Det tycks stämma, det gamla ordspråket att man inte ska döma hunden efter håren. Jag har med mig en lång rad förutfattade meningar om Olivier Theyskens när jag träffar honom i New Yorks Meatpacking District dit hans nya jobb som designer för märket Theory har fört honom. En av dessa är att Theyskens, med sina fina drag och långa, korpsvarta hår, är lika ömtålig som en 1800-talspoet, en skör och drömsk modern Baudelaire. Han är trots allt ansvarig för att ha återintroducerat både poesi och romantik i modet. Men i stället för en grubblande romantiker möter jag en energisk, optimistisk designer som dessutom viftar bort allt prat om hans ikoniska utseende. ”Jag överarbetar inte min look”, säger han.

Det är ändå svårt att låta bli att betrakta Olivier Theyskens som en romantisk hjälte. Hans design är sagolik, bokstavligt talat. Han har sagt sig vilja frammana ”gudinnor från en annan värld” (hos Rochas vår/sommar 2004), och har genom åren hämtat inspiration från såväl Charles Dickens sotare (Rochas höst/vinter 2006) som Monets näckrosor (Rochas vår/sommar 2006). Eller minns de pyttesmå fåglarna han använde som accessoarer i vår/sommar-kollektionen 2002 för sitt eget märke, fiolfodralen i ministorlek som fungerade som väskor (Rochas vår/sommar 2006) och modellerna som vid hans debut för Nina Ricci (höst/vinter 2007) långsamt skred fram över catwalken med storkfjädrar vajande i håret. Ren magi.

I dag utövar Olivier Theyskens sin magi på Theyskens’ Theory, ett nytt märke grundat av den amerikanske affärsmannen Andrew Rosen år 2010. Priserna är överkomliga och ligger precis i gapet mellan massmode och designermärken. Olivier Theyskens är även artistic director för hela Theory, ett märke som gör sport- och karriärmode och som är särskilt känt för sina byxor.

Theory är en helt ny värld, både geografiskt och konceptuellt, jämfört med det indie-Bryssel där Olivier Theyskens självbetitlade märke föddes år 1997 (för övrigt samma år som Theory startades). Det är också en helt annan plats än de utrotningshotade ateljéerna i Paris där han först gjorde sig ett namn. I Paris placerades Theyskens på en piedestal av media och fick etiketten som en designer av dyrt och lyxigt mode. (Bilden försvagades knappast av att han i en intervju med New York Times år 2006 sa att han vill ”stoppa den globala vulgariteten”.) Jobbet på Theory ger honom inte bara en möjlighet att utforska nya sidor av sin talang. Det innebär också ett tillfälle för Olivier Theyskens att omdefiniera bilden av sig själv.

–

Hur trivs du i New York?

– Mitt privatliv är redan helt annorlunda. Energin är en annan. Jag sitter på huvudkontoret där vi arbetar med hela märket Theory. Det är en stor arbetsplats, men vi har också gjort en liten studio för Theyskens’ Theory som ligger i en annan byggnad i anslutning till ateljéerna. Jag känner mig väldigt hemma här.

Hur är det att jobba med Theory?

– Theyskens’ Theory-tjejen är inte samma person som Olivier Theyskens-tjejen. De har mycket gemensamt och det finns många likheter i min design, men Theyskens’ Theory-tjejen har något mer urbant, mer kommersiellt, mer realistiskt över sig. Det är så jag vill att märket ska kännas.

– Jag kan titta på vilket märke som helst och tänka ut vad som skulle passa för dess identitet – det blir som en lek där jag föreställer mig vad jag skulle kunna designa för ett visst märke. Jag minns hur jag i början av min karriär kunde påverkas väldigt starkt av en specifik kollektion av, säg, Helmut Lang. Men för att kunna göra sin egen grej behöver man ju få lite distans. Så jag brukade rita fejk-kollektioner, typ en fejk-Helmut Lang, en fejk-Chanel, för att bli av med alla de här idéerna så att jag i stället kunde fokusera på min egen design.

Jag blev så överraskad av en Theyskens’ Theory-bild, tagen uppifrån, av en tjej i rörelse, iklädd byxor. Det kändes väldigt amerikanskt och sportigt.

– Ja, Theory är känt för kvaliteten och passformen på byxorna. I mina egna kollektioner var byxor alltid en viktig del, men när jag jobbade på Rochas och Nina Ricci var de aldrig tillräckligt intrikata för att vi skulle kunna producera och sälja dem. De hade behövt vara mer utsmyckade för att kunna kallas lyxmode. Men jag tänkte aldrig på dem på det sättet. För mig var de vackra, välskräddade, minimalistiska byxor. Nu på Theory kan jag äntligen göra byxorna precis som jag vill att de ska se ut.

Tänker du annorlunda när du har ett tungt arv att förvalta, till skillnad från ett märke i ditt eget namn, som Theyskens’ Theory?

– När man har ett eget märke måste man hela tiden skapa en ny vokabulär. Min jacka med v-skärning i nacken är ett exempel. Den är ett och ett halvt år gammal och jag ser den som en klassiker. Den kom till eftersom mina axlar ibland gör att jag måste klippa upp plagg längs ryggens mittsöm. Det blir bekvämare så och eftersom mitt hår döljer det märker ingen något. Sedan började jag tänka att det skulle vara intressant att se hur det skulle se ut på en tjej. Så jag testade det, och älskade fallet det skapade.

Hur ser din metod ut när du designar för Theory?

– Huvudkollektionerna gör jag tillsammans med designteamet. Jag sätter deras idéer i ett sammanhang och kommer med ny inspiration, jag pratar med dem och när jag har sett deras teckningar ändrar jag kanske någon detalj eller skissar på nya idéer. Så jag är inte ensam på Theory – jag har ett helt team som jobbar jättehårt. På Theyskens’ Theory däremot, där är jag själv med kollektionen. Jag ägnar i princip varje eftermiddag åt Theyskens’ Theory. Den processen ser annorlunda ut.

När jag skrev min bok Fashion Illustration by Fashion Designers upptäckte jag att ungefär hälften av personerna jag intervjuade använde sina teckningar som en karta för resten av processen. Andra använde dem bara som en utgångspunkt. Hur gör du själv med teckningar i ditt arbete?

– Jag har inte ritat särskilt mycket sedan jag började med Theyskens’ Theory, eftersom jag inte vill att det ska kännas för mycket gravure de mode. Jag vill göra individuella plagg som man kan kombinera, inte en hel silhuett. I Paris handlade det bara om silhuetter. Allt var väldigt precist och teckningarna var nyckeln. Det var en övning i att skapa magi.

***

Olivier Theyskens karriär, från Belgien till New York via Paris, är svindlande. Han är känd som en av dagens mest begåvade modeskapare, med ett uttryck präglat av romantik med svärta. Olivier Theyskens glömmer aldrig att rosor har taggar. Han brukar också nämnas som en förgrundsfigur för ”demi-couture”, genom den ateljé han grundade hos Rochas där ready-to-wear producerades med hjälp av gamla couturetekniker använda på ett modernt sätt. Den hantverksmetoden resulterade inte bara i hisnande vackra klänningar utan också hisnande priser på tiotusentals dollar.

Därför blir jag förvånad när Olivier Theyskens berättar att han älskar industrialiserad design. Han har studerat dräkthistoria på museum i Paris och säger att: ”Ett plagg från Yohji Yamamoto från nittiotalet ligger mycket närmare perfektion än de kläder som gjordes på femtiotalet. Det beror på att det moderna modet fortfarande var en bebis på femtiotalet. Man gjorde fantastiska framsteg i estetik och nya idéer, men den nivå på design som man ser i industrin i dag gick inte att uppnå på den tiden.”

När Olivier Theyskens började jobba på Rochas 2002 var det ett ganska gammalt och dammigt parisiskt modehus som var känt mer för sina parfymer (i synnerhet Femme, förpackad i chantillyspets) än för sina modekollektioner. Märket grundades år 1925 av Marcel Rochas, berömd för att ha introducerat la guêpière, en korsett med getingmidja som gjordes innan Diors The New Look. Olivier Theyskens beskriver sin roll på huset som ”en brygga mellan det gamla och det nya”. Han lade all sin energi på att återuppliva Rochas. Till debuten, höst/vinter 2006, lät han damiga snitt kontrastera överdrivna ballongformade volymer. Succén var ett faktum. Kritikern Sarah Mower var överförtjust: ”Visningen var hänförande. När det var över hade Theyskens hunnit skapa en liten revolution – ett tydligt smakskifte bort från de trötta, välanvända provokationerna hårt och sexigt. På bara 20 minuter dammade han av begrepp som ’charmerande’ och ’förtjusande’ och skapade en helt ny idé om feminin elegans och sofistikation.”

Trots att kritikerna kapitulerade direkt bestämde Procter & Gamble, konsumtionsvarugiganten som äger huset, att dess modeavdelning skulle stängas år 2006 (parfymerna behöll man dock). Efter beslutet publicerade New York Times en artikel med rubriken ”Finns det en plats för Olivier Theyskens?” där Lynn Hirschberg skrev att nedläggningen av modehuset ”var chockerande och symbolisk: om affärslogik slår högre än den här sortens talang, hur ska då begåvade designer kunna hävda sig?” Olivier Theyskens lät sig inte stoppas utan anlände snart, för vad som skulle bli en kort period, till ett annat åldrat franskt modehus i desperat behov av förändring: Nina Ricci. Hans första visning var eterisk, den sista aggressiv och hård, och hans framtid osäker.

Jobbet på Theory innebär en enorm förändring för Olivier Theyskens, vars nya utmaning är att designa vardagsmode i en amerikansk tradition, med fokus på bärbarhet snarare än fantasi och romantik, och på tröjor och byxor snarare än kostymer och klänningar. För att inte tala om den medföljande flytten till New York. I mitt huvud är Olivier Theyskens = Paris + romantik. Jag har funderat på hur han skulle anpassa sig till ”den nya världen”. Som vanligt låter han sig inte fångas, vill inte definieras.

Jag tänker på Theory som en fortsättning på den tradition av amerikanskt avslappnat mode som började med den legendariska designern Claire McCardell. Hon brukar nämnas som en av de som skapade ”the American look” på fyrtio- och femtio-talet. Det uttrycket är väldigt långt från demi-couturen som du associeras med. Hur kom du därifrån till den punkt där du är nu?

– Jag tror att jag har en lyhördhet för kläder på alla nivåer. Jag menar, jag kan designa ett supertunt, simpelt linne – den sortens plagg man kan se på Sigourney Weaver i Alien-filmerna. Men jag kan också göra glamourösa, vackra, sagolika Askunge-klänningar. Jag gillar allt, och alla sätt att göra kläder på. Jag tror inte på begränsningar, för även det där lilla linnet kan bli den mest couture-lika saken: bara gör det i tyll med broderier och andra lyxiga detaljer.

– Jag tror att folk tänker på mig som en demi-couture-designer eftersom jag var som mest synlig i Paris när jag jobbade med märken som gör parfym och couture. På Rochas hade vi en ateljé med nio personer. Det är väldigt litet, men vi gjorde fantastiska saker. Till och med där ville jag ta in jeans i showroomet, jag ville att modellerna skulle ha på sig jeans när de visade en jacka för att demonstrera att den inte nödvändigtvis måste bäras ihop med en kjol. Även i dag gör jag väldigt intrikata jackor som kombineras med jeans och t-shirt – det är så jag själv skulle bära de här kläderna.

Det första ordet som kommer till mig när jag tänker på dig är ”eterisk”.

– Det är konstigt, för jag vill ofta vara eterisk, men jag känner aldrig att jag är det. Jag är väldigt rationell, jag är väldigt fokuserad när jag producerar mina kollektioner. Ibland känner jag att jag vill ha mer magi, att jag är för strikt och inte eterisk nog. Det händer ibland att jag når den där magiska punkten, med vissa klänningar. Jag vill gärna ha mer av den känslan, men det är svårt.

Jag tycker att du själv ser väldigt eterisk ut…

– Tack vare fotograferna! Haha. Det är bara tack vare Photoshop. Jag ser mognare ut nu. Men då och då när jag tittar på gamla bilder tycker jag att jag ser ut som en liten fågelpojke. Ibland säger folk att jag ser ut som en fågel. Jag är rätt drömsk… I skolan gjorde jag inte särskilt mycket. Men ända sedan dess har jag haft en passionerad relation till mitt arbete. När jag pluggade kände jag att jag redan kunde det här med tyger. För jag lärde mig massor när jag lekte med kläder som liten. Medan jag märkte hur de andra studenterna precis höll på att lära sig skillnaden mellan hur bomull och siden känns.

Kommer du ihåg ditt första medvetna modeögonblick?

– Ja, mycket väl. Varje gång jag såg vackra kläder, en klänning, elegans, eller vackert klädda människor blev jag alldeles upphetsad och glad och jag brukade rita en massa teckningar av det jag såg. Snart började vuxna säga till mig: ”Oh, du kommer att bli designer.” Jag förstod att jag kunde göra modeteckningar. Jag kanske såg ett tv-program om Christian Lacroix eller Yves Saint Laurent eller nåt, såg deras teckningar och sen började jag själv göra modeteckningar. Massor. De var väldigt åttiotal. Jag brukade göra hela teckningen i en enda färg, säkert 50 per dag, non stop.

Jag läste nyss en artikel av Edmund White, en amerikansk författare som skrev om sin nostalgi för femtiotalets couture. Känner du nostalgi för någon period?

– Mycket av min nostalgi hör ihop med sättet jag uppfattade världen på när jag var barn. Jag såg allt som mycket vackrare än det egentligen var – jag har alltid haft väldigt starka estetiska upplevelser. Jag fick näring av 1900-talsmode, eftersom min familj, min mormor, brukade ge mig gamla gravyrer, illustrerade tidningar utan foton. Jag hade stora högar med dem. Det här påverkade mig väldigt starkt. Det är antagligen därifrån min smak för det viktorianska kommer.

Var de din mormors eller hittade hon dem åt dig?

– Hon hittade dem på loppmarknader. Mina morföräldrar bodde i Normandie, de var bönder. De var fattiga men helt pryltokiga, deras hus var vansinnigt rörigt. Min mormor köpte gamla tidningar, spets, knappar – allt från billiga plastknappar till vackra svarta glaspärlor. Hon gav mig massa saker, både sånt som var kitschigt och sånt som var helt sublimt. Hon hade ingen smak över huvud taget.

Jag minns att dina första kollektioner var inspirerade av underkläder.

– Ja, i början älskade jag att jobba med korsettmakeri. Jag gjorde halskorsetter och sånt. Det var delvis för att jag knappt hade något utrymme att jobba på när jag började, bara ett väldigt litet rum, så jag gjorde mini-mönster. Om jag gjorde en jacka var den tvungen att vara pytteliten. Och sen flyttade jag till ett tomt hus i Bryssel, med en rätt cool hyresvärd. Jag betalade bara hyra för en våning men fick använda hela huset eftersom ingen annan ville hyra det. Ibland kom folk och tittade men ingen ville ha det eftersom det fanns alldeles för många spöken. Det var ett kusligt ställe, men jag kunde hantera det så det gjorde mig ingenting. Helt plötsligt hade jag de här stora, tomma rummen – gigantiska rum – och eftersom jag hade allt det här utrymmet att jobba i började jag göra klänningar som var tre meter långa. Jag gick från de små halskorsetterna till stora kappor och jättelånga, dramatiska klänningar.

Var det Madonnaperioden? [1998 gick Madonna på Oscarsgalan i en svart ensemble bestående av en Olivier Theyskens-kappa, Jean Paul Gaultier-kjol och skor från Dolce & Gabbana.]

– Ja, det var då det vände för mig. Jag började med den där kollektionen i mitt sovrum hemma, sen flyttade jag till det tomma huset och gjorde de där stora kapporna, som den Madonna hade på sig.

Det var ett goth-ögonblick. Jag som amerikan tyckte att det såg rätt belgiskt ut på något vis.

– I Belgien finns det inte så många gother.

Ann Demeulemeester då?

– Hon är inte gotisk. Det är mörkare – det är uppenbarligen mörkt – och kärvare. Jag älskade Bryssel när jag var yngre, för där fanns punkare, där fanns förlorade själar, grå gator, det var lite smutsigt, roligt, lite surrealistiskt – men egentligen inte gotiskt. För mig är gotiken lantlig och fransk. Jag har aldrig tänkt på mig själv som goth. För mig är ”gotisk” kyrkor, du vet, de där vackra gamla kyrkorna, post-renässans. Jag förstod inte när folk började beskriva mig som gotisk. Det var ingenting jag var medveten om i mitt arbete. Jag kände bara att nej, det är mörkt. Det är mörkt och feminint. Och faktiskt så tror jag att grejen är att jag inte gillar gotiken men gother gillade mig. När jag var yngre var jag mer new romantic.

Kan vi prata om androgynitet? Trots det romantiska i vissa av dina plagg finns där någonting av tomboy också.

– Ja, det är nog sant, jag älskar det. Det har inget med kön att göra, det är bara en cool attityd. Mycket handlar nog om kroppsspråk. När jag var liten beundrade jag Yves Saint Laurent. Min mamma brukade lära mig om elegans genom att visa Yves Saint Laurent-bilder och jag bara slukade dem. Jag insåg att smokingen gjorde kvinnorna så vackra, men jag gillade också hur den gjorde dem lite manliga. Jag har alltid älskat androgynitet hos kvinnor. Det finns ingenting mer elegant än en kvinna i en vacker kostym. Mina kostymer ger tjejerna en mer theyskensk look. Inte som Armani, utan mer elegant, lite coolare, mindre bourgeois – jackan faller som på en man som inte bryr sig. Jag gillar den elegans som finns i en kostym, och jag gillar att det är skarpt, inte så flou, inte mjukt eller vagt.

På tal om flou så tänker jag ofta på din första Nina Ricci-kollektion, när du visade fjädrar i modellernas hår i tältet vid Tuilerierna i Paris.

– Det fanns bara ett stort problem: kollektionen var för dyr. När jag började hos Nina Ricci riktade jag mig till en coolare tjej. Det var modernt, med jeans och asymmetrisk streetwear. Coolt, chict och yngre, och det var meningen att det skulle vara mer lättillgängligt. På sjuttiotalet sågs Nina Ricci som ett mer tillgängligt parisiskt couturehus. Ready-to-wear-kollektionen var mycket billigare, nästan som Yves Saint Laurents Rive Gauche.

– Så jag kände mig väldigt entusiastisk över att göra någonting coolare, yngre och inte så där strikt. Det var riktningen jag ville ta efter Rochas, men vi blev direkt placerade bland de andra lyxmärkena på varuhusen. Och folk såg mig fortfarande som Rochas-killen. Jag tyckte att Nina Ricci var perfekt designat för yngre tjejer. Den första Ricci-visningen såg nästan ut som Theyskens’ Theory – lite knäpp, rätt cool… Men det som inte funkade var priserna. Det var för dyrt för vad det var.

Känner du någonsin att designer tvingas ha en färdig historia om kollektionen att ge till media?

– Ibland. Precis före den andra kollektionen för Nina Ricci hade jag en preview med Women’s Wear Daily. Färgpaletten, allt var så fantastiskt, väldigt vackert. Det övergripande temat var en tjej som kom tillbaka från ett rave. Jag kommer ihåg att de kom dagen före visningen, jag var rätt stressad och mitt i en fitting, och sa typ: ”Gud, jag måste fortfarande komma på vad jag ska säga i morgon, hur jag ska förklara allt.” Och jag minns att de skrev att jag inte visste vad jag höll på med. Det var löjligt! Jag var väldigt… besviken. Jag kände att en person som var en del av industrin borde förstå. Många designer jobbar ända till slutet och någonting händer när man sedan ser kollektionen på modellerna. Då går det att uttyda vad hela processen handlade om och så sätter man ord på det efter visningen. Det är då man måste ge folk konkreta idéer, så att de fattar. Men när man är mitt i processen med att sätta ihop en kollektion vill man att ens idéer ska vara fria, inte uttalade.

Ibland tycker jag att historierna som berättas inte har någon relation till kläderna. Det är som om de är påhittade i efterhand.

– Det är lustigt, för känslan av hur rätt någonting är just nu, hur modernt det är, är sällan kopplat till en historia, det är bara kopplat till kläderna. Ibland går det inte att beskriva de saker som får en att känna ”okej, det är det här jag vill göra”.

Jag kommer ihåg när du gjorde byxor för första gången. Du sa att du hade väntat och väntat på att få göra dem.

– Åh, det var på Rochas. Jag hade gjort byxor tidigare. Jag gjorde så många fittings för min första självbetitlade kollektion, för att få till de bästa benen – det här var extremt tighta skinnbyxor. Då kändes det som en helt ny grej att visa tjejer i supertighta skinnbyxor. Och sen när jag gick till Rochas ritade jag massa tjejer, alltid i kjol, väldigt kvinnliga och feminina. Det var svårt att göra byxor som passade märkets signatur. Det passade inte in. Jag väntade i säkert fyra säsonger innan jag gjorde de första Rochas-byxorna: lösa, skräddade byxor som skulle sitta högt på höften. Folk förstod inte riktigt hur passformen skulle vara men de var jättevackra. De var som herrbyxor, fast i siden.

När du blickar framåt, vad ser du då?

– Tja, jag hoppas att det här äventyret för oss till en fantastisk plats. Jag menar, Theory har främst utvecklats lokalt, men nu börjar det bli ett globalt märke. Det innebär att det kommer växa massor och jag hoppas att jag kommer kunna vara med och se när det händer. Innan jag startade Theyskens’ Theory kändes det som att folk inte riktigt lade märke till de delar av det jag gör som är mer lättillgängliga. De tittade bara när jag gjorde showstoppers och det gjorde mig lite frustrerad. Jag är väldigt glad att jag nu har möjlighet att visa folk mina ready-to-wear-plagg, mina coolare tjejer – att folk får lära känna den sidan av mig också. Och efter ett tag, kanske när de är redo för det, så kan jag ge dem Askungeklänningar igen.

***

Om Olivier Theyskens lyckas på Theory kommer han visa en väg framåt för modet. På ett sätt är hans berättelse, som Lynn Hirschberg noterade i sin New York Times-artikel, större än han själv som designer. Den talar om en industri i förändring. Intresset för mode har aldrig varit så utbrett, och tillgången till det (både på internet och i butikerna) har aldrig varit större. Samtidigt blir det svårare för nya märken att blomstra. Och förutom de finansiella problemen har vi frågan om klassificering, där det är ett enormt gap mellan lyxmode och snabbmode. Theyskens’ Theory erbjuder ett mellanting: tydlig design och tillgängliga priser.

Olivier Theyskens är något så ovanligt som en designer med en orubblig vision. Han kan, helt korrekt, beskriva någonting som ”theyskenskt” utan att låta pompös. Det är faktiskt helt rätt adjektiv för att beskriva ställningarna med Theyskens’ Theorys kollektion för pre-autumn 2012 som jag bläddrar igenom i showroomet. Här syns urbana nyckelplagg som pälsjackor och shorts, fantastiska klänningar, hellånga, en i transparent tyll spräcklad med stjärnformade paljetter, en i viktoriansk stil. Här syns, i brist på ett bättre ord, ett arv: ett som Olivier Theyskens själv har skapat och ett som är unikt för honom, oavsett märke.