Hej Modedoktorn! Jag brukar följa den svenska debatten kring inkludering i modebranschen och tycker mig märka att det faktiskt går framåt när det gäller representation av olika typer av modeller. Är min notering riktig, och hur ser det egentligen ut utanför landets gränser?/ Luk

Hej Luk! En av förra årets viktigaste svenska modehändelser var när Louise Linderoth visade sin examenskollektion Have a seat från Borås Textilhögskola under Stockholms modevecka i augusti. Jag pratade nyligen med en av modeveckans arrangörer, som berättade att han redan tidigt förstått den stora betydelsen av visningen, och därför såg till att lägga särskild omsorg om att allt blev så bra som möjligt. Att demonstrera att mode också kan se ut på det här sättet – att inkludera rullstolsburna på catwalken – var viktigt. Alla som tillfrågades att arbeta med visningen tackade omedelbart ja. Visningen blev också mycket riktigt en internationell succé, vilket inte minst den positiva uppmärksamheten på Vogues digitala plattform visade.

De senaste veckorna i den svenska modebubblan har präglats av två parallella diskussioner; dels en snabbt uppflammande debatt om kroppsideal i modevärlden (efter Emma Veronica Johanssons artikel i ämnet här på Bon), dels en mer lågintensiv och filosofisk om modets bristande relevans som samtida kulturuttryck. Idag ifrågasätter inte bara konsumtionskritiker utan även kreatörer, fotografer, PR-agenturer och forskare meningen med mode. Diskussionen var aktuell inte minst under modeveckan i januari, då inköpare generellt lyste med sin frånvaro, och många viktiga märken var frånvarande i schemat. Många undrade då vad modeveckan egentligen fyllde för funktion.

”I Linderoths kollektion sammanstrålar de två pågående diskussionstrådarna om modellkroppar och om meningen med mode.”

Tanken var att Louise Linderoth skulle visa sin kollektion också under Köpenhamns modevecka. Men, här stötte hon på patrull. Enligt de danska arrangörerna var det för besvärligt att inkludera rullstolsburna, inte minst eftersom det kunde öppna upp för andra variationer inom catwalkformatet, som exempelvis ”livemusik och dansare”. Det besynnerliga danska uttalandet fortsatte med att det ”var olyckligt att det här har politiserats”. Som om politiseringen av rullstolsburna i modesammanhang skedde först efteråt, i samband med mediauppmärksamheten, och inte i och med danskarnas beslut att exkludera, eller redan under Linderoths designprocess i ateljén. Som om design och visningsformat vore neutralt, och utestängningen av rullstolsburna modeller en icke-fråga (vilket den säkert framstår som för många som inte själva råkat ut för dylika exkluderingsprocesser).

I Linderoths kollektion sammanstrålar de två pågående diskussionstrådarna om modellkroppar och om meningen med mode. Hon gör både ett inlägg i frågan om vilka kroppar som får synas, men också visar på hur mode kan användas för att diskutera större och mer existentiella frågor. Det är därför märkligt att designlandet Danmark inte begriper bättre.

I den danska kultur- och samhällsdebatten har det regelbundet pekats finger åt mjäkig, svensk politisk korrekthet. Frågan är nu om den här typen av rullstolsfobi är definitionen av danskt hygge? Om det omtalade danska gemytet handlar om att stänga ute rullstolsburna från festsalongerna på Hotel D’Angleterre, föredrar i så fall åtminstone jag den här sidan av Öresund. Dessutom framstår efter det här debaclet den stockholmska modeveckan i nytt ljus, då de på ett självklart sätt visar hur man enkelt kan arbeta med inkludering och utveckling av mode. Jag känner därför en förnyad uppskattning inte bara för den stockholmska modeveckan i sig, utan också för alla de aktörer som i kulisserna outtröttligt har arbetat för ett mer inkluderande och samtidigt mer innovativt modeklimat. Hurra för er, och tack!