Sent på kvällen, när det just har blivit den andra augusti, skriver journalisten Cissi Wallin följande på Twitter:
”ni får ursäkta detta grovgeneraliserande: men vad är det med bögar och obegripligt usel musiksmak?”
Var det något av det dummaste och mest historielöst upprörande jag har läst under mina 25 år som musikjournalist? Ja, det är nog däruppe. Samtidigt som jag motsätter mig påståendet att det skulle finnas någon koppling mellan sexualitet och musiksmak så vänder jag gärna på argumentet, om vi nu ska hålla oss till ”grovgeneraliseringar”:
Bögar har världens bästa musiksmak.
I ett aningen större perspektiv är den svenska fäblessen för Eurovisionsschlagerbidrag – som för övrigt väl är ett ”problem” långt utanför någon slags gayvärld? – något högst marginellt. Gay eller inte. Det finns många anledningar till att det politiska bandet Manic Street Preachers prydde sina tidigaste t-shirts med texten ”All rock’n’roll is homosexual”.
***
Min personliga fascination för – och kärlek till – det Wallin kallar ”bögsmak” har följt mig ända sedan jag började älska disco och, några år senare, house i dess allra djupaste former.
Det här var tre decennier sedan.
This is it med Melba Moore var den första discosingel jag köpte.
Och detta är ju ett faktum, både popjournalistiskt och rent objektivt: det har knappast gjorts bättre musik än disco.
Någonstans i brytpunkten mellan sjuttio- och åttiotal nådde konsthistorien sin absoluta kulmen: med Diana Ross, Chic, The Bee Gees, Michael Jackson, Shalamar och, givetvis, Chers Take Me Home. Sakta men säkert lärde jag alltmer om kopplingen mellan disco och den homosexuella frigörelsekampen från Stonewall-upploppen 1969 ända fram till den ödesdigra AIDS-epidemin.
***
För att förstå housemusikens enorma impact i slutet av åttiotalet gjorde jag som så många andra som förälskat sig i denna den mest livsbejakande musik som har skapats: jag började anteckna, leta efter röda trådar och insåg att musiken jag älskade aldrig hade existerat om det inte vore för gaykulturens pionjärinsatser under discokulorna.
Det fanns oerhört lite dokumenterat i ämnet. Jag fick läsa romaner (Andrew Holleran och Edmund White) istället för att googla eller ens lyckas hitta tidningar som tog disco på allvar – brittiska Echoes undantaget – för att ens fatta vad, säg, Fire Island, The Continental Baths, The Violet Quill eller Paradise Garage var.
Biografierna, de sanna berättelserna från de som var där, och dokumentärfilmerna kom långt senare. Men samtidigt, ungefär vid millennieskiftet hade vi – både straighta åskådare som homosexuella – musikfanatiker och självutnämnda hobbyforskare plötsligt tillgång till DJ-sets av gaykulturella legender som Larry Levan och David Mancuso som återutgetts eller återskapats på cd, i vissa fall i imponerande boxar ackompanjerade av initierade essäer.
Äntligen!
Pusselbitarna föll, en och en, på plats. Alla dessa sånger med sina texter om stolthet (pride!) med stort S och identitet (I Am What I Am!, I’m Coming Out!, Go West!). Lika viktiga, lika livsavgörande som någonsin (Say It Loud) I’m Black and I’m Proud var för medborgarrättsrörelsen.
***
I kölvattnet av själva musiken kom böckerna. I en rasande takt, med Mel Cherens rörande Keep On Dancing: My Life And the Paradise Garage i spetsen, ristades till slut gayklubbarnas inflytande på i princip all modern musik i sten.
Sakta men säkert har soundtracket till gayklubbarnas dansgolv också antologiserats. Mängder av samlingsalbum har, av seriösa teoretiker som, till exempel, Jon Savage, getts ut där alla discoerans subgenrer – hi-energy! vogue! – har avhandlats in i minsta detalj.
Som åskådare – eller, som vissa kallar det, hängiven fruit fly och ”homosexualist” – kunde jag äntligen urskilja en, om inte specifik smak men i alla fall ett ljudspår till en revolution, en revolution som fortfarande pågår.
På gayklubbarna föddes den första tolvtumssingeln. Fungerade inte en discosingel på gayklubbarna i New York och Los Angeles var det ingen idé att ens skicka den till några radiostationer. ”Bögsmaken” dikterade och bestämde vart musiken skulle härnäst. Det här har sedan dess aldrig riktigt försvunnit.
Fråga bara Lady Gaga.
***
En afton i mitten av nittiotalet var jag i Paris för att intervjua en amerikansk soulsångare. Den enda andra svenska journalisten som också gjorde det var den magnifika radiorösten Mats Nileskär. När vi hade avslutat våra respektive samtal med den före detta sångaren i The Commodores gick Mats och jag och åt middag.
På vägen till restaurangen såg jag en affisch som proklamerade att Daft Punk skulle vara DJs på gayklubben Queen på Champs-Elysées. Jag hade i och för sig ingen aning om att det var en gayklubb (även om jag kanske borde ha gissat det av klubbens namn). Men jag övertalade Nileskär att det här inte får missas och vi ställde oss i kön utanför Queen.
I garderoben hängde alla som stod före eller bakom oss i kön inte bara in sina ytterkläder (det var februari) utan också skjortor och tröjor. 99 procent av alla gäster gick trappan ner till dansgolvet i bar överkopp. Sedan dansade de till Daft Punks skräddarsydda hyllning till gaykultur och dess kärlek till disco, perfekt pop och pianohouse tills klockan slog 05.00.
Bangalter och de-Homem Christo hackade upp allt från O’Jays, Dinosaur L och Diana Ross fram till Kylie Minogue och veckans senaste housetolvor.
Det här var långt innan de bara visade sig offentligt i robothjälmar.
Jag har aldrig upplevt ett mer hängivet dansgolv, bättre musik eller en mer utpräglat avundsvärd musiksmak än på New York-klubbar som Body & Soul eller på parisiska Queen. Omgiven av hundratals barbröstade män.
”Dålig smak”? Come on!
Vi är rätt så många som står utanför gayklubben med näsan tryckt mot fönstret och knyter näven för en musik, en ”smak”, som lyckats betyda så jäkla mycket, beröra så starkt och tonsätta en kamp.
Och med tanke på vad som pågår i Ryssland just nu: disco, denna ”bögsmakens” fundament, har aldrig, aldrig varit viktigare.
Andres Lokko är kulturjournalist och kritiker. Han anser för övrigt att Rhythim is Rhythims Strings of Life är den bästa singel som någonsin har spelats in.