Jag skulle bara fråga, helt enkelt. Vad hade vi att förlora? Om de enligt sitt vanliga protokoll avböjde en intervju face-to-face skulle vi göra den på sedvanligt Maison Martin Margiela-vis: fråga/svar via mejl. Högtidligt, tillbakadraget, utan ett ansikte att sätta på den anonyma rösten. Som väntat tackade modehuset nej till vår förfrågan om att mötas i Paris. Gissa om vi blev förvånade när de några dagar senare meddelade att de hade ändrat sig. Att jo, faktiskt, de skulle gärna träffas personligen. My oh my, saker och ting har förändrats.

Det första tecknet på nya tider såg jag visserligen för mer än ett år sedan på Margielas visning för vår/sommar 2013. Temat var bekant (överdimensionerade, överdrivna former, precist skrädderi), men designen var uppfylld av ett nytt självförtroende, som om modehuset till sist accepterat sin namnes avgång och blivit mycket mindre självmedvetet.

Sedan ryktena väl började ta fart 2008, och efter att Martin Margiela officiellt lämnade huset i slutet av 2009, har Maison Martin Margiela tvingats att arbeta under pressen av omvärldens granskande blickar. Med tanke på att Margiela betraktas som en av 1900-talets mest inflytelserika modeskapare hade teamet som fanns kvar inte bara väldigt mycket att leva upp till, utan också en hel del att fundera ut.

Om spekulationerna tidigare kretsade kring mannen själv – hur undflyende han var, hur han skapade ett modehus som bortsåg från individen och i stället lyfte fram teamet – handlade de nu om vad Margiela skulle göra utan Martin, trots husets uttalade ambition att designen skulle tala för sig själv.

Fortfarande i dag fortsätter frågorna om Margielas existens, eller snarare icke-existens, att snurra runt i modekretsar. Även om Maison Martin Margiela tuffar framåt utan sin galjonsfigur fortsätter många att fundera över Martin, som vore han en förlorad kärlek.

Själv var jag mer intresserad av vem exakt jag skulle få träffa. Veckorna före intervjun kan jag inte låta bli att undra om jag är på väg till ett modets Landet Oz för att prata med ett gigantiskt hologram av ett huvud utan kropp. När jag på den utsatta dagen går längs gatorna mot Maison Martin Margielas huvudkontor i Paris elfte arrondissement ser jag dock bara högar av hundskit och inte någon yellow brick road. Väl framme vid det före detta klostret svänger dörrarna upp och jag möts av en ljuskrona insvept i vit slöja och en reception modellerad efter en stormarknadskassa. Väggarna glänser metalliskt. En person, som jag förutsätter är receptionisten, väntar bakom kassan iklädd en blouse blanche. Alla på huvudkontoret bär de vita halvlånga jackorna, så egentligen skulle den här personen kunna vara vem som helst. Därefter tas jag om hand av några andra blouses blanches som leder mig genom korridorerna, förbi en trappa, över en liten bakgård och in i ett studioliknande annex. Bakom golvlånga gardiner döljs ett vidsträckt rum. Mina följeslagare indikerar att jag ska sätta mig ner på en stol placerad i mitten av rummet, bland husets alla kollektioner. Därefter slår de alla sig ned mitt emot mig på en soffa. Det är alltså dem jag ska intervjua. Och så börjar det, min konversation med ”teamet”, det kollektiva pronomenet ”vi”, Margielas kroppslösa huvuden (om man inte fokuserar blicken försvinner de vita kavajerna magiskt ur synfältet).

Jag tänker att det är bäst att få elefanten i rummet ur vägen så snabbt som möjligt.

Har ni någon kontakt med Martin nu för tiden?

– Nej.

Saknar ni honom alls?

– Ibland pratar folk bara om Martin… Vi tror att det är likadant för vilket modehus som helst. Men till slut måste man se framåt och inte bara leva i det förflutna. Martin såg inte tillbaka. Anledningen till att han slutade var att han ville fortsätta sitt privata liv. Han håller på med måleri nu. Många kunder, och till och med vissa journalister, märker inte om Martin är här eller inte. Och det är inte det som är viktigt. Vi talar om produkten. Han, och vi, har alltid fokuserat på produkten. I dag försöker vi göra vad Maison Martin Margiela gjorde tidigare, skapa rätt produkt vid rätt tidpunkt inom ramen för vår identitet.

Så ni har gått vidare?

– Ja. Många trodde nog att vi skulle fastna i det förflutna. De förväntar sig inte att vi ska vara särskilt synliga på internet eller i sociala medier. Till och med idén att släppa in fler människor i huset eller att göra den här intervjun ansikte mot ansikte när vi förr gav intervjuer via fax, utan bilder… Vi är mer omfamnande nu. Naturligtvis har saker förändrats här. Vi kommunicerar mer, inte minst för att vi har fler marknader och fler krav på oss. Så det handlar också om att vara ett med sin tid, snarare än att vi aktivt försöker vara mer synliga. Men även om vi är mer synliga är det ändå samma sak – vi vill fortfarande inte visa våra ansikten.

—

Modehusets anonymitet kom förstås från Martin Margiela. Men det såg inte alltid ut på det viset. Maison Martin Margiela grundades 1988 (tillsammans med Jenny Meirens, en butiksägare i Bryssel) och fram till mitten av nittiotalet svarade Margiela på frågor från journalister och syntes på fotografier. Sedan slutade han plötsligt att prata – som en reaktion på modets växande kändiskultur, enligt New York Times-skribenten Eric Wilson.

I dagens kultur uppfattas anonymitet som en extrem taktik att ta till. För ett modemärke, där stjärndesignerns image och tillgänglighet är guld för pr och marknadsföring, verkar det galet. Men är det egentligen det?

(Det måste påpekas att de som jobbar på Maison Martin Margiela inte är helt anonyma för människor i modebranschen. Gör det oss alla medskyldiga till deras mytbildning? Jag skulle säga att det är så. Men om det är någon bransch som njuter av att vara del av en hemlighet, eller veta något som ingen annan vet, så är det definitivt modebranschen.)

Att upprätthålla en air av mystik skapar nyfikenhet och begär. Titta bara på Rei Kawakubo, eller, i mindre grad, Phoebe Philo. Eller tänk på hur mode i allmänhet fungerar. Samtidigt är det naturligt för människor att vilja skapa relationer till andra, helst personer de kan se ansiktet på. Gud visste vad han gjorde när han knuffade ut Jesus på världsscenen. Och det räcker långt för att förklara vår tillgivenhet till Margiela, mannen. För de allra flesta människor är en röst från himlen eller ett anonymt team alldeles för abstrakt.

Men om vi lämnar Gud därhän, varför skulle vi inte kunna lära känna ett anonymt team, så länge de är villiga att avslöja lite om sig själva? Vi lever trots allt i internet-eran. Vi kan ”prata” med fullkomliga främlingar, ”följa” människor över hela världen och få ”vänner” genom att skicka en förfrågan. Ur den synvinkeln har det Martin-lösa modehuset gradvis hamnat på rätt plats i rätt tid, nästan av en slump.

När det gäller anonymitet är internet det perfekta mediet för Margiela.

– Ja, det gör det möjligt för oss att förbli anonyma, att stå bakom Maison Martin Margiela och samtidigt lyfta fram det vi gör. Och relationen med våra kunder och fans har förändrats tack vare internet, den har blivit starkare. Tidigare skedde all kontakt med huset genom butikerna och butiks-personalen. Nu har kunderna direktkontakt med oss, de skriver till oss och de får alla nyheter via sociala medier. Och huset kan fortsätta att prata som ”vi” i stället för ”jag”.

Men kan ett anonymt team ha en personlighet?

– Ja. Förstås.

Hur skulle ni beskriva er personlighet?

– Även om teamet är anonymt gör en grupp det möjligt att ha mer personlighet.

Men finns det några gemensamma karaktärsdrag?

– Vi är väldigt glada. Vi har humor, en torr och lite knäpp sådan, kan man säga. Vi skrattar hela tiden.

Jag har definitivt märkt det. Jag måste säga att det förvånade mig.

– När folk besöker huset blir de ofta överraskade av de anställda och av hur välkomnande vi är. Det finns inget modedrama här.

Hur ser företagskulturen ut?

– Det är väldigt demokratiskt. Om någon går genom huset kommer den personen att möta en massa vita rockar, och han eller hon skulle kunna träffa presschefen eller chefsdesignern utan att märka någon skillnad mellan dem, innan de börjat prata. När nya anställda börjar jobba här, vare sig det är i designteamet eller på kommunikationsavdelningen, blir de en del av familjen efter två eller tre veckor, eftersom Margiela är en så speciell värld med en så stark identitet. Folk säger att Margiela kan vara som en sekt, men det är det inte. Vi är som alla andra, jobbar varje dag.

—

Tronföljder i modebranschen är aldrig någon enkel historia, men när Maison Martin Margiela formaliserade husets koder någon gång efter Margielas avgång komplicerade det kanske ändå saker och ting. Receptet låter för närvarande så här: ”Tvetydighet, trompe l’oeil, specialiserad teknik, renhet, minimalism, enkelhet, avståndstagande från slöseri; plaggen leker med volym, modifierade former och användningsområden, maskulint, feminint, överdimensionerat, underdimensionerat, dekonstruktion, rekonstruktion och förvandling. Dessa är alla centrala aspekter i konstruktionen av Maison Martin Margielas universum.” Det är koder som lätt kan identifieras och kritiseras när de förverkligas på ett fantasilöst sätt på catwalken, vilket har hänt. I bästa fall kan dessa koder se till att teamet – utan Martins ledarskap och vision – inte överger husets principer. I värsta fall kan de vara alldeles kvävande. Den vanligaste kritiken av Margiela post Martin har handlat om att designen går på tomgång. Men jag kan förstå att teamet behövde arbeta genom koderna på egen hand, för att bekvämt landa i sig själva och börja leka med dem först när de var redo. Tyvärr var de också tvungna att göra allt detta med världens ögon på sig.

Flera recensenter har anmärkt på att det verkar finnas mindre av en medveten checklista för koderna i kollektionen för vår/sommar 2014.

– Vi jobbar inte på det sättet. Vi kollar inte om den eller den kollektionen har med alla koderna. Vi skapar en berättelse och vi bryr oss inte om vi missar en kod. Om man tittar på de tidigare kollektionerna är det precis samma sak där. Ibland hittar man tre olika koder, men så finns de inte med nästa säsong. Kanske hittar man två andra där.

Allt prat om Maison Martin Margiela, tycker ni att det är orättvist?

– Under tre säsonger efter det att Martin försvann pratade alla om att huset inte var sig likt, om att allt hade förändrats. Men när man tittar på kollektionerna ser de precis likadana ut som på Martins tid. Det var samma sak med H&M-samarbetet. Folk klagade på sociala medier: ”Åh gud, hur kan de göra så? Martin måste vara rasande.” Men Martin gjorde 1999 ett samarbete med [den franska postorderfirman] 3 Suisses. Han ville verkligen få ut sitt mode till folket. Det var tanken med H&M – vi ville också få ut våra plagg till folket, med hjälp av arkivplagg. Vi ville visa den nya generationen vad Maison Martin Margiela har åstadkommit. Huset är 25 år gammalt och vissa kunder känner inte till märkets historia eller dess identitet, eller våra ikoniska plagg.

”Intelligent” är det adjektiv som oftast används för att beskriva Margiela. Vad betyder det för er?

– Margiela är fortfarande väldigt hemlighetsfullt och därför tycker folk att det är ett intelligent märke, men vi ser inte på oss själva som ett intelligent modehus. Vi tycker till och med att det är pretentiöst att säga så. Vi kan säga att vi är konceptuella, eftersom vissa plagg är konceptuella, men vi säger aldrig att vi är avantgarde, eftersom det också är lite pretentiöst. Och intellektuell är samma sak. Vissa säger att Margiela är intellektuellt eftersom de tycker att de är intellektuella för att de känner till märket.

Ni framstår också som ett politiskt märke…

– Margiela är alltid intresserat av politik, geografi och ekologi, men det är någonting vi integrerar, inte någonting vi kommenterar. Vi är inte aktivister. Vi är mer intresserade av vår design, våra produkter. Det som händer i världen påverkar och ändrar eller influerar det vi skapar, men det är inte någonting som vi pratar om eller diskuterar, eftersom samtalet för oss handlar om plaggen.

Men ni verkar gilla att ta ställning. Om man ser på ert försvar av modets demokratisering eller ert ställningstagande mot slöseri så är de båda väldigt starka ståndpunkter.

– Men det är samma sak som med ”Maison Martin Margiela är ett intelligent modehus”. Det är så andra personer pratar om oss eller tolkar oss, eftersom vi inte pratar om Margiela själva. Så visst, om vi använder ett speciellt material, som sopsäckar, kommer folk tolka det som de vill, men det kanske inte är i linje med vad vi ville göra eller vad vi försökte säga. Vi älskar att folk kan tolka våra plagg hur de vill. Det är viktigt att ge den friheten till kunderna och journalisterna – frihet att tänka, inspireras eller omtolka plagget.

Men plaggen kan också vara ganska provokativa. Jag tänker på den ikoniska duntäckeskappan från höst/vinter 1999, till exempel.

– Vi är inte ute efter att konfrontera folk eller chocka. Plaggen är ett resultat av en naturlig, organisk idéutveckling, men det finns också ett praktiskt inslag i processen. Plaggen måste förstås vara bärbara. Visst, märket ses ofta som för konceptuellt eller svårt att förstå, men plaggen har alltid varit väldigt bärbara. Vem som helst kan bära Maison Martin Margiela. Det är inte bara för folk som jobbar med mode. Det är inte en fråga om modekunskap.

Bärbarhet är i och för sig relativt.

– Visst, allt är bärbart i våra ögon, men det kanske inte är bärbart för alla. Det beror verkligen på personen. Till exempel kan man se de avtagbara ärmarna eller korsetterna från kollektionen för vår/sommar 2014 som utmanande. Men man kan använda dem på vilket sätt man vill. På det sättet utmanar vi folk. Vi säger, ta det här, du kan använda det och göra det till ditt eget. Gör det precis så out there eller enkelt som du vill att det ska vara.

Vad mer gör ni för att kännas fräscha och relevanta?

– Tiderna har förändrats – maskinerna, teknikerna – och designteamet är intresserat av nya sätt att skära eller till och med bära plagg. Människor har förändrats. Kvinnor i dag klär sig i en massa olika sorters plagg. Så vi leker massor och vänder ut och in på konstruktionen. Men även om världen är i rörelse och utvecklas är vi inte trendiga. Vi är Maison Martin Margiela, vi är motsatsen till trender.

—

Med den typen av uttalanden är det lätt att anklaga Margiela för att helt enkelt smita undan från dialogen. Men man kan också förstå varför de står på sig – de rör sig utan ansträngning från en inspirationskälla till en annan, trygg i vetskapen att koderna håller ihop det de gör. Det är i haute couturen som jag känner att huset verkligen rör sig framåt kreativt. Den så kallade Artisanal line ”0” fick officiell status av Chambre syndicale de la haute couture i slutet av 2012 och gör det möjligt för Margiela att sikta skyhögt med sina konceptuella satsningar. Idéerna som kommer ur den här linjen flyter sedan fritt in i huvudkollektionerna.

Precis när saker och ting började kännas lite trista, i synnerhet i ready-to-wear-kollektionerna, gav haute couturen en välbehövlig push framåt. Tanken bakom linjen är bokstavligt talat att ge nytt liv till gamla och övergivna plagg genom att rekonstruera dem. För vår/sommar 2014 var startpunkten ett par culottes [underbyxor på franska] som tillhört Jeanine, en lindansös och trapetsartist på femtiotalet. Designteamet hittade dem i en cirkuskollektion i sitt arkiv.

– Många av plaggen tar sig an stereotypa herrkläder som tvådelade kostymer, men de är ändå lite förvridna med paljetter eller handmålade detaljer, chiffongbroderier – saker som tar en tillbaka till cirkusvärlden. Vi ville leka med glitter, glans och glamour i kontrast till skrädderi och en väldigt elegant, men inte strikt, silhuett.

Showgirls verkar vara i ropet just nu. Varför tror ni att det är så?

– Vi tittar inte riktigt på andra visningar, och vi kanske är en del av en trend, men Maison Martin Margiela är alltid motsatsen till modevärldens cirkus.

I så fall är det frestande att tänka sig den här kollektionen som ett statement om modecirkusen…

– Det var bara säsongen. Plaggen leker med idén om att justera plagg för kroppen. Många av jackorna, topparna och västarna har remmar eller dolda band som man kan använda för att dra åt eller lossa, så att man kan leka med dem och inte behöver begränsas av en viss form. Till exempel kan man ta på en korsett över en enkel, klassisk skjorta, eller klä sig i en väst på ungefär samma sätt som en bh, väldigt öppen i ryggen. Vi leker med volym och med kroppen, men också med själva plaggen – man kan bära dem på olika sätt från dag till dag. Vissa av plaggen var med två gånger under visningen, men de bars på olika sätt.

Känner ni att det är vad som saknas i modevärlden, folk som är mer lekfulla med kläder?

– Det finns ingen anledning att ta saker på för stort allvar. Lekfullhet har alltid varit en del av vårt dna: lek med plaggen och lek med tygerna. Martin lekte mycket med tyger, volym och konstruktion, så det är en del av våra rötter, även vad gäller couturen. Vissa andra modehus handlar om en typ av look, men så har det aldrig varit för oss.

—

Maison Martin Margiela består i dag av 13 aktiva linjer, allt från haute couture, smycken (som nylanseras i år), dofter och prylar till kläder och accessoarer för kvinnor och män. Utvecklingen till ett livsstilsmärke har varit naturlig för dem, säger de. Att bli ett globalt märke har skett med hjälp av Renzo Rosso.

Den italienske entreprenören och koncernchefen för OTB (som också äger Diesel, Viktor & Rolf, och, sedan en tid tillbaka, Marni) köpte en majoritetsandel i Margiela 2002. På den tiden, erkänner de, var ”huset mindre och det var svårt ekonomiskt, så han gjorde en stor investering”. Investeringsperioden fokuserade på produktion och försäljningssiffror, fler produktlinjer och öppnandet av fler butiker runt om i världen. År 2005 hade modehuset ökat sin försäljning till 30 miljoner euro, i jämförelse med 20 miljoner euro år 2002. 2008 var det första året företaget gjorde vinst efter att det köpts upp av OTB, med en försäljning på över 60 miljoner euro. Den nuvarande affärsplanen är att fortsätta öppna nya butiker och bygga om redan existerande.

Trots varumärkets ökade bredd och det faktum att det nu är del av en koncern insisterar Margiela på att familjekänslan har ”bevarats”. ”Rosso är helförälskad i huset. Han har Margielas fyra stygn tatuerade på sin rygg”, säger de. Oavsett om Rosso är märkets räddare eller baneman – det beror på vad man tycker om kommersialism – kvarstår det faktum att han tidigt insåg att huset var tvunget att klara sig utan Martin och gjorde upp framtidsplaner utifrån detta.

I oktober 2009, två månader innan det officiella uttalandet, sa Rosso: ”Martin har inte varit där på länge. Han är här, men samtidigt inte här. Vi har ett nytt fräscht designteam ombord. Vi fokuserar på ung, realistisk energi för framtiden; det här är
Margiela för år 2015.”

—

Oundvikligen styr vårt samtal åter in på Martin. Det går inte riktigt att släppa taget.

Så här fyra år senare, hur ser Margielas tankesätt ut utan Martin Margiela?

– Vi måste återuppfinna oss själva. Efter att Martin lämnade huset fortsatte vi med några personer från hans team, som fortfarande är med oss i dag, men många har kommit och gått sedan dess. Och det är det som fått oss att växa och frodas –nya talanger som kommer hela tiden, nya idéer, nya tankar, nya ljud, nya sätt att tänka. Vi rör oss framåt… Men estetiken är fortfarande densamma.

Hur kommenterar ni artikeln i Women’s Wear Daily om att Marios Schwab är involverad?

– Vi berättar inte vad vi heter, så folk pratar… Det är samma sak med Marios, ingen vet vad han gör, vad han kommer att göra, om han verkligen är här. Vi har, förstås, tagit in några viktiga namn. Ibland lämnar de oss och nya personer tillkommer. Eftersom vi jobbar som ett team handlar det om att utbyta kreativitet, snarare än om namn. Det finns så klart läckor – folk säger ”ja, den här personen kom med i teamet, den här lämnade det” – men efter en eller två månader är det ingen som kommer ihåg det och ingen pratar om det längre. I allmänhet är pressen väldigt försiktig och diplomatisk när det gäller Margiela. Ingen visnings-recension har någonsin nämnt namnet på personen som designar kollektionen. Det handlar alltid om huset.

I frågan om tronföljd i ett modehus verkar det som om Martin i själva verket skapat den perfekta planen.

– Martin var ett geni. Sättet han byggde Margiela på – utan att ge intervjuer eller gå ut på catwalken för att tacka efter visningen – det var hans personlighet. Det var inget som gjordes med tankar på marknadsföring och kommunikation i bakhuvudet. I dag kan många designer relatera till den filosofin, personer som vill uttrycka sig genom sitt skapande, framhäva sin design och stil, snarare än att visa upp sig själva på tv.

Med mindre fokus på personkult och kändisskap…

– En designer åldras, och då åldras också modehuset. Det är svårt för oss att åldras, eftersom Margiela inte är förkroppsligat på det sättet.

Är det därför ni kan göra saker som pre-collections trots att ni vanligtvis inte är intresserade av att vara kommersiella?

– I dag är det svårt för vilket märke som helst att göra bara den kollektion som visas på catwalken. Det räcker inte för butikerna. Kollektionen kan inte hänga kvar i mer än sex månader, så man måste göra fler plagg. Modevisningar har ungefär 30 eller 35 looks, så det gäller att också ha starka – inte kommersiella, det är vad andra kallar dem – plagg som inte visas på catwalken.

Hur klarar ni av pressen att producera mer och mer?

– Vi har tillräckligt mycket inspiration för att göra de kollektionerna. Alla de olika linjerna – herrkläderna, couturen och så vidare – inspireras av varandra. Det är inte en kamp, inte något vi måste göra, utan det kommer helt naturligt.

—

När man tänker på allt prat (läs: alla klagomål) om modets snabbhet i dag, och kraven som läggs på huvuddesigner att de måste göra både damkollektionen och herrkollektionen samt pre-collections och kanske också haute couture, så låter Margiela lite… självbelåtna? Men jag klandrar dem inte. De har ett helt team (eller till och med flera olika team) och borde därför ha råd, i ordets alla bemärkelser, att kunna göra allt det där. Mode är trots allt sällan en enmansshow. Och det verkar närmast dumdristigt att lägga alla ägg i en korg, om man ser på det ur ett affärsriskperspektiv.

Men för att uppnå det här kollektiva angreppssättet behöver man till en början en figur, en stark identitet, och ett villigt team, det är tydligt. Och eftersom vi verkar befinna oss i en tid då designer på stora märken går i pension – på grund av ålder, eller helt andra orsaker – riktas tankarna mot de här företagens framtid, och modets framtid i stort. Är anonyma team vägen framåt? Maison Martin Margiela är definitivt ett starkt argument för den saken. Men är det verkligen vad vi vill ha? Antagligen inte, men det är en annan sak.

Vilka andra fördelar finns med att vara ett anonymt team, snarare än att förlita sig på en stjärndesigner?

– Man kan göra vad man vill, man kan säga vad man vill. Man kan göra misstag. Man kan förnya sina idéer, sin stil, sin filosofi, för ingen kan röra en eller attackera en. Man kan gå på stan utan att folk säger ”Herregud, där är han…”

”Det var han som gjorde det där!”

– Ja, exakt, ha ha. I dag är anonymitet en lyx. Det är frihet.

Är det bättre att vara ett anonymt team i dagens modevärld?

– Vi tycker inte att en lösning är bättre än en annan. Det här är bara det sätt vi vill jobba på. Det är därför vi klär oss i blouses blanches, som vi kallar dem, för att uttrycka anonymitet. Vi har alla på oss dem, på huvudkontoret och i butikerna. Anonymitet ger en känsla av sällsynthet, och sällsynthet är en speciell aspekt av lyx. Eftersom man inte kan röra vid oss eller föreställa sig vilka vi är framstår vi som sällsynta, trots att vi egentligen inte är det.