Att vara med dem är som att springa uppför en sommaräng och bli mycket trött. En eftermiddag med Rebecca och Fiona gör dig upplivad och utmattad. De får dig att känna dig gammal.

Samtidigt är de ett motgift. I en dansmusikvärld som allt mer har kommit att handla om brölande testosteron är de ännu hårdare. Det kanske är svårt att tro, men deras dj-set är bara så jäkla brutala. Det är hänryckning och rus med sin botten i ren energi.

Rebecca och Fiona har skapat en egen värld. De starkaste vänskapsbanden förutsätter nästan alltid en sådan. Den som sett dem agera mot varandra i förra årets tv-serie vet hur det kan låta. Ni andra kan tänka på de gamla modsen Kenta och Stoffe när deras liv fortfarande bara var en fest. Fast ta givetvis bort all form av narkotikamissbruk. Och tänk bort arbetar-klass och misär.

Rebecca och Fiona utstrålar lätthet.

Det har varit deras år. Överallt har de figurerat – på ett år har de gått från att vara ett rykte i Stockholms klubbliv till att bli närmast folkkära. Och nu ska året avslutas med albumsläpp och lång Asienturné. Den stora världen öppnar sig. Kanske kan den bli deras.

Utåt har Rebecca och Fiona framstått som oskiljaktiga. De behöver inte längre ha några efternamn, vi känner dem via den symbios som deras vänskap utgör.

Har du någon gång haft en riktigt nära vän så vet du vilken typ av relation det handlar om. Man vill bara en sak, man vill göra allt tillsammans. Ensam är ingenting kul. Det är en speciell form av förälskelse som kan vara lika beroendeframkallande som all annan kärlek. Ensam är man inte längre riktigt sig själv.

***

Kvällen innan Fiona FitzPatrick står i min hall och knyter upp skosnörena till sina enorma buffaloskor med sula på över decimetern, ses vi kort på en vernissage. Jag får syn på henne när hon sitter på en bänk utanför toaletterna på Moderna Museet. Det är svårt att säga om hon känner sig ensam, kanske väntar hon bara på någon. Men bland en hel storstads kulturelit såg hon för en sekund lite övergiven ut. Som om lättheten för ett ögonblick var försvunnen.

Nu ska jag träffa dem en och en innan de efter två timmar återigen ska få bli Rebecca & Fiona.

– Jag är lite bakis, säger Fiona och kryper upp i hörnet av min soffa. Är du också det?

Nej, jag gick hem tidigt. Jag går alltid hem tidigt nu för tiden.

– Vi brukar inte heller gå ut särskilt ofta. I går var ett undantag.

När jag såg er spela på Marie Laveau i vintras bestämde jag mig för att sluta gå ut. Det var så vansinnigt hårt. Det var allt jag drömde om när jag själv hade en klubb där i mitten av nollnolltalet. Nu insåg jag att min ungdom definitivt var över.

– Vadå, hur trodde du att det skulle vara? Var du fördomsfull innan?

Nej, jag hade jättehöga förväntningar. Och jag blev inte besviken.

– Du hade jättehöga förväntningar?

Ja, väldigt höga.

– Då finns det inte så många som är som du. Det är du och Calle Dernulf. De flesta andra i din generation av dj:s tror inte på oss.

De har fel.

– Det har varit väldigt mycket kritik från Stockholmskillar.

De har fel, de har inte er energi. Allting handlar om energi.

– Vi har sett alla stora dj:s i världen och det blir så jävla boring om de bara står stilla. Men det måste väl vara en trend? Hur länge ska folk vilja gå och betala för att se någon stå och stirra på sina skivspelare?

– Men vi kan också bli trötta. Vi har ju varit Rebecca & Fiona med hela Sverige den här sommaren. Vi har spelat på typ Harrys i nästan alla städer du kan tänka dig. Vi har varit Peter Siepen, fast med yngre publik. Samtidigt har det funnits ett band mellan dem och oss. De har kommit dit för vår skull och vi har älskat dem. Men det är fortfarande inte hållbart i längden. Vi gjorde ungefär 60 gig i somras. Det kommer vi inte att palla igen.

Det kan ju vara slitsamt att spela för en bred publik. Ett av mina starkaste minnen från min dj-karriär var en kväll då hela dansgolvet var packat med folk, det var rök och laser, det var stenhård techno, svetten droppade från taket. Då kom det fram en tjej, lutade sig fram och frågade… ”Blir det någon salsa ikväll?”

– Hahahaha! Blir det någon salsa?! Först blir man ju arg, men man måste ju tänka sig in i hur det måste ha känts att vara där och älska salsa. Man blir ju så arg när någon säger något sådant när man dj:ar. Men jag kan vara likadan om jag kommer till en klubb där jag inte gillar musiken. Om man plötsligt känner för en hit, klart man går upp och frågar om det blir några hits sen!

Kan du beskriva känslan av att stå framför dansgolvet? Du har hundratals människors kroppar i din hand, de reagerar direkt på din energi. Hur känns det?

– Det är faktiskt stor skillnad på Sverige och utomlands. Här hemma står de flesta och väntar på att få någonting. Men de gånger vi har varit ute i Europa så har publiken varit så jävla engagerad. De tänker inte: ”Vad roligt att det är två tjejer som spelar!” De tänker: ”Fy fan vad roligt det är att det är två tjejer som står och spelar så här hårt!!!” De dansar och sjunger med fast klockan bara är tio på kvällen. De är tacksamma och peppande. Man får så mycket energi. Här hemma är det mer att energin kommer från oss.

Jag tänker att känslan har något med odödlighet att göra. När det är som bäst så försvinner tiden. Det är en ovanlig känsla av att tiden inte riktigt existerar.

– Ja, kanske för stunden. Men det är svårt att säga. Jag blir så yr, samtidigt som man måste vara kontrollerad. Jag kan inte se på det utifrån. Jag försöker vara tacksam. Jag försöker uppleva det som händer. Men det är inte alltid lätt.

***

Det finns en video där Fiona står nere vid foten av en klättervägg. Det är nordiskt mästerskap i klättring och snart ska hon börja ta sig upp för den lodräta väggen. Hon klättrar högre och högre, väggen verkar aldrig ta slut. Hon kastar sig uppåt och lyckas fånga hela sin kroppsvikt med några fingrar. Med en nästan onaturlig vighet klänger hon sig upp från fäste till fäste längs med klätterväggen. Det finns ingen tvekan. Hon tittar aldrig ner. Hon verkar inte vara rädd.

Hur gör man för att övervinna höjdrädsla?

– Jag har aldrig haft höjdrädsla. Men jag har svårare för höjder i dag än vad jag hade när jag klättrade som mest. Nu kan jag faktiskt få panik, allt låser sig och jag börjar skaka som en symaskin. Först nu kan jag förstå att höjder faktiskt är någonting som folk tycker är läskigt och att kroppen reagerar fysiskt inför det. Men tidigare, när jag klättrade som mest, kände jag aldrig någonting. Då var jag snarare lite dum och ville slänga mig rakt ut i det okända.

Vad var det som fick dig att vilja börja klättra?

– Min kusin, som jag såg upp till, som var snygg och cool träffade en kille som jag också blev väldigt imponerad av. Jag var tio år och tyckte att de två var de coolaste som fanns. Killen ägde ett klättergym ute i öknen i Kalifornien. De tog med mig ut i Joshua Tree som är en av världens häftigaste naturmiljöer. Där provade jag på klättring för absolut första gången. Jag var fascinerad av hela livsstilen. De var vegetarianer, de hade fleecetröjor. Jag svalde hela det paketet. Sedan tog det ett år innan jag var med i landslaget.

Hur kunde du bli så bra?

– Det passade mig. En kombination av balans, styrka och uthållighet. Jag är inte världens snabbaste, jag är inte världens starkaste, jag är inte världens vigaste. Men i klättringen lyckades jag utnyttja alla mina olika förmågor till max. Sedan tränade jag oerhört mycket.

Vilket är det läskigaste ställe som du har klättrat på?

– Jag har gjort något som heter deep-water soloing. Då klättrar man utan rep på klippor som hänger ut över havet. Och det kan bli jävligt läskigt. Du är så inne i klättringen att du ibland inte tänker på vad du gör. Plötsligt är man för högt upp och inser att man faktiskt inte har något rep med sig. Hamnar man i svårigheter då och varken kan ta sig uppåt eller nedåt finns det bara ett alternativ. Man måste hoppa. Och även om det är vatten där nere kan det göra sjukt ont om det är högt. Sen har jag fastnat med en arm i en spricka. Det var jävligt läskigt. För när man får panik så spänner man sig och då kan man verkligen inte komma loss. Det var en riktig skräckupplevelse.

Hur klarade du dig?

– Det var bara att tänka på andningen och övertyga sig själv att om man kom in i sprickan så kan man även komma ut.

Skulle du klara att klättra upp för Eiffeltornet?

– Klara? Ja, absolut. Men ju äldre man blir, desto mer börjar man tänka på konsekvenserna. Alltså, själva klättringen är ju lätt. Det gäller bara att inte ha några spärrar i huvudet. Men det är jäkligt dumt. För även om du litar på dig själv kan ju någonting i byggnaden gå sönder, någonting du håller i. Det är ju samma sak med att klättra i berg, en sten kan ju ramla. Man måste nog vara lite dum för att hålla på med klättring.

Kommer du att bli en klättrare igen?

– Nej. Men jag försöker hitta något annat. Vi har börjat pröva yoga, att bli lite spirituella. Och inte börja skratta varje gång någon säger pubisben. ”Så fäller du in höger pubisben!” Hahaha. Alltid är det någon tant som stönar och djupandas precis samtidigt som vår lärare säger så. Det har varit en utmaning att inte börja skratta!

Det sägs att Frank Sinatra övade mycket undervattensimning för att kunna sjunga bättre. Han lyckades hålla längre och längre fraser.

– Det är bra att öva upp andningen i klättringen också. Man får bättre syreupptagning då. Min pappa kidnappade förresten Frank Sinatras dotter.

Varför då?

– Det var en fredlig kidnappning. Hans kompis fick inte dejta henne. De bodde i ett hus mellan Frank Sinatra och Dean Martin. Alla männen var gangsters som hade bra koll på sina döttrar. Därför rövade min pappa och hans kompis bort henne och körde upp i bergen.

Var han inte rädd?

– Nej, han var bara jävligt dum. Han höll ju också på med friklättring. Vi började klättra ihop. Han har nog lugnat ned sig nu, men i grunden så har han nog galnare sidor än vad jag har.

Jag tänker att det måste finnas något rus i klättringen som går att likställa med…

– Vad kul det är att prata klättring förresten! Jag har inte gjort det på tusen år.

Ja, jag tycker det är en fin metafor över hur livet kan vara.

– Är du höjdrädd?

Höjdrädd, svag, allting.

– Om du tittar ut genom fönstret här på tredje våningen, får du svindel då?

Ja, om jag lutar mig ut.

– Så känner inte jag. Jag skulle kunna hänga mig rakt ut utan att bli det minsta rädd. Men något som var läskigt var det som hände i går. Vi fick tungmassage. Det var det sjukaste jag varit med om. Fy fan, det var det sjukaste!!! Hon som utförde den kunde känna på våra tungor och veta hur vi mådde. Och det stämde perfekt. Hon visste allt! Hon tryckte på tungan, och det var precis som om man hade knutar där på samma sätt som man har knutar i nacken. Visste du förresten att om tungan är spänd när man sover så jobbar den hela natten? Efter att hon hade masserat våra tungor var det som om hela ansiktet hängde.

Var det inte läskigt att någon klämde på tungan?

– Jo, det var sjukt obehagligt. Det var som att gå till tandläkaren. Jag har aldrig känt en sådan smärta. Tänk en massör som hittar en knöl i nacken och trycker hårt. Så gjorde hon på tungan, och det strålade smärta från tungan upp i hjärnan.

Vad finns det för likheter mellan att klättra och stå framför ett dansgolv?

– Det handlar om kontrollen. Att allting nu är upp till mig. När jag har klättrat VM har det varit ungefär samma typ av publik, samma stämning, men så jävla, jävla, jävla mycket läskigare. Fy fan, det är nog det läskigaste jag har gjort. Tänk en enormt stor vägg inuti en silo. Du är en liten prick och det sitter tusen personer och iakttar varje rörelse du gör. Usch, det var för jobbigt, det var då jag slutade klättra. Till slut handlade det bara om tävling och prestation och då ville jag inte vara med längre.

Vad tänkte du första gången du såg Rebecca?

– Vilken jävla brat. Nä, jag vet inte. Jag var på väg till en fest och min tjejkompis berättade att ”den här Rebecca Scheja” skulle komma. Hon som varit med i massa filmer, som varit stekartjejen som nu skulle bli kreddig med blommig kjol och knut på huvudet. ”Så jävla töntigt!” sa mina kompisar och ja, jag höll med – så jävla töntigt! Men när jag kom in i rummet och hälsade på Rebecca så blev vi direkt, alltså på sekunden, bästa kompisar. Och efter det handlade det aldrig mer om vem hon var, eller vem hon inte var. Hon var bara precis sig själv. Av alla jag känner är hon den som är mest säker i sig själv. Hon bara är. Hon lämnar inga frågetecken efter sig.

Vad tror du den här säkerheten kommer ifrån?

– Jag tror hon har haft en jävligt schyst mamma som har uppfostrat henne till att bli väldigt stabil. Jag är mycket mer orolig och nojig och osäker.

Varför är du det?

– Jag tänker så mycket på vad andra tycker. Det gör aldrig Rebecca. Hon säger: ”Men jag tycker så här. Jag tänker inte lyssna på vad de där idioterna säger.”

Men samtidigt är du den som skulle våga klättra upp för Eiffeltornet.

– Ja, det skulle inte Rebecca göra.

***

Dörren öppnas och Rebecca Scheja kommer in i vardagsrummet med solglasögonen på.

– Fyra på iTunes! skriker hon.

Det är dagen då Rebecca & Fionas senaste singel släppts och de följer varje steg upp på topplistan med största nyfikenhet.

– Är det sant? frågar Fiona. Yes!!

Och så byter de plats. Fiona går ut och köper lunch medan Rebecca blir ensam kvar. Om Fionas liv har ett stort brott i mitten, där hon övergav klättringen och blev en omsusad it-girl så är Rebeccas berättelse mer linjär. Redan som sexåring stod hon framför en filmkamera. Det är som om allt alltid har pekat åt det håll som hon färdas just nu. Hon är den yngre av de två, ändå känns hon som storasyster.

Vad tänkte du första gången du såg Fiona?

– Jag visste inte riktigt vem hon var, men vi hade gemensamma vänner. Jag har haft lite svårt med vissa typer av tjejer tidigare men med Fiona räckte det bara att vi såg varandra för att vi skulle veta att vi var av samma sort. Vi har samma humor, samma sarkastiska inställning till livet och samma energi. Jag blev förvånad och glad när jag mötte henne första gången.

Vad hände sedan?

– Vi var i olika stadier av livet, men vi fann något hos varandra som fattades för oss båda. Vi började umgås väldigt mycket. Det var som att göra en andra tonårsrevolt. Vi var ute precis jämt.

Vad har Fiona som du inte har?

– Hon har tålamod. Hon har tålamod när det handlar om sociala relationer. Det har inte jag. Hon har en omtanke och ett socialt engagemang som jag kanske har men som bara sträcker sig till dem som jag själv får något tillbaka ifrån. Fiona tar mycket mer socialt ansvar. Det är asskönt, för jag pallar inte sådant.

Men hur reagerar du när du möter människor som du inte känner?

– Det är ju inte så att jag är helt introvert. Men Fiona är en person som alltid tar hand om folk. Det är en stark sida som är bra i alla sammanhang.

Varför har du svårare för det?

– Det är nog mest att vi har tagit olika roller. Jag har varit mycket mer social innan. Men jag har nog tröttnat på att inte få så mycket tillbaka. För mig var det skönt att lära känna Fiona, hon har räddat mig många gånger. Men vi drar alltid varandra, ibland orkar en mer, ibland orkar den andra mer.

När Fiona beskrev er relation så beskrev hon hur du är mycket mer självsäker än vad hon är.

– Hm. Det är nog hennes bild. Jag kan nog verka mer självsäker. Men det är samtidigt en aktiv roll jag tar för att stärka henne. Det funkar inte att båda är osäkra.

Men är du inte väldigt självsäker?

– Jo, jag är nog det. Och jag har nog bara bestämt mig för att vara det. Jag har insett att det inte finns någon anledning att inte vara det. Är man självsäker är det också lättare att be om hjälp. Jag vet ju vad jag kan, och vad jag inte kan. Jag kan visa mig svag.

Fiona sa att din säkerhet kommer från din nära kontakt med din mamma.

– Det kan nog också stämma. Jag har jättenära kontakt med mamma. Hon har inspirerat mig och gett mig självförtroende. Jag har testat henne många gånger. Man har varit ung och dum.

Hur var hon när du var ung och dum?

– Jo, men det är ju så här… Jag har till exempel tänkt på varför jag och Fiona är så anti knark. Visst, det kan man ju bestämma sig för. Men för mig går det tillbaka till att min mamma har berättat hemska historier om knark och det skulle verkligen vara det värsta som kunde hända om hon skulle tappa bort mig i en knarkvärld. Hon skulle nog ha svårt att förlåta mig då. Det är nog den främsta anledningen till att jag aldrig skulle ta knark. Om hon säger att något jag gör är bra kan jag skita i vad alla andra säger. Hennes åsikt är den som betyder mest. Ibland känner hon på sig saker. Hon kan till exempel ringa och säga: ”I kväll vill jag att du tar det lugnt. Jag känner att det ska hända något jobbigt.” Jag överdriver inte när jag säger att 99 procent av de gångerna har det också inträffat något jävligt jobbigt.

Hur skulle du beskriva känslan att stå inför ett stort dansgolv?

– Det är helt surrealistiskt. Vi kan gå av och känna att det som nyss hände var en dröm. Det blir så svårt för hjärna och kropp att handskas med adrenalin och nervositet. Alla människor! Våra låtar som folk sjunger med i! Det finns gånger då vi bara har stått och grinat för att det är så stort. Andra gånger är vi helt saliga.

Jag har en bild av att du träffar Fiona och förvandlar henne från gammal klättrartjej till något helt nytt. Du drar ut henne i världen.

– Ja, så var det. Så var det verkligen. Jag har flera kompisar som har hållit på med sport på elitnivå och man blir verkligen väldigt isolerad. Man får inte göra det där som andra tonåringar gör. Man får inte dricka, man har träningar hela tiden. Man måste ta ansvar, passa tider. Och det är ofta en förälder, i Fionas fall hennes pappa, som har varit väldigt engagerad i hennes idrottande. Många som har haft det så har behövt bryta sig loss. Den revolten inträffade nog för Fiona när jag kom in i bilden.

Hur såg din revolt ut?

– Den kom ju väldigt tidigt. Jag var mest bara störig. Jag umgicks med äldre, man skulle vara så cool, man skulle dricka och röka. Man skulle fan inte lyssna på sina föräldrar. Jag var alltid yngst. Så jag behövde hävda mig ännu mer för att få vara med. Det var klassiskt tonårstjafs. Jag var en kaxig unge.

Jag har fått en känsla av att du på något sätt är lite tåligare än Fiona.

– Mm… Jo, kanske. Jag hatar att klaga. Det kan man inte göra när man har världens bästa jobb och bestämmer nästan allting själv. Jag har nog varit lat tidigare, men det finns inte längre. Men sedan så lägger jag min energi på just sådana grejer som har med vårt yrke att göra. Jag är ganska trött på att hänga runt och fika. Men för mig är Fiona en klippa. Det finns inte någon gång i något sammanhang som hon inte skulle backa mig. Vi är en enhet. Vi kanske inte alltid tycker samma sak, men då får vi diskutera det sen. Utåt står vi enade. Det är en stor trygghet. Det finns faktiskt ofta mycket konkurrens mellan tjejer, men så är det inte mellan oss. Vår framgång handlar om att vi inte konkurrerar. Hon skulle lugnt klättra upp för Eiffeltornet om det var för att hämta mig. Eller för att hämta vår hörlursplugg.

***

Så kommer Fiona tillbaka och en förvandling sker hos dem båda. Det är som om allt skruvas upp. Långsamt förvandlas samtalet till uppvisning. De börjar spegla sig i varandra, hitta små associationer i ordval, tvinna varje ny anekdot runt något som hänt dem tidigare. Som två tennisspelare på varsin sida av ett nät bollar de repliker mellan varandra.

– Man börjar redan på morgonen att längta, säger Fiona drömmande från soffhörnet.

För stunden är hon fortfarande en smula bedagad men tröttheten är nog övergående. Klockan är inte mer än halvfyra på eftermiddagen.

– Ja, man längtar… fortsätter hon.

– …till den där ölen, fyller Rebecca i. Hon var till skillnad mot Fiona inte ute i går. Fiona kan inte släppa deras gemensamma fantasi om vad de ska göra på Södermalmsbaren Babylon om en halvtimme.

– Man fantiserar om hur den ska hällas upp. Mmmm. Och i vilken typ av glas. Det där kalla glaset… Är det tillräckligt kallt behövs bara en enda öl. Det räcker för mig.

– Vi älskar öl och vi älskar mat, förklarar Rebecca. Men vi kan inte äta svensk restaurangmat. Jag blir magsjuk varje gång.

– Vi har turnerat hela sommaren och till sist kunde vi bara äta thaimat, säger Fiona. Det är sant! Vi har verkligen väldigt konstiga magar. Det enda som fungerar för oss är riktigt stark mat. Därför har vi börjat äta en hel chili till varje måltid. I vår värld är chilin en betydande hälsofrukt.

– Vi är övertygande om att den dödar alla tänkbara bakterier, tydliggör Rebecca och avslutar resonemanget.

– Innan vi går måste vi bara berätta en historia från i somras. Den tar lite tid. Men den är verkligen kul! försäkrar Fiona.

– Det var när vi var warmup till Tiësto på hans klubb på Ibiza, fortsätter hon. Det var dagen efter vår spelning. Vi sitter på en vip-sushirestaurang med vita persienner, vi får massage. Vi känner att ja, nu är vi för fan på topp!

Och det som då händer är att Tiëstos assistent ringer. Han bjuder Rebecca och Fiona och deras pojkvänner att komma hem till Tiësto på en lugn hemmakväll. De ska spela biljard och dricka Jägermeister.

– Han är Jägermeistermannen, förklarar Fiona. Han dricker Jäger ur stora glas och blir världens lyckligaste. Han bara står där och ler.

Men när de kommer fram är inte Tiësto där.

– Tiësto är borta, det är bara modeller överallt, fortsätter Rebecca. ”No, Tiësto is not here, but sit down”, säger någon.

Då kommer Tiësto ner från trappan, han har klätt sig i en Sverigeoverall och skriker: ”Hello Sweden!!!”

De börjar dricka och spela biljard. Till slut vill de gå ut. Adrian Lux, som är Rebeccas pojkvän har fått ett meddelande från Eric Prydz där det står ”Get ready för 2night”. Och Rebecca och Fiona älskar Eric Prydz. Efter en lång övertalning får de även med sig Tiësto. Han hade tänkt ha en lugn hemmakväll med de tio tjejerna men nu får han plötsligt fart.

– När Tiësto väl bestämmer sig för att följa med ropar han till sina modeller: ”Time to get dressed!” Vilket leder till att tio modeller går och byter om till kattdräkter! berättar Fiona.

– Med morrhår! fyller Rebecca i.
De knölar in sig i Tiëstos enorma bil och börjar resan till klubben som ligger över en halvtimme bort.

– Vi peppar, vi dricker Jägermeister, vi säger: ”Life is good!”, berättar Rebecca.
– Så kommer vi fram, fortsätter Fiona. Och det är tomt! Det är stängt! Det är mörkt! Vi kollar Adrians telefon. ”Get ready for 2night”, har Eric Prydz skrivit. Men ”2night” är bara namnet på klubben. Vi var där på helt fel dag.

– Och världens sämsta stämning breder ut sig. Kattjejerna smyger tillbaka in i bilen. Tiësto är full och sur och avslutar allt med ett uppgivet ”What the fuck” innan vi åker hem igen.

Rebecca tittar på klockan. Det är dags att gå. Det är dags för den där ölen nu.