Los Angeles i december, som en av de sommardagar man inte minns i Sverige. Långa skuggor, en avlägsen sol över palmerna. På Fairfax avenue trängs hypebeast-kidsen i köer utanför affärerna som säljer streetwear till osannolika priser. Artisten Tyler, the creators knallgula GOLF-butik har en vakt som informerar om restriktionerna, en i taget, inga mobiltelefoner får användas, inga plagg vidröras. Utanför Supreme är kön kaotisk, torsdag betyder nytt drop och bara de som i förhand anmält sig och har en kölapp får över huvud taget radda upp sig utanför.

Jag är i stan för att intervjua amerikansk soulpops egen drottning, Alicia Keys, och det är fortfarande 2019. Vi lever fortfarande lyckligt ovetandes om pandemin, vi har ännu inte bekantat oss med social distansiering och R-tal. I Los Angeles i början av december 2019 arbetar alla fortfarande på som världen ska fortsätta snurra sin vanliga förutsägbara bana. I ett annat 2020, det som skulle vara förutsägbart, skulle Alicia Keys sjunde album ALICIA redan ha släppts när du läser det här. Hennes låt Authors of forever hade troligen varit årets anthem eftersom den fångade känslan av att vi själva skriver vårt öde. 
Coronaviruset satte inte bara en ny dagordning och satte utgivningen av Alicia Keys album på obestämd paus.

I efterhand gör det också det vi pratade om och det vi förväntade oss av framtiden till någonting helt annat.

Den här texten är en resa tillbaka till tiden alldeles innan allt förändrades.

I LA är Alicia Keys långt ifrån sin älskade hemstad New York. Inte bara geografiskt, mentaliteten i de två städerna är som natt och dag. Hon är i Kalifornien för att delta i olika event, men framför allt för att jobba med den stora gala hon ska leda någon månad senare: Grammy Awards. Något som ingen heller ännu vet är att galan ska kantas av en tung tragedi. Bara timmar innan den hålls omkommer Los Angeles egen kung, basketspelaren Kobe Bryant, och hans dotter i en helikopterkrasch och försätter hela staden i chock. Och Alicia Keys tvingas balansera årets musikgala med värdiga hyllningar i hans hemarena, Staples Center.

Alicia Keys är den moderna soulpopens drottning, men kanske än mer en musikvärldens egen Yoda – hon anses vara den visaste och mäktigaste av alla popmusikriddare, något som har blivit allt mer tydligt under hennes dryga 20 år på världens topplistor. Hon som slog igenom som den pianospelande 20-åringen med stämman som inte lämnade någon oberörd, med ett driv som fick henne att på egen hand krossa glastak efter glastak och med en låtskrivartalang som fick världen att nästan lyfta till tonerna av hennes egen blandning av soul och pop. Singeln Fallin’ var många unga kvinnors soundtrack 2001, och samma år gjorde debutalbumet Songs in A minor henne till den näst bäst säljande nya artisten det året.

Tillsammans med Jay-Z gjorde Alicia Keys 2007 kärlekslåten till hemstaden – Empire state of mind – till hela världens New York-anthem och hennes egen Girl on fire har omskrivits som en feministisk kraftkälla.

Samtidigt är Alicia Keys i framkant när det gäller politiska frågor som inkludering i musikbranschen, med organisationen She Is the Music skapar hon låtskrivarläger för kvinnor och hon kämpar för ett mindre fokus på kvinnors skönhetsideal. Hashtaggen #nomakeup gjorde henne till en ikon i kampen mot objektifieringen av unga kvinnor.

Pondusen är omedelbar. När Alicia Keys talar, lyssnar man. Det är tydligt redan när hon kliver in i den stora studion på Record Plant i Los Angeles, ett stenkast ifrån turisthändelsenas centrum uppe vid Chinese Theatre på Hollywood Boulevard. Studion slog upp sina dörrar första gången redan 1969, och mellan de här träförsedda väggarna har 100-tals klassiska album spelats in. Allt ifrån Fleetwood Macs Rumours (1976) och The Eagles Hotel California (1976) till Kanye Wests The college dropout (2004) och Ariana Grandes Thank you, next (2019). Alicia Keys och hennes management har hyrt ställets största studio, en sal som som har känslan av en kyrka. Det är många, många meter högt i tak, inrett med blommor, tända ljus i höga glas, mattor, soffar och mysiga kuddar att sitta på. Längst fram står en flygel och en mikrofon som ser ut att vänta lika intensivt på kvällens huvudroll som de tillresta journalisterna från världens alla hörn. Ett 30-tal personer har samlats i ett respektfullt tisslande och tasslande. Stämningen i studion är förväntansfull och lite nervös.

Jag vill utforska mina supercrazy sidor, mina arga sidor, min fulla kraft. Allt det som gör mig till mig.

Det går ett lågt sus genom studion när Alicia Keys kommer in, klädd i jeanskostym med förtryckta målarfläckar. Hon ser ojobbat flawless ut, vänder sig genast till sin publik och slänger ut en generös komplimang till skrivbolagets svenska representant som bär en kaliforniskt korrekt svart hatt.

Trots att det är så högt i tak slukar Alicia Keys hela luften med sin närvaro. Till och med Sony Musics VD Rob Stringer, som också sitter i de mjuka sofforna verkar golvad – han ser upp till sin talang.

– Hon är någonting alldeles speciellt. Lyssna på henne! säger han nästan tårögd och slår ut med armarna.

Sådana här events där fans eller journalister exklusivt får lyssna på en artists kommande låtar kan vara lite hur som helst. Ofta är de ganska snåla, det hör inte till vanligheterna att artisten är med i egen hög person och hen spelar i princip aldrig någonting live. Ju större och kändare artisten är, desto sniknare brukar det vara.

Undantagen är dessutom på utdöende sedan musikjournalistik nedvärderats i många medier och artister väljer att göra sådana typer av events i sina egna sociala kanaler – eller online i något spel. Alicia Keys fysiska närvaro skapar ett annat slags intimitet.

Hon harklar sig och ursäktar sin förkylning. Detta är som sagt innan coronakrisen, ingen tycker det är något konstigt med en liten host. Sonen Genesis har smittat sin mamma, berättar hon.

– Men jag har druckit mitt gummibjörnste, så jag tror det ska bli bättre, säger hon som om godisteet vore en lika naturlig självmedicinering som Vicks blå mot halsont.

– Mitt album handlar om identitet, fortsätter hon. Vilka vi är som personer, alla de här komplexa delarna av oss som skapar vårt jag. Det finns ju delar av mig som jag kanske inte gillar, eller helt enkelt bara inte lärt känna. Jag har i mångt och mycket fokuserat på att bli omtyckt och därför tryckt ned sådant som jag antar är problematiskt. Eller som vi lärt oss är problematiskt. Det saknas en acceptans för att känna sig arg.

Alicia Keys talar med djup stämma, och även om det hon levererar är självklarheter och enkla analyser låter det glasklart och nytt i hennes inramning.

– Men nu vill jag ta fram de sidorna hos mig, Jag vill utforska mina supercrazy sidor, mina arga sidor, min fulla kraft. Allt det som gör mig till mig. Den här låten handlar om det, säger hon och spelar upp Time machine.

Låten släpptes som singel vintern 2019, men efter den spelar hon upp ett helt ny spår.

– Det är den bästa låten på albumet, intygar Rob Stringer.

Authors of forever är en stor och trösterik ballad, en av de låtar Alicia Keys beskriver som ”en berg- och dalbana av ljud”.

Innan Alicia Keys tar plats bakom flygeln och gör det verkligt exklusiva – spelar några låtar inklusive sin monsterhit No one med en närvaro och precision som hade kunnat lyfta vilket arenatak som helst – presenterar hon låten So done. Den är skriven tillsammans med artisten Khalid och någon hon benämner som ”Ludwig”.

När jag ett par dagar senare sitter ner och intervjuar henne frågar jag om det möjligen är Ludwig Göransson, den svenske låtskrivaren bakom Childish Gambinos This is America och som bland annat fått en Oscar för sitt soundtrack till filmen Black Panther.

Hon svarar förtjust:

– Yes! Er egen! Sveriges egen Ludwig. Han är så awesome. Ingen av oss tre hade jobbat ihop innan. Så det var lite konstigt för normalt sett går man in i studion med någon man har jobbat med innan. Men det var väldigt modigt och väldigt coolt av oss att säga liksom: Vad kan hända? Vad kan komma ur det här?

– Och det var greatness. Det blev en massa element och perspektiv som blev en smältdegel av musik – och jag älskar resultatet.

Hela image-grejen är förlegad. Punkt. Förut kunde så mycket pågå bakom stängda dörrar, men idag lever vi i en tid där saker är mer direkta och person-till-person. Idag är vi bara människor, alla är människor. Jag gillar det skiftet och hur det har förintat en del av de där förlegade föreställningarna om den kvinnliga popstjärnan.

Själva intervjun hålls på det nya boutiquehotellet The Edition, som ligger där West Hollywood möter Beverly Hills. Vägen dit i en Uber bjuder på ikoniska platser som hotellet Chateau Marmont, där rockeliten bott sedan 60-talet, Sunset strip med legendariska klubbar som Whiskey A Go Go och The Viper Room. En enorm billboard gör reklam för rapparen XXXTentacions postuma album Bad vibes forever.

Schemat är både pressat och försenat, senare samma kväll ska Alicia Keys medverka på Billboards gala Women in Music, där Billie Eilish utses till Woman of the Year. Efter en timmes väntan blir jag slussad upp till hotellrummet där intervjuerna hålls och får vänta på en stol alldeles utanför. Jag får en flaska vatten i sann LA-anda, dricker den sammanbitet. Jag har rest till andra sidan jorden men bara fått tio minuters intervju. Det gäller att alla frågor sitter, att varenda sekund är värdefull. Trevliga artighetsfraser måste strykas.

När jag kommer in i rummet får jag en mindre chock. I den lilla sviten trängs minst tio personer. Jag har tackat ja till att få intervjun filmad för min publicering, men har väntat mig typ en mobilkamera på ett stativ. Här är ett helt team med a och b-kamera, ljudbom, ljusriggar, displayer och skivbolagsrepresentanter. Men det finns ingen tid att reflektera över det, projektledaren i rummet vinkar fram mig till stolen bredvid Alicia Keys. Bandet rullar, strålkastare i ansiktet, and… action!

Jag frågar henne om det hon pratade om på eventet på Record Plant – varför det är så viktigt att just nu lära känna och se alla delar av sig själv, även de som ansetts ”fula”, de som hon gömt undan.

– Jag tycker inte vi uppmuntras att prata om oss själva på ett sätt som är särskilt autentiskt. Om du till exempel är arg och frustrerad, så säger folk till dig att lugna dig: ”Så ja, det är okej, slappna bara av”.  Om man protesterar så svarar folk ”kom igen, var en duktig flicka nu, eller var en duktig pojke”. Det är som om att vara en good girl eller good boy betyder att du gör vad andra personer säger åt dig att göra. Istället för att vara stolt över det du verkligen känner. Jag inser att det är troligen därför jag hållit tillbaka så mycket, för att jag var van vid att göra det, svarar hon eftertänksamt innan hon fortsätter:

– Men nu har jag börjat förstå att det finns delar av mig som jag aldrig har tänkt på att lära känna bättre, kanske på grund av tabu eller för att det var sättet att lugna mig själv på – eller för att det varit en del av att vara en good girl. Jag vill inte ha det så längre, jag vill vara fri att upptäcka mig själv.

Är den förändringen också en del av hur själva bilden av den kvinnliga popstjärnan håller på att luckras upp och förnyas?

– Yeah! Verkligen. Hela image-grejen är förlegad. Punkt. Förut kunde så mycket pågå bakom stängda dörrar, men idag lever vi i en tid där saker är mer direkta och person-till-person. Jag kan alla dagar i veckan se hur du har det, du kan kolla hur jag har det. Vad du har på dig, vad du äter, vad du tänker på, vem du är med. Och det river ner de där väggarna som en gång byggdes runt artister, då de och vanligt folk var helt separerade. Idag är vi bara människor, alla är människor. Jag gillar det skiftet och hur det har förintat en del av de där förlegade föreställningarna om den kvinnliga popstjärnan, säger Alicia Keys.

Om du är kvinna utgår folk automatiskt från att du är låtskrivaren eller artisten eller… någonting annat än producent. I alla lägen!

Hon menar att, med några undantag, upplever hon att de flesta applåderar den nya branschen som siktar mot en inkluderande framtid med många olika sorters förebilder.

– De flesta av oss vill se kvinnor som Billie Eilish, vi vill se kvinnor som H.E.R. vi vill se kvinnor som Lizzo. Killar som Khalid. Vi vill ha olika slags artister och ta del av deras upplevelser och när de är sig själva, och just det känns väldigt bra, säger hon.

Idag är det hon som bär svart hatt, och en lång fläta på ryggen. Hon är själv en av grundarna till She Is the Music. Organisationen bildades 2008 och har som uppdrag att öka antalet kvinnor i musikbranschen. Siffrorna över vilka som står bakom de mest populära poplåtarna i världen visar skrämmande statistik. Av upphovsmännen bakom låtarna är bara två procent kvinnor, bland låtskrivarna är samma siffra 12 procent. Antal kvinnor som vunnit priset för Årets producent på Grammy Awards är noll. She Is the Music jobbar uttalat för att öka de siffrorna, med bland annat databaser över kvinnor i industrin, låtskrivarläger och mentorskap.

– Vi har blivit bättre på att identifiera och se ojämställdheten i världen och vi börjar bli vana vid att prata om våra erfarenheter av det. Världen blir mer woke och medveten. Men i musikvärlden är det väldigt ojämlikt, det finns en stor obalans i representationen. Samtidigt som det finns så många kvinnor som gör otroliga saker. Jag anser att det är hög tid att balansera makten, att vikta om maktbalansen. Så She Is the Music skapades för att skapa en community och möjlighet för kvinnor att göra just det. Vi skapar coola initiativ, och nu börjar det verkligen ta form. Det ger öppningar och möjligheter och jag är superglad över att vara en av de många, många kvinnorna i musikbranschen som stödjer She Is the Music.

Alicia Keys själv hör till de ytterst låga procenten. Hon har skrivit, men också producerat sedan sitt debutalbum. Hon har också skrivit och producerat musik till andra artister, som bland annat Jamie xx, Pitbull. Christina Aguilera och Drake. Jag påpekar för henne hur många av de kvinnliga producenter jag intervjuat genom åren vittnat om stora svårigheter att utföra sitt jobb. Det gäller allt i från sexuella trakasserier, motarbetande som ett ständigt ifrågasättande och misstroendeförklaringar.

– Det är definitivt trixigt. Om du är kvinna utgår folk automatiskt från att du är låtskrivaren eller artisten eller… någonting annat än producent. I alla lägen! De utgår alltid från att producenten är en kille, så det är svårt. Det gäller att fortsätta med sitt hantverk och verkligen stå för sin vision. Att vara stark.

Hon funderar kort, innan hon återkommer till det som också verkar vara albumets kärna.

– Ibland måste man stå upp för sig själv gentemot folk. I de flesta lägen är folk liksom inte redo för att du ska vara så viljestark, men om du vill att folk ska lyssna på dig så måste du ha din åsikt väldigt klar och tydlig. Men ja, det har hänt mig så många gånger att jag kommit till studion och de är liksom så här ”Nej, nej, nej. Låt mig sköta det här, kom igen lilla tjejen, du kan inte de här grejerna”, väldigt avvisande, väldigt icke-inbjudande.

– Det har dock gett mig mycket drivkraft, och lust till att skapa, när jag förstår att ingen annan kommer kunna fixa det åt mig. Så det där har också fått mig att gå min egen väg och sätta mina egna regler.

Jag ber henne plocka ut den textrad från skivan som hon är mest nöjd med. Hon svarar genast med ett citat ur låten Authors of forever, den som även chefen, Rob Stringer, framhöll som sin favorit: ”Were all in this boat together and we’re sailing towards the future and it’s all right. We can make the whole thing better, we’re the authors of forever – and it’s all right.”

– Jag gillar idén med att vi är authors of our future. Att vi faktiskt skriver vår egen historia. Det känns väldigt bra i mig.

När jag, flera veckor senare, hemma i ett milt och grått Sverige, googlar texten ser jag att Alicia Keys, redan innan albumet, släppts börjat sälja merchandise med budskapet tryckt på lila tröjor: ”Authors of forever”.

Vi skapar själva vår framtid, det är upp till oss. Budskapet i låten fick en ny mening redan innan den getts ut. Om den någonsin gör det.