Hej Philip! Med tanke på alla skriverier om den nya kulturministern Amanda Lind och även Sara Danius undrar jag vad det betyder att vi diskuterar frisörer och klänningar? Är det alltid ytligt att kommentera kvinnors utseende?
Ett pärlband av händelser, från knytblusmanifest, Nobelklänningar och dreadlocksfrisyrer, med två distinkta huvudpersoner i fokus, har återigen dragit uppmärksamhet åt den segdragna frågan om hur relationen mellan kvinnlighet, mode och yta behandlas i media. Den här gången var det Isobel Hadley-Kamptz som kastade första stenen, i en krönika för Medievärlden om hur inkompetenta modeskribenter Sverige har som, särskilt utifrån hur Sara Danius använder kläder som kommunikationskärl, inte kan se det djup som döljer sig i ytans glans. Några veckor senare kritiserade Expressens Cecilia Djurberg DN Kultur-redaktionens spekulerande i vem som skulle bli ny kulturminister. Att Danius blev nämnd som tänkbar kandidat på grund av sin ”smak för mode” menade Djurberg var “inte bara en nedvärdering av kulturpolitiken, som är tillräckligt styvmoderligt behandlad redan, utan också en förminskning av Sara Danius kompetens.”
Nu blev det, som vi alla vet, inte PR-snillet Danius som knep nomineringen utan istället den mer okända miljöpartisten Amanda Lind. Lind fick dock snabbt uppmärksamhet, till lika delar för sina dreadlocks som för tidigare uttalanden om det egna kulturutövandet, som tydligen inkluderade medeltiden, blockflöjt och den textila tekniken nålbindning. Personligen är jag av den lätt konservativa uppfattningen att vissa yrken förpliktigar rent klädmässigt, och om man nu är intresserad av ett jobb med stort mått av representation bör man se representativ ut. Jag är dessutom mycket glad över att ha en kulturminister med en viss grad av textilt intresse. Men, detta är randanmärkingar. Mer intressant är att studera de reaktioner på Linds utseende som väckts på kultursidorna, från Martina Montelius von oben-aktiga raljerande på Expressens kultursida till Johannes Klenells eleganta tillrättavisande av kritikernas okunskap på Arbetet Kultur.
”Det går nämligen att ha två tankar i huvudet samtidigt: självklart ska kvinnor bedömas som individer. Lika självklart är det att kläder spelar roll och att mode bär på en stor kommunikativ potential.”
Sammantaget handlar de här båda debatterna om två saker: dels en berättigad oro för att kvinnor återigen ska bedömas utifrån sitt yttre istället på faktiska meriter. Dels handlar det om en okunskap och ett ointresse för vad mode, kläder och stil faktiskt handlar om. Det går nämligen att ha två tankar i huvudet samtidigt: självklart ska kvinnor bedömas som individer. Lika självklart är det att kläder spelar roll och att mode bär på en stor kommunikativ potential. Därför granskas också offentliga mäns utseende i media, se bara på hur mycket som skrivits om Anders Borgs fula hästsvans, Olof Palmes bristande känsla för stil och Tomas Bodströms sexiga framtoning. Alla som tagit del av Danius forskning (och inte bara nöjt sig med att tycka det är fräckt med en person som regelbundet klär sig i knytblus) vet dessutom att hon länge bedrivit forskning om modets roll i den moderna litteraturen. Modernitet, mode och litteratur är teman som är sammanflätade i Danius forskning, vilket hon också upprepade gånger illustrerat genom sina klänningsval på Nobelmiddagen, när hon genom kläddesign refererat till allt från Balzac och Proust till Woolf. Yta och djup står i kontrast till varandra i lika låg utsträckning som kvinnlighet och intellekt, det vill säga inte alls. Ju snarare skribenter och diverse åsiktsmaskiner på kultursidorna kan förstå detta, desto bättre.
Men, jag tänker på återigen på Hadley-Kamptz text. Läser man nu inte texter om mode utan istället bara sitter på sin kammare och antar att det inte finns något skrivet om mode, blir väl kunskapen därefter. Det brukar sägas att vi har det kulturklimat vi förtjänar, men i det här fallet tycker jag nog att det är på tiden att sluta slentrianklaga om mode får ta plats i diskussionen om offentliga personer. Att intressera sig för frågor om representation, estetik och kommunikation är nämligen inte samma sak som att reducera kvinnor till objekt.