Ironi [Uttryck under förändring] latin ironiʹa ’ironi’, av grekiska eirōneia [-neiʹ-] ’förställning’, ’ironi’, bildning till eirōn [eiʹ-] ’hycklare’
Stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Publiken förutsätts även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det. Även när den används för att locka till skratt kan avsikten vara att demonstrera ett förakt och undvika öppen konflikt, se även sarkasm.
***
”Förlåt oss. Det är det första vi vill ha sagt innan vi drar igång.” – ur Spermaharens förord av Spermaharengänget, 2002.
Ursäkten godtas inte. Är det första jag vill ha sagt innan jag drar igång.
Ibland händer det att debatten kring om man får skämta om vad som helst lyfts av diverse komiker som menar på att ”pk-klimatet” gör att man inte får skämta om något längre. De flesta av oss förstår att det är en ovettig diskussion eftersom att det föga tillfredställande svaret självklart är att alla inte kan skämta om allt. Det tyckte inte begravningsfirman Fonus eller Håkan Nesser heller som ansåg sig bli utsatta för grovt förtal när boken Spermaharen kom ut.
Det tyckte däremot Henrik Schyffert när han försvarade boken med ”Jag sätter skämtet i första rummet, jag är en komiker, ingen samhällsdebattör”.
Det här kanske inte alla millennials vet, men i mitten på 90-talet, när ironisk distans ansågs vara var en dygd, grundades Killinggänget. En humorgrupp bestående av de svenska komikerna Robert Gustafsson, Tomas Alfredsson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Martin Luuk, Andres Lokko, Lars Sundh, David Sundin och Jonas Inde. Inte nog med att de fick härja fritt på Sveriges käraste kulturform public service i nästan ett decennium. De fick även sätta upp en pjäs, göra en långfilm, publicera all skit på en egen sajt bekostad av internetportalen Passagen och sedan trycka allt i den tidigare nämna boken Spermaharen – även (av somliga ironiker) benämnd som ironins Bibel.
Med skämt om att Henning Mankell knullade allt som rörde sig och köpte allt han pekade på i Afrika blev Killinggänget förespråkare för humorekvationen att man måste kunna skämta om allt för annars existerar inte humorn. Och det är med den inställningen jag försökte ta mig an den här sagda humorformen: ironin.
Det är bara det att den är inte så kul och som en del av generation Y är jag dessvärre både humorlös och lättkränkt. Dessutom är jag helt ironiblind, jag plockar inga undertoner alls. Det är under utredning om det beror på ignorans eller miljöpåverkan.
”Vi som växt upp med ironin lärde oss att den som lever ironiskt avsäger sig allt ansvar.”
Det sägs att den ironiska generationen som kom innan mig i högre grad än sina föregångare kunde formulera och förstå ironi. Den var även en överlevnadsstrategi eftersom att distansen ironin skapade gjorde att de kunde överleva sina föräldrars misstag. ”Vi är en generation som fångats mellan den värld vi förväntade oss att ärva och den värld vi fick. Vår konst är television, vår drog information, vår lust är berömmelse, vår skräck intimitet, vårt förflutna är Paul McCartney & Wings, vår färdighet ironi,” skrev författaren John Weir i tidskriften Details 1993.
Historiskt sett har ironin fyllt en mängd så kallade funktioner genom att exempelvis fungera som retoriskt utlopp för outtalade sociala spänningar, att leverera plumpa skämt utan att behöva ta ansvar eller bygga humorshower utan innehåll. 2012 publicerade Princeton professorn Christy Wampole essän How to live without irony i New York Times filosofisektion The Stone där hon argumenterar att anledningen till att ironi inte accepteras i samma utsträckning bland oss millenials beror på att ironins funktion idag har förflyttats från att vara retorisk till att vara en livsstil. Vi som växte upp med ironin lärde oss att den som lever ironiskt avsäger sig allt ansvar genom att avkläda sin intention med hjälp av ironiska attribut. Problemet är bara att det gör oss tomma, och historien lär oss att de flesta människor inte klarar av att leva innehållslöst. Eller ironiskt. Speciellt inte om man lever utsatt eller med stora behov som är svåra att skämta bort. ”När helst det verkliga tränger sig på skingrar det ironins dimma,” skriver Wampole.
Jag försöker verkligen se humorn, skratta åt texter som recenserar barn med ”småkåta ögon”, att lära sig rita en ekorre med sin bankman eller att designa sin egen dödsannons. Men kanske är mitt problem med ironin att min generation försöker acceptera och hantera den värld vi nu ärvt.
Ett ytterligare problem med ironin är att den kräver en hög insatthetsgrad hos åtminstone en del av sin publik. Och här man ju räkna ut med lillfingret ut att jag får oerhörda problem eftersom att jag som millenial inte behövt vara insatt i något tack vare Google. Frågan är vad det är meningen att man ska vara insatt i för att förstå Spermaharen? Jag har ändå googlat i flera dagar nu. Den verkliga ironin här ligger väl snarare i att man har betalat ett gäng grabbar att utöva sin grabbiga humor kollektivt.
Skoja bara.
Kontenta: Det är inte ironin som är problemet, det är att skämten inte är roliga.
***
Recensioner av tre ”favoriter” från Spermaharen:
Gör the Beatles till en liten påse som du bär på din mage
Sägs vara Spermaharens enda roliga inlägg som delvis består i listan hur man gör The Beatles till sin favoritgrupp samt den oläsliga artikeln om att göra The Beatles till en liten påse du bär på magen. Det är bara det att det har visat sig att hela skämtet handlar om att det är kul att man måste säga ”the” innan Beatles. För att det låter roligt. Ha. Ha.
Dagens namn…
Det här är faktiskt jätteroligt. Av lite samma anledning som det är kul att läsa horoskop, eller bröllopshäften – igenkänningsfaktorn är hög alltså är jag tillfredsställd. Problemet är bara att mitt namn aldrig finns med, så nu är jag givetvis kränkt igen.
Valfritt inlägg om Uppsala rasbiologiska institut
En sak vet vi: de här skämten hade aldrig gått hem 2017. Mycket för att de alltså levereras av en grupp vita privilegierade män™. Jag hade hoppats tolka in någon form av samhällskritik här, men det sköts dessvärre ner av Henrik Schyffert när han förklarade sitt förhållande till sin humor från ovanstående inledning, alltså att han inte är en samhällsdebattör. Och det ska vi tacka gudarna för att han åtminstone vet.