Rick Owens huserar i ett femvåningshus på Place du Palais Bourbon i Paris som tidigare var högkvarter för det franska socialistpartiet. Jag är där några dagar efter att han visat sin höstkollektion på Paris modevecka. I det gråvita magnifika showroomet flyter manliga och kvinnliga Owens-kloner runt. Ett par inköpare från Kazakstan pekar med bestämda fingrar på några becksvarta plagg. Plötsligt skymtar Gareth Pugh förbi. Själv sitter jag i en pälsklädd fåtölj i något som fått namnet ”the fur room” med designern himself framför mig.

– Skönhet… Jag måste erkänna att jag är lite anti när det gäller konventionell skönhet. Förmodligen har det att göra med att jag växte upp i en väldigt konservativ, konventionell stad. Jag upplevde en väldigt självbelåten och trångsynt attityd till skönhet. Därför reagerar jag omedelbart emot det, säger Rick Owens.

Det här var i Kalifornien?

– Ja. Och sen när jag såg… Det finns tre saker jag kan komma på spontant som kittlade mig visuellt: Thierry Muglers kampanj för Metropolis-kollektionen. Det här var i början av hans karriär, innan han började göra stora axelvaddar och sånt. Modellerna hade på sig uniformer och hjälmar. Det var väldigt militäriskt och väldigt fascistiskt. Det fanns en ondskefull skönhet hos dem som jag verkligen gillade. Och sen omslaget till [Bowies] Diamond Dogs. Jag tror att många av oss – du är för ung, men min generation – influerades av det. För det var en ny sorts anti… det var liksom monsterglamour. Det var ugly gorgeous. Och sist Divine i Pink Flamingos. Det var så ”fuck you”, och icke-konventionellt, men ändå superglamouröst. Jag har förmodligen aldrig växt ifrån det. För jag menar – det var typ 30 år sen. Allt det där var 30 år sen.

Hur gammal är du nu?

– Jag är 47. Och jag tror inte att jag har förändrats så mycket sen dess. Kläderna jag gör är väldigt förknippade med glamour. När jag var liten tittade jag på Adrians design i Hollywoodfilmer och Cedric Gibbons kläder för Marlene Dietrich. Det påverkade mig mycket. Men sen gillar jag att göra det lite mer monster. Jag älskar glamour… men jag gillar att fördärva den, ha ha. Jag gillar väldigt artificiell skönhet. Överdriven skönhet. Nästan grotesk skönhet. För det är då det blir intressant.

Du brukar prata om dina ”Hollywood Boulevard hustler bar years”. Den perioden måste väl också ha påverkat dina estetiska ideal?

– Efter att ha växt upp i en väldigt skyddad miljö var jag hungrig på äventyr, och det förbjudna. Allt som var förbjudet hade en enorm dragningskraft på mig. När jag flyttade till Hollywood Boulevard älskade jag kontrasten av vad Hollywood var historiskt – i mitt huvud de svartvita filmerna från den stora Hollywood-eran – och den faktiska verkligheten som var supergrunge på den tiden. Så är det inte längre. Efter att jag flyttat blev allt väldigt fancy. Men när jag bodde där var det ödsligt. Och det var farligt. Men det var farligt under den här vackra solen, så det fanns någon underbart läskigt över alltihop. Allt var så vackert, och samtidigt visste man inte vad som skulle hända bakom nästa gathörn.

Din stil brukar beskrivas som goth. Själv har du sagt att den snarare är camp. Jag kan förstå det när du pratar om dina influenser, men det syns inte riktigt i kläderna?

– Well, du vet… jag antar att de inte är camp bokstavligt talat. Det är bara det att… folk tar mig på så stort allvar. Och visst, det finns en uppriktig elegans i kläderna. Men det finns också en slafsighet, som är oseriös. När jag ser kläder som är väldigt perfekta och liksom ”Sunday best” så tänker jag att jag vill göra motsatsen. Det vore ganska sorgligt för en snart 50-årig man att ta allting på väldigt stort allvar och vara så anti. Så den här känslan av opposition som jag har inom mig, den är inte ens uppriktig, det är mer som ett minne av mitt oppositionella yngre jag, på den tiden då jag ville vara en rebell. Jag har hört av folk att många människor tar mina kläder på större allvar än vad jag gör själv. Men, som sagt, min monsterfascination handlar mer om Divine än till exempel Siouxsie and the Banshees. Det är som en överdriven artificiell skönhet. Med en gnutta humor.

Och den är inte Tim Burton-elegant heller.

– Nej… Men jag gillar Tim Burton. Allt han gör är väldigt vackert. Jag har inget emot att bli stämplad som goth. Ibland måste man sammanfatta saker. Och jämfört med många andra så är jag goth, så det är lugnt. Men jag tänkte, om jag skulle formulera om det, hur skulle jag göra då? Och jag kom på: techno biblical rationalism. Är det inte bra?

Oooh… När kom du på det?

– För några dagar sen. Well, techno bara för att det är modernt. Jag tillhör den digitala generationen. Jag är digital. Jag har en iPhone och allt sånt. Och jag lyssnar på techno. Och det bibliska… he he… När jag var liten gick jag i en katolsk skola, med uniform och allt. Allt var så strikt där, den enda glamouren eller exotismen fanns i de bibliska berättelserna. Människorna hade på sig långa skrudar som släpade genom templen i Jerusalem. Och när jag ser mig omkring så känns det som att jag har återskapat dem. Jag återskapade de där skrudarna som släpade genom dammiga tempel.

Hur mycket tänker du på skönhet i ditt arbete?

– Hela tiden, hela dagarna, allt jag gör handlar om skönhet. Skönhet är en av livets största belöningar. När en kultur har nått en levnadsstandard där det finns tillräckligt med pengar och tid och energi så skapar man konst. Konst är kristyren på livet. Vad finns det annars för högre mening? Möjligen välgörenhet. Men jag är inte så bra på att dela med mig så jag prioriterar konsten. Tack och lov finns det andra som prioriterar välgörenhet! För om alla var som jag skulle det bli kaos.

Ja hur skulle världen se ut?!

– Oh yeah, jag vet, jag vet. Alla skulle se ut som Divine.