Det finns en mattsvart dörr på Hantverkargatan i Stockholm. Utanför kan det stå äldre män, ibland kvinnor. Någon gång var det en man som kastade en cigg på en kompis som gick förbi. Vad fan är det där? Det står Manhattan med stora bokstäver. Bara någon gata bort bor journalisten och författaren Zara Kjellner, som nu debuterat med boken som går under samma namn.

För er som inte vet är Manhattan en porrklubb med nakenkvällar. På hemsidan manhattan.nu står det att de är ledande i sitt slag men också att det är en biograf. Zara har aldrig varit där. Hennes bok, som ges ut av 10-tal, handlar inte om en porrklubb. Debuten handlar om Sonia, som är besatt av Olgas och männens berättelser om henne. Med Stockholm som fond iakttar Sonia sin omgivning och har svårt att vara i nuet. Det är som att hon hela tiden upplever att det finns ett kontrakt mellan människor. Man shoppar, man går på Åhléns, kvinnor klär upp sig i klänningar, andra kvinnor ligger och dör på Karolinska. På Riche sitter någon som hon tror är en eskortflicka. Sonia uppfattar att det hela tiden finns ett osynligt kontrakt som hon inte riktigt är med i. Hon befinner sig i en storstad men står utanför.

– Jag tror att det är en ganska vanlig känsla när man är ung, innan man har hittat sin position i en stad och sin plats så noterar man hela tiden andras rörelser. Man försöker placera sig själv, därför blir vissa platser viktiga, som slukhål. I boken, när Sonia går in i Humlegården till exempel då slukar nästan parken henne, eller när hon står utanför Manhattan, så blir den platsen väldigt betydelsefull, säger Zara.

Varför just Manhattan?

– Manhattan står mycket för stadskontraktet. Finns det någon plats där konsumtion, kapitalism och sexism är samlat så är det på Manhattan. Plötsligt så stannar man upp och ser allt vad är det som sker i den stora staden. Sedan börjar också Sonia, som besatt, följa en fotomodell på Instagram som bor på Manhattan i New York.

Manhattan är ju också en Stockholmsskildring. Sonia rör sig på Hantverkargatan, Kronobergsparken, Humlegården, Kungliga biblioteket, Lindex. Varför jobbar Sonia på just Lindex?

– Lindex har en speciell klang, man kan köpa en kvinnlighet där som är mjuk och tilldragande. Samtidigt ska underkläderna i plastmaterial skära i huden. Det finns något våldsamt i den motsättningen som jag tycker är intressant.

I boken så river Sonia kvinnor i provrummen. Hon passar inte in där.

– Sonia missköter sitt jobb. Hon är helt uppe i sin fantasivärld och är nästan mordisk. Kvinnorna som handlar på Lindex urstrålar något som hon inte har i sig. De blir totala motståndare i hennes kamp att försöka vara sig själv. Jag skriver: ”Det tar tusen timmar att bli bra på någonting så jag köper en omlottklänning för på julen älskar man att äta.” Hon försöker verkligen men hon kan inte. Hon köper en rosklänning med Diego men då upplever hon att det är som stora sår som sprider sig över hela kroppen. Hon är hela tiden inne i sin symbolik. Det är otur att hon ska hamna på Lindex tillslut, det är egentligen den värsta tänkbara platsen.

Det är en smärtpunkt för Sonia. Och jag upplever att du i ditt konstnärskap diskuterar just smärtpunkter, både när det kommer till porrfilmen Female Fantasy, krönikor och texter för dagstidningar och kulturmagasin. Hur kommer det sig?

– Jag upplever att det finns en skenande rörelse i världen som är besatt av att äga, mörda, älska, våldta, knulla kvinnor och att det är samma sak.

– Jag nämner en intervju med Thorsten Flinck i boken, där han säger: ”Jag tycker att de absolut vackraste kvinnorna är de som är lite defekta, kvinnor som ha munsår.” Vad betyder ens den meningen? Vad betyder det att man begär sår? Är man lite konspiratoriskt lagt så ser man detta avhumaniserande av kvinnan överallt. Sonia kommer inte ur det fängelset. Hon har inget annat, inga vänner, hennes mamma är döende och de här männen är inte direkt fasta punkter i hennes liv.

Ja, det finns ett tydligt avståndstagande i Sonia, som att hon inte kallar Olga för mamma. Varför finns detta avståndet?

– Sonias kamp med Olga är att ta sig ur en symbios som hon upplever kväver henne. Olga försöker hela tiden fästa henne vid sig. Lägger fram sin hand och säger: ”Se, våra händer är likadana, du har också stora händer.” Eller att hon tar fram en gammal teckning som Sonia har målat där det står att Olga är världens bästa mamma. Sonia tar hand om henne för det är ju det man måste göra men hon försöker också bryta sig loss. Men går det ens? Det får man själv tolka i boken. Jag har velat skriva om barnet och mamman. Jag upplever att pappan i det här är helt irrelevant, barnet och modern kommer alltid begära varandra. Det kommer alltid finns en stark evig symbios. Har man en mor så vet man det. Och det är vackert och fruktansvärt och läskigt men också ingenting man kan styra över.

– Jag har inga ärenden med den här boken. Jag har skrivit fram ett ungt subjekt som bara försöker överleva och då har jag försökt vara trogen henne. Det känns viktigare än att förhålla sig politiskt i just den här boken.

Din essä i Expressen som ju också är en kommentar till debatten om autofiktion handlar om jaget, det sårbara kvinnliga jaget. Du skriver ”Hudlösheten är kvinnans inträdesbiljett i offentligheten.” Den essän känns som ett förord till din debut på ett sätt.

– Ja, man uppmuntras och bekräftas hela tiden när man är intim som kvinna. Det finns en fara i det. Det grundar sig i samma besatthet, den här våldsamma besattheten som jag behandlar i Manhattan. Jag tror inte att man kan lita på en marknad i det avseendet. Marknaden hatar kvinnor, hatar svaghet och kommer alltid äga din berättelse. Jag ville skriva något om biografiska läsningar, för mig känns det viktigt.

Men finns det ett slut i den här gränslösheten?

– Jag vet inte. Sonia söker ju efter det på samma sätt som jag upplever att människan söker exit hela tiden. Jag vet inte, finns det en exit? Kan man fly strukturer? Kanske ligger friheten egentligen i de mänskliga relationerna, det som Sonia har med Olga kanske i själva verket är fritt. Det kanske är skyddat, även om det kan upplevas som plågsamt så kanske det är frihet att vara beroende av någon. Det är fruktansvärt att inse det, men kanske är det just verklig frihet. Det kanske är den punkten ingen annan kan ta sig, i det som bara är inom en relation, mellan två personer.

I Manhattan känns det som man rör sig in i Sonia genom men att man kommer ut i slutet.

– Vad bra. Jag har tänkt så mycket på utgångar. Jag menar inte på ett biologiskt plan utan mer som som en metafor över livet. Finns det en väg som man kan gå som är ens egen?

– Man lär sig saker när man skriver. Jag har lärt mig saker om kärlek som jag inte trodde jag visste. Jag har försökt undersöka vart det här beroendet kommer innebär på riktigt. Kärlek är frihet och det låter klyschigt, men det är ju så, och inom kärleken är man ju beroende av varandra.