Utställningen Silfbergets blommor rymmer dina tidigare kollektioner och verk Colours of the Night (1997), Päls och Speglar (1998), Trilogin Odling (1999), Ceci n’est pas une collection (2000), Falling Water (2000), Contract (2001) och Utopia (2002). Vad är gemensamt för ditt konstnärskap?

– Att jag arbetat med material som har starka värden i sig själva. Kläderna är inspirerade av animism och jag jobbar med fiskskinn i både mode och mode som konst. Jag inspireras av tanken på att plagg har ett eget liv, de berätta historier om mina reaktioner och reflektioner på omgivningen. För mig är skapandet en intuitiv process. När jag gick på Beckmans på nittiotalet tyckte jag att många av lärarna hade en uppfattning om att mode skulle ha en uppfostrande roll medan jag alltid har sett mode som en konstart.

Berätta mer om utställningen. Vad är du mest stolt över?

– Utställningen spänner över tiden 1997 till 2004. Den är en bit modehistoria. Många av materialen och teknikerna var unika på sin tid. Att plocka fram och göra i ording plaggen väckte många minnen, det blev lite som en katarsis.

Du är intresserad av människans olika stadier i livet, nyfödd i Odling, barns fantasier i Colours of the Night, åldrande (Tänker på Bridge) i Contract och tonåren i Ceci n’est pas une Collection (2000). Vad handlar det om?  

– Triologin Odling, Ceci n´est pas une Collection och Falling Water handlar om att kreativiteten är en varelse som växer upp. Den går från skör nyfödd varelse med nästan transparent hud genom tonåren i Ceci där varelsen provar olika former; där dagdrömmar blandas med verklighet. Colours of the Night och Contract handlade för mig mer om reflektioner över situationer och människor i omgivningen. Men det är sant att Colours of the Night visar ett mer ungdomligt dagdrömmande medan modellen i imagebilden till Contract sitter vid min farmors bridgebord med kort i klänningsärmarna.

Du har gamla släktband till Smedjebacken, där själva utställningen visas. Hur har det påverkat dig som designer?

– Min farmor var född i Ludvika på en gård. Hon var en av Sveriges första kvinnliga tandläkare. Jag använder fortfarande hennes redskap när jag skulpterar. Det är min farfar som kommer från Smedjebacken. De drev Malingsbobruk på 1700-talet och första hälften av 1800-talet. Jag har många gånger tänkt på min släkting Sara Regina von Ehrenheim som ensam skötte om bruket under flera decennier. Jag kom upp hit och hittade nya energier i den trakt där släkten började sin historia. Det händer mycket spännande kulturellt i Smedjebacken och Söderbärke som det känns roligt att få bli en del av.