Om du tvingades leva i ett klädmärke i resten av ditt liv, vilket skulle det vara? – Fanny

För rätt så många år sedan nu blev en ny tendens tydlig i tidningarnas modereportage: total looks, alltså hela outfits från ett och samma märke, blev allt vanligare. Stylister och fotografer jag kände förklarade att det i grunden handlade om ekonomi. Annonsörer ville påverka den redaktionella modebilden och därför fick inte det egna varumärkets kläder kombineras med annat, då det skulle förta effekten. Därför var en modell klädd helt i Dior, en annan helt i Bottega Veneta, istället för att plaggen kombinerats för att skapa något nytt.

I den mån det var möjligt slutade jag under en period att blanda kläder från olika varumärken.

Jag var fascinerad. Det fanns något enkelt och skönt i idén att inte behöva göra en selektion, att inte undra vad som passade ihop med något annat utan istället följa någon annans kreativa vision. I efterhand har jag undrat om det inte mest var min inre latmask som kände sig bönhörd, men hur som helst ville jag veta mer, och bestämde mig för att se hur detta kunde översättas till min egen vardag. I den mån det var möjligt slutade jag under en period att blanda kläder från olika varumärken. Helst skulle jag även bara ha plagg från samma säsong. Jag ville se om den estetiska effekten faktiskt blev en annan.

Vid ett tillfälle träffade jag en bekant som arbetar som modedesigner och berättade om min fascination för total looks. Hon blev genast irriterad, sade att det var fantasilöst och fånigt, att experimentet saknade relevans och att jag genast borde sluta. Anledningen till hennes starka reaktion, har jag tänkt så här i efterhand, handlade nog om att jag tagit bort mig själv ur ekvationen. När inte bäraren själv bryr sig om att välja sina kläder, eller engagera sig i hur de kombineras, blir mode något mekaniskt och själlöst. Det blir ett företagsdrivet förslag och inte en personlig del av en människas vardag och liv. Jag förstod vad hon menade och rätt så snart därefter avslutade jag projektet. I och med min begränsade klädbudget hade det också blivit svårt att driva det till sin spets.

Frågeställningen är förstås hypotetisk – i vilken typ av diktatur hade detta ens varit en fråga och vem ser till att reglerna följs? – men svaret är ändå givet: Prada. Förvisso vet ingen vad som sker nu när Raf Simons inleder sitt samarbete med det italienska modehuset, men Prada är känt för sitt hårda arbetsklimat och Simons i sin tur känd för att vara en stresskänslig gnällspik, så förutsatt att han lämnar sin tjänst inom kort håller jag fast vid mitt val. Prada tillhandahåller båda knäppa kläder och basplagg, det kan vara både sexigt och modest, party och business. Om jag fick leva ett liv i Prada hade det nog varit både bekvämt och snyggt.