För ungefär sju år sedan uppstod ett nytt fenomen på YouTube. Olika obskyra och semi-obskyra artisters album hade laddats upp i sin helhet och dök upp i “rekommenderat för dig”-delen på startsidan. Gick du in på jazz-rock-gruppen Casiopeas Mint Jams, så dök tio andra album upp i ditt rekommendationsflöde i olika genrer: Seychelles, Swing Slow, For You, For Lovers. Algoritmalbumen, samt låtarna, började snabbt spridas bland musikintresserade gen Z:s på sociala medier. Låtar som Plastic Love och 4:00A.M. blev (i vissa kretsar) massiva. Musiken var nästan uteslutande av japanska band och det var inte nya album, utan de flesta var från 80- och 90-talen.
Att unga hittar till ny musik är alltid kul. Men algoritmerna är ett problem. Det uppstår en trist monokultur som begränsar vad lyssnarna exponeras för. Inte bara när det kommer till bred, kommersiell musik utan även den som kan betraktas som nischad eller smal. Någon trendsättare hittar ett album eller en låt via YouTube, gör en TikTok, och vips så är det musik som alla ska lyssna på. Denna genre av algoritmalbum består av ett fåtal skivor som dyker upp för alla i samma sfär. Under de senaste fem, sex åren så har de knappt bytts ut.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.