Kära Modedoktorn! Just nu är jag i en fas i livet där jag känner att dagarna bara rinner iväg och att jag knappt har tiden att reflektera över mitt liv. Mitt i allt detta har jag precis fyllt 35 år och märker att mina prioriteringar har förändrats från när jag var yngre och hungrade efter att bli en del av modescenen. Jag undrar om du vet varför våra prioriteringar förändras med åldern och om du själv kan känna igen dig i det här? /Ben

Hej Ben! I essäsamlingen Against everything skriver Mark Greif att, ”though the young person has never been old, the old person once was young. When you look up the age ladder, you look at strangers; when you down the age ladder, you are always looking at versions of yourself.” Ungefär samtidigt som jag läste detta fick jag med posten mitt nya körkort, knappt tio år efter att jag förnyade det sist. Sedan 2008 har jag burit i plånboken en ögonblicksbild av hur jag såg ut som då nybliven 30-åring. Nu är bilden ersatt med en trött och vinterblek 39-åring. Ett decennium har gått och jag är närmre döden än vad jag någonsin varit tidigare. Ungdomens skärpa är ersatt med medelålderns konturlöshet. Jag såg på den nya bilden och undrade, är detta jag nu? Ansiktet var mig främmande. Vart hade jag egentligen tagit vägen? Vad hade blivit av mitt liv?

Någon sade nyligen till mig att för unga är graven ett skrämmande mörker, men ju äldre man blir desto mer framstår den mer och mer som en mjuk och behaglig bädd att vila i. Jag tänker på det när jag lägger de två körkorten bredvid varandra på matbordet. Vart har tiden tagit vägen? Vad har jag gjort med mitt liv? Det som i stunden kan kännas viktigt – att klara en deadline, att bli inbjuden till den roliga festen, att hitta på en rolig fredagsaktivitet – känns ur ett större perspektiv futtigt, på gränsen till meningslöst. Vad gör vi med den tid som vi lever, och hur vet vi om vi verkligen tar vara på de få år som vi är vid liv?

”När jag betraktar mode är det som på håll, som om jag hör ekon av en avlägsen kultur som inte längre existerar. Jag upplever allt tydligare att mode på många sätt är 1900-talets sista dödsryckningar.”

Jag träffar regelbundet studenter som längtar efter ett yrkesliv inom mode. De tänker nog att ett arbete inom modebranschen vore meningsfullt. Själv har jag börjat längta efter ett liv som istället för att handla om skjortor, tröjor och skor kretsar kring andra värden och som utgår från radikalt annorlunda sätt att tänka. Precis som Greif skriver ser jag mina egna ungdomliga drömmar speglas i studenternas ögon. Men när jag tittar på fotografiet av mitt eget åldrade jag känner jag inte igen mig själv. Vem är det? Vem blev jag egentligen? Finns jag ens kvar? Ju äldre jag blir, desto mindre säker är jag på vad jag vet. Om jag tidigare var social och pratsam är jag idag oftare ensam och tyst. Hellre än att tala vill jag lyssna.

Kanske är det på grund av mitt åldrande som mitt modeintresse successivt försvunnit? Enligt många är modevärlden fixerat vid ungdom. Själv är jag inte lika säker på att det är så enkelt. Kan det kanske också vara så att ungdomen är fixerad vid mode? Men, i takt med att nya erfarenheter läggs till gamla får livet fler bottnar och perspektiv, och modeengagemanget blandas upp med annat. För mig har mode aldrig känts så avlägset och oviktigt som idag. När jag betraktar mode är det som på håll, som om jag hör ekon av en avlägsen kultur som inte längre existerar. Jag upplever allt tydligare att mode på många sätt är 1900-talets sista dödsryckningar.

En bok jag läste parallellt med Greifs samling spretiga texter är Lars Gustafsson-klassikern Tennisspelarna. En på ytan behaglig bagatell om några sommardagar i 70-talets Austin, Texas, men samtidigt en introduktion till ett mer buddhistiskt sätt att leva. Medan jag läser tänker jag på hur de flesta som levde när boken kom ut nu är döda. De som var mitt uppe i diverse vardagsbestyr medan Gustafsson redigerade sin text är nu bortgångna. Men, jag är inte lika övertygad om att Gustafsson hade delat min sentimentalitet. I slutet av boken återges en diskussion om tennis, som också fungerar som symbol för tidens gång: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du har just framför dig.”

Översatt till den egna tillvaron: Åren som gått spelar mindre roll än dagen du lever idag. Släpp tankarna på det som skett, och öva på att vara närvarande i nuet. Vänner försvinner, anställningar avslutas, relationer upplöses. Men, tänk inte så mycket på missade chanser och uteblivna möjligheter, utan koncentrera dig på hur du ska hantera bollen som i detta nu skjuts över nätet och närmar sig dig genom luften. Det är där du ska vara, oavsett om det råkar vara i modebranschens centrum eller långt därifrån.