Konsten är det närmaste vi kommer livet, skrev George Eliot. Jag tänker på det när jag läser Ayşegül Savaş förföriskt vardagliga romaner och noveller. Det är litteratur som lägger sig så nära tillvaron, kommer så tätt intill vardagens monotona futtighet, samtidigt som berättelserna snuddar vid det stora och det outsägliga.
Savaş The Anthropologist var en av de bästa romaner jag läste förra året. Märkligt nog är den inte utgiven i Sverige, kanske för att det är tuffa tider för översatt skönlitteratur, men kanske också för att Savaş inte riktigt passar in i mallen för geniförklarade samtidsförfattare.
Den nya novellsamlingen Long Distance är enkla, perfekta berättelser som fyller något av tomrummet efter Alice Munro. Ibland påminner den mig också om Jhumpa Lahiris subtila noveller om indisk diaspora i Boston, där det finns samma känsla av exil och dess säregna kombination av frihet och ensamhet. Mer tematiskt än språkligt finns det också ett släktskap med Mavis Gallant, som var så intresserad av den flyktiga existensen i Paris vardag under efterkrigsdecennierna. Hon skrev om expats innan begreppet populariserats, om flyktingar och rastlösa eller rotlösa själar som sökte efter nya identiteter, efter att världen rämnat omkring dem.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.