett värde av 3,5 miljarder kronor. Tillslaget, det största i modern tid, är en indikation på att det knappast var eBay-försäljare som låg bakom. Det här var större.

– Någonstans sitter någon och tjänar väldigt mycket pengar på det här, säger Annalena Ericsson.

En stor del av smugglingen är välorganiserad och välfinansierad, vilket tillslaget i Hamburg tyder på. Mottagare var fejkade adresser i Hamburg, Österrike och Italien.

Vem ligger då bakom denna mångmiljardhandel?

– Vi har väldigt svårt att se hela kedjan eftersom vi inte har tillstånd att göra förundersökningar.

– Vi anar skumma typer i alla ändar och att organiserad brottslighet ligger bakom. Men vi kommer inte åt dem. I Danmark har man lyckats spåra fejkprodukter till mc-gäng och i Italien till maffian, säger Monica Fridolf på Tullverket.

Enligt FN-organisationen UNICRI (United Nations Crime and Justice Research Institute) är just Italien det hårdast drabbade landet i Europa, men också porten för piratkopior in i EU och vidare till andra länder. När väl varorna är inne i EU så är risken liten att de blir beslagtagna, då gäller den fria rörligheten. Den svenska tullen beslagtar därför bara kopior som kommer direkt från ett land utanför EU.

2006 beslagtog tullen i Italien 18 miljoner kopierade produkter. Och enligt UNICRI är det Camorran, Neapels fruktade maffia, som ligger bakom. Det är i Italien mycket av det fejkade lyxmodet hamnar i vanliga butiker, eftersom det tvingas in i grossistkedjan. UNICRI menar till och med att metoden i allt större utsträckning har ersatt maffians traditionella ”skyddspengar” – den summa företag betalar för att åtnjuta maffians ”beskydd”. Numer går butikerna i stället med på att sälja grossisternas kopior till ovetande kunder. Sandro Calvani, chef på UNICRI, skriver på organisationens hemsida att ”piratkopior är det tjugonde århundradets guldgruva för organiserad brottslighet”.

***

De flesta fall som hittills avslöjats visar dock att en helt annan grupp verkar ligga bakom mycket av handeln med fejkat mode. I december arresterades tio personer i en smugglingshärva i New York som involverade varor värda mer än 200 miljoner dollar. En stor del var förfalskat mode från Burberry, Ralph Lauren och Nike som smugglades in i New Jerseys hamn märkta som torkade nudlar. I centrum för smugglingen stod ett äkta par som ägde ett lastbilsföretag i Brooklyn.

– Vi har upptäckt att det är allt fler vanliga företagare som står för importen av piratkopior. Det är digitaliseringen som gjort det möjligt. I dag kan du få tag i all information om en vara på internet och även komma i direktkontakt med tillverkare i Kina. Piratkopieringen har blivit industri och företagsidé, säger Tell Hermansson på Internationella Handelskammaren.

Jag träffar Jan (som egentligen heter någonting annat) i lobbyn på ett affärshotell i en Stockholmsförort. Han bor i Småland men är i Stockholm på en konferens. Jan är i 40-årsåldern. Han bär blå jeans och en mörkblå, lite för stor, tröja. Han är entreprenör. Har alltid hatat att jobba för andra. Velat styra själv. För ett par år sedan beslutande han sig för att öppna en onlinebutik och börja sälja kopior av kända sport- och arbetskläder i mellanprissegmentet. Jan har inget kriminellt förflutet eller sådana kontakter. Han har ett registrerat företag, betalar skatt och deklarerar. Han är bara en av många företagare i västvärlden som deltar i pirathandeln.

– Jag ville beställa kläderna själv direkt från fabriken. Jag gick helt enkelt in på internet och började söka efter tillverkare i Asien. Jag letade efter samma fabriker som kända märken använde sig av. Det var svårt till en början att hitta någon att lita på. Man får ju ingenting förrän man betalar, och att föra över 500 000 kronor till en tillverkare i Bangladesh som jag inte ens vet existerar är ganska jobbigt.

Hur hittade du en bra tillverkare?

– Jag fick ett tips från en vän som jobbar med Umbro om deras fabrik i Pakistan. Jag visste att de var väldigt bra på läderdetaljer i Pakistan och Umbro håller ju hög kvalité på sina kläder. Jag köpte prover av plagg jag ville ha i vanliga butiker och skickade ner dem till Pakistan så de kunde utgå från dem.

Hur bra är kvalitén?

– Det är lätt likvärdigt med det bästa som finns på marknaden. Man kan ju inte vara helt säker på materialen, men jag gav tydliga instruktioner. Jag tror inte tillverkaren vill riskera att förlora kunder för konkurrensen är stor. De måste ha en spion på fabriken för sedan jag började beställa har jag fått erbjudanden från tillverkare i andra länder som Indien och Kina.

Kan du ge något exempel på vad det kostar?

– Jag beställde handskar. De var ganska avancerade med bra läder så jag gav nio dollar per par. Då ingick frakt fram till dörren. Jag sålde handskarna för 500 kronor per par så vinsten blev några hundra procent. Med andra lite enklare produkter som t-shirts blir vinsten tusen procent.

Är du inte rädd för att åka fast eller att varorna ska bli beslagtagna?

– Nej, det är jag inte. Jag beställer ju från en respekterad tillverkare, då kollar de inte tror jag.

***

Tullverket står inte vid gränsen och kontrollerar varje paket och container som kommer till Sverige. Man gör inte ens stickprov. All import till Sverige deklareras i stället genom att man skickar in ett formulär till Tullverket om vad man för in och från vem det kommer. Det är utifrån dessa formulär tullen väljer att göra sina kontroller. Vad gäller piratkopior gör tullen bara tillslag då de tror sig ha hittat kopior av produkter från de företag som begärt kontroll hos Tullverket.

Annalena Ericsson kontrollerar misstänka försändelser. Hittar hon en kopia så fotograferar hon varan. Rättighetsinnehavaren får sedan tio dagar på sig att utifrån bilden bestämma om det rör sig om en piratkopia. Innan dess får de varken veta mottagare eller avsändare. Förra året blev det 600 tillslag på hela Sveriges importhandel. I EU står Sverige för bara två procent av de beslagtagna varorna.

Annalena ger mig en liten plastpåse, den innehåller alla märken som behövs för att bygga en Canada Goose-jacka.

– I dag skickar man märkena och kläderna separat och monterar sedan ihop dem i Sverige. Vi kan inte ta en Lacoste-tröja eller Canada Goose-jacka utan märken. Det är ju märkena som gör det till ett brott.

2005 gjordes ett tillslag i Frihamnen i Stockholm med fejkat mode från bland annat Louis Vuitton till ett värde av 55 miljoner kronor. När jag frågar runt på Tullverket om vem som låg bakom partiet möts jag bara av tystnad. Ingen får säga någonting.

– Om jag säger så här, det gick aldrig till tingsrätten, säger Per Holgersson diplomatiskt.

Jag får inga svar, men kan bara ana att modeföretagens tysta diplomati verkade även i det här fallet.

– Det är inte prioritet för tullen att beslagta fejkat mode. Det är knarket vi först och främst vill åt, säger Roland Fredriksson som är chef på Tullhuset ute på Arlanda.

Knarket är prioritet trots att tio satsade kronor på fejkprodukter enligt Interpol ger minst 100 kronor tillbaka. Och trots att det enligt flera experter är ännu lönsammare än så.

– Det är mer lönsamt än knark. På vissa varor är vinsten flera tusen procent, säger till exempel Tell Hermansson.

Det är lätt att skylla problemet med fejk på kinesiska fabrikörer, korrupta regeringar och organiserad brottslighet. Men i grund och botten handlar inte den explosiva ökningen av fejkprodukter över våra gränser om organiserad brottlighet, bättre tillverkningsteknik, globalisering eller internet utan om oss – det bygger på ökad efterfrågan.

– Efterfrågan på fejkkläder i västvärlden är enorm. Det är det som driver piratkopieringen. Jag tror butikskedjor och regeringar blundar för problemet medvetet. Det viktigaste är ju att handeln fortsätter. Att vi över huvud taget fortsätter shoppa, menar Monica Fridolf.

”Intellectual property is the oil of the 21st century”, sa en gång den brittiske miljardären och affärsmannen Mark Getty. Och han har förmodligen rätt. Intellektuell äganderätt har trätt fram som en av vår tids allra viktigaste och mest konfliktfyllda frågor, från musikpirater, patent på gener, grödor och livsviktiga mediciner till piratkopiering av allt. Det är en fråga som berör en mängd viktiga områden i den moderna ekonomiska ordningen och är därför en naturlig orsak till konflikt mellan vår tids nya och gamla supermakt, Kina och USA.

USA attackerade i fjol Kina i WTO för att ignorera upphovsrätten, något som beräknas kosta amerikanska företag många miljarder dollar i förlorade intäkter varje år. I bakgrunden till konflikten lurar även Kinas enorma handelsöverskott gentemot USA (2006 låg det på 765 miljarder dollar – det högsta någonsin mot ett enskilt land). I USA finns helt enkelt en befogad rädsla för att förblöda.

Kina är världens fabrik – liksom världens piratfabrik. Enligt EU kommer åtminstone 50 procent av alla fejkprodukter som beslagtas direkt från Kina och enligt tullen i USA, U.S Customs and Border Protection, är motsvarande siffra där runt 80 procent.

För ett par år sedan gick Burberry, Gucci, Louis Vuitton, Chanel och Prada samman för att stämma hela sidenmarknaden i Beijing. Fallet som togs upp i Folkets domstol i Beijing lades snabbt ner. I Kina är tillverkning och försäljning av piratprodukter ännu ett ringa brott. För att över huvud taget åtalas måste man sälja produkter för minst 60 000 dollar. På många platser i Kina är tillverkningen av fejkprodukter så stor och betydelsefull för den lokala industrin att det är svårt för myndigheterna att stänga ner verksamheten. Men hårdare lagar är på väg som en följd av internationella påtryckningar och det faktum att människor har avlidit av fejkade mediciner i Kina.

I botten är konflikten mellan USA och Kina kulturell. Upphovsrätt är i Kina någonting nytt, och det moderna kinesiska rättssystemet har byggts upp från grunden sedan landet började öppnas upp 1979. En upphovsrättslag kom först 1992 och det var inte förrän Kina gick med i WTO 2002 som det ens blev möjligt att registrera varumärken i landet. Ensamrätter har med andra ord inte börjat existera förrän helt nyligen.

Kina befinner sig i dag där Japan befann sig på 1950- och 1960-talet då billiga japanska kopior av teknik och leksaker välde in i Europa och USA – något som i slutändan byggde upp hela den japanska ekonomin. I dag har Japan ett av de bästa skydden i världen för immateriella rättigheter. Japan insåg snart att man kunde tillverka bättre varor än de man kopierade. Och det kanske är den rädslan som egentligen gömmer sig bakom USA:s allt aggressivare ton mot Kina. För trenden håller på att vända. Världen håller på att vända. I juni förra året stämde ett litet bryggeri uppe i bergen i Zhejiang-provinsen i östra Kina Pepsi Cola för att det multinationella läskföretaget hade stulit deras ölmärke Blue Storm. De vann.

***

Det är inte så konstigt att något så lönsamt som vår tids olja kopieras. Men den intressanta frågan är kanske vad som egentligen skiljer kopian från originalet i dag? Om vi kan köpa kopior som är kvalitativt likvärdiga, kommer ut tidigare än originalen och få en lika bra shoppingupplevelse i en fejkad butik – varför ska vi då köpa originalet till ett pris som kan vara femtio gånger så högt? I de allra flestas ögon är kopian inte ens ett brott.

Det är sant att värdet i dag ligger i varumärket inte i produkten, men kopian stjäl ju även det. Att äga en äkta Gucci-väska ger uppenbarligen inte ett femtio gånger högre mervärde. En av orsakerna till detta är att människor inte till fullo accepterar den moderna marknadsföring som just överfört värdet från vara till varumärke – vi bryr oss fortfarande om fysiska produkter, inte bara om image.

Postmoderna konstnärer som Sherrie Levine och Richard Prince ifrågasatte redan på sjuttio- och åttiotalet ”originalet” i kopians tidsålder. Men det är nu vi på allvar börjar uppleva att distinktionen dem emellan vittrar sönder. (Samtidigt som Prince-mönster ironiskt nog pryder vårkollektionens Louis Vuitton-väskor.) Vilket kan avläsas inte minst i missbruket av ord som ”original”, ”äkta” och ”limiterad” inom modern marknadsföring: äkthetens inflation är ett tecken på att originalet inte längre har samma värde. För musikindustrin har den insikten varit plågsam, ett kopierat album är ju inte ett sämre album. Modevärlden anropar fortfarande originalets kvalité. Men det är ett ganska svagt rop. För hur viktig är skillnaden när inte ens modehusets vd själv kan se vad som är original och vad som är kopia? Spelar brottet någon roll i en värld där allt kopieras hela tiden?

Det enda som finns kvar av de 1,2 miljoner fejkade varor tullen beslagtagit de senaste sex åren ligger framför mig på bordet. Jag försöker föreställa mig att den i silkespapper inslagna Gucci-plånboken i min hand helt skulle sakna värde för mig. Men det gör den inte. Kopiorna är oerhört eftertraktade. Därför tar Annalena fram kniven och hammaren när hon beslagtagit dem. Hon skär hål i Gucci, LV, Nike, Adidas och Peak Performance. Hon krossar glaset på Rolex-klockorna och spräcker skärmarna på iPodsen. Sedan åker hon till brännstationen i Uppsala. Hela vägen. Kopiorna kan komma bort på vägen. Hon följer dem ända fram till ugnen. Hon måste se dem brinna.