Direkt från Paris: ett återkommande nyhetsbrev om mode, signerat Daniel Björk.
Modeveckan i Paris har börjat bra med två stora fashion moments. Först Matières Fécales uppföljning till marsvisningen som handlade om de en procenten. Måndagens visning handlade istället om de 99 procenten och använde enbart ickevita modeller. Hannah Rose Dalton och Steven Raj Bhaskaran, designerduon bakom märket representerar med sina egna bakgrunder de två visningarna. Dalton är dotter till en diplomat och har gått privatskolor. Bhaskaran växte upp queer i ett av Montreals fattigaste områden. Kläderna ser ofta ut som en mix av Alexander McQueen, Rick Owens (han och Michèle Lamy satt front row), Miguel Adrover, gothig technoklubb och posthumanism – men de lägger ett lager av autenticitet över allting. Jag såg dem en gång när Anohni and the Johnsons uppträdde i Paris och det är en genuin subkultur och personlig performance som de lever och andas.
Det är alltid komplicerat när den här sortens kritik mot den ekonomiska världsordningen uttrycks genom plagg på couturenivå, men det är ändå uppfriskande att modedesigners lyfter upp de marginaliserade och bjuder in 500 modefans från La Watch Party att se visningen. Sen att de också säljer hoodies med tryck för 8 000 kronor, medan bara 1-procentare har råd med deras couture-nära kläder är ett senare problem.
En designer som däremot är emot demokratiseringen av mode är Anthony Vaccarello. Han tycker att mode ska vara upphöjt, att det är poängen. Och i det som alla antar var hans sista show för Saint Laurent skapade han ett starkt argument för att mode ska skrivas med stort M. Med ett gyllenglittrande Eiffeltorn som bakgrund och två gigantiska svävande ljuskronor – precis som på Hôtel Inter-Continental där Yves Saint Laurent visade haute couture – skickade Vaccarello ut en kollektion som (nästan) gick helt och hållet i guld. Alla hans idéer och silhuetter fick vara med: gyllene 80-talsskinnjackor, blusar, broderade jackor, fodralklänningar. Bara de sista looksen bröt regeln genom att vara helt i svart – ett slags spegel av Yves Saint Laurents avslutning i guld under höst/vinter-kollektionen 1991.
Under finalen sjöng Charlotte Gainsbourg ”You are so much Yves Saint Laurent” och Anthony Vaccarello tycktes symboliskt lämna tillbaka nycklarna till huset till en liten pojke på första raden.
Någonstans måste han väl vara på väg? Har han övertygats av Kering att ta hand om Balenciaga där Pierpaolo Piccioli sägs vara på väg ut? Nej, va? Eller kan det vara Louis Vuitton som lockar som vissa tror? Vaccarello avslutade (allegedly) på topp och visade att det finns mer kreativ kraft att hämta.
Blöta looks på Hodakova
Hodakova hade täckt marken i trädgården på Svenska institutet med kalk, något som fick modepubliken att gå i taket då det la sig som ett tjockt lager under folks skor. Kollektionen var vattennära, med wetlook-klänningar, fisknät och trossar. Det var färre virala looks (kom ihåg cellon) på catwalken den här säsongen och det gjorde att kläderna i stort framträdde tydligare, vilket de bara mådde bra av.
Hedi-ryktet
Miss Tweed, en branschsajt som har ett antal avslöjanden bakom sig, skrev i måndags att Hedi Slimane för samtal med LVMH om att ta över Louis Vuitton, både herr och dam. LVMH gick direkt ut och dementerade på X, men uttalandet kom så snabbt att man började misstänka att det låg något i rapporten.
Jag vet att många tycker att Hedi är ett tråkigt val för att man vet vad man får. Men jag tänker att LV passar perfekt av den anledningen att klädmässigt har huset inget arv och ingen tydlig stil, även om Nicolas Ghesquière har försökt. Om det är något hus där Hedi kan göra Hedi så är det Louis Vuitton. Och ur ett businessperspektiv är det smart att låta modets mest konsekventa pengamaskin ta sig an det mest värdefulla varumärket inom lyxen.
Jag får ofta höra att Hedi inte är en designer utan en stylist. Men om man har följt hans Instagram på sistone ser man hur vackra och lyxigt konstruerade hans plagg är, hur de får bäraren att se cool och snygg ut, hur det verkligen känns som mode. Under det gångna året har vi också sett hur ofta hans idéer plockas upp av andra modeskapare. Men när Junya Watanabe gör en skinnjacka med olika smyckesapplikationer läser folk det som design, medan de avfärdar exakt samma jacka som styling när den kommer från Hedi Slimane.
Faktum är att denna idé om att Hedi är en stylist visar på hur stark hans vision är. Plagg som är ganska extrema när man tittar närmare på dem (eller när de hamnar på en annan designers catwalk) smälter sömlöst in i Hedis världsbygge. Det ser så självklart och naturligt ut.
Gucci, Bottega och Moschino
Paris är i full sving men Milano visade att nu ett år och några säsonger in i det som kallades the great reset så är det tydligt att det kreativt varit bra. Det kanske inte har producerat någon tydlig stil för 2020-talet, men den här vågen av nya namn utgjordes av begåvade creative directors med idéer och möjlighet att uttrycka dem. Modet känns inte lika utslätat som tidigare – även om det fortfarande ofta känns cyniskt.
På Bottega Veneta lyckades Louise Trotter göra kollektionen lättare – mer ledig än oversize. Jag gillade inte allt och jag tycker att hon ibland gör looken alltför osexig, men hantverket var enastående och många looks kommer kvala in på listan över säsongens chicaste. The Row får nog konkurrens nu.
Moschinos nya designers gjorde en klyftig visning – precis som på Sunnei – och lät vardagligt klädda statister gå åt ett håll, medan modeller klädda i kollektionen gick åt det andra. Som om de möttes på gatan alltså. Kläderna gjorde däremot inte ett särskilt starkt intryck, åtminstone inte på mig.
Det gjorde nog inte heller Guccis kläder om jag ska vara ärlig. Jag tror att jag så här i efterhand föredrog februarivisningens tydliga bodycon-statement. Eller så handlar det om att den här kollektionen visade så många olika typer av stilar och idéer att budskapet inte blev lika tydligt. Det fanns något för alla, vilket bokstavligen var idén. Visningslokalen var byggd som en Gucci-butik och tanken var att Gucci har så många olika typer av kunder och att Gucci ser olika ut för dem alla. Men enligt Demna har de alla något gemensamt och det är att de vill leva ett mer glamouröst liv. Saker låter ofta bra när Demna säger dem, men är inte detta sant om nästan alla lyxmärken?
Honorable mentions
Ferragamo under Maximilian Davis är kanske modevärldens mest konsekvent chica varumärke. Stjärnor ser bra ut på röda mattan när de bär kläderna och det är väl ändå det som bör vara målet för ett traditionellt lyxmärke.
Meryll Rogges andra kollektion från Marni var bättre än den första. Man känner att varumärket är i bra händer och jag ber att få återkomma när hon verkligen hittat fram till kärnan av vad hon vill säga.
I övrigt väntar vi på nya Versace och nya Emporio Armani. Next season!