Hej modedoktorn, som klockälskare har jag funderat på en sak ett tag och jag vill ha din input. Vad händer egentligen med klockbranschen nu när allt färre använder armbandsur?

Länge var armbandsuret och vigselringen, enligt många, de enda acceptabla accessoarerna för ”riktiga” män. Att klä sig i ytterligare pynt var suspekt och riskerade att avslöja mannen som fåfäng och därmed omanlig, fjollig och feminin. Ur ett mer socioekonomiskt perspektiv har sociologen Georg Simmel skrivit om när fickuret blev vanligt under 1800-talet, och menar att när vi började bära omkring apparater med förmågan att mäta tid förändrades vår tidsuppfattning – tid blev mätbar även i den personliga vardagen och därmed också enklare att räkna om till ekonomiska termer. Användandet av fickuret ledde, aningen hårdraget, till en internalisering av det kapitalistiska sättet att värdera tid. Om bärande av en klocka som en viktig del av själva moderniteten har filmvetaren Mary Ann Doane skrivit följande: ”Time was indeed felt – like a weight, a source of anxiety, and as an acutely pressing problem of representation. Modernity was perceived as a temporal demand.”

Doane pekar ut tre teknologiska innovationer som hon menar varit särskilt viktiga i organiserandet av modern tid: fickuret, standardiseringen av tidszoner och taylorismens sätt att mäta arbete i tid. Kort sammanfattat handlar det om hur den moderna erans sätt att mäta tid har påverkat vår uppfattning om hur tid organiseras i våra liv. Tid är en resurs som ska mätas, användas och vinstmaximeras. Doane beskriver hur fickuret senare kom att ersättas av armbandsuret, vilket gjorde att tidens rörelse nu var synlig på våra kroppar. Varje gång vi tittade ned på handleden påmindes vi, genom sekundvisarens envisa tickande, om tiden som höll på att gå förlorad.

Klockan var mer än en accessoar och klassmarkör: dess urverk mätte våra dagar och delade in vår tid i mätbara perioder. Doane beskriver i sin bok The Emergency of Cinematic Time: Modernity, Contingency, the Archive 1800-talets standardisering inom arbetslivet som kopplad till en förändrad syn på arbetarens kropp, som i allt högre utsträckning började liknas vid en maskin. Denna mekaniska förståelse av den mänskliga kroppen låg till grund för taylorismen, grundad av Frederick W Taylor. I sin forskning om effektiviseringen av arbete ägnade sig Taylor åt att isolera de mest primära rörelser en arbetare utförde, och studerade sedan hur lång tid det tog att utföra dessa enskilda rörelser. Allt dokumenterades med hjälp av ett stoppur, vilket ledde till det moderna sättet att dela in arbete i olika moment och tidspass.

Idag använder allt färre armbandsur (till förtret inte minst för schweiziska klockmakare som för stunden är på offensiven av just denna anledning). Istället får mobiltelefonens klocka agera substitut när vi behöver veta vad klockan är. Inte längre bär värst många av oss dessa tidsmätande apparater på våra kroppar. Vad detta kommer att få för konsekvenser för vår tidsuppfattning får framtidens historiker berätta om. Kanske innebär det en ökad frihet, när vi slipper urets fysiska tyngd om vår kropp, och dess ständiga påminnelse om vår egen dödlighet. Möjligen kan vi återigen lära oss att vara onyttiga och lata. Tid kan återigen få bli något efemärt och poetiskt, inte för oss att använda, utan som en nyckel till universums djupare mysterier. Samtidigt sörjer jag de eleganta armbandsuren jag minns från min barndom; smäckra guldlänkar i 18 karat som slingrar sig runt en solkysst underarm. Mobiltelefonen må vara praktisk och funktionell, men som sexigt attribut fungerar den sämre.