Själva livet blir absurt så fort man berövas sin framtidstro. Jag tänker på det när jag bläddrar i fotografen Henry Hargreaves fotobok No seconds, i vilken han presenterar ett urval av amerikanska dödsdömda fångars sista måltider. Det är (i de flesta fall) överdådiga arrangemang, fotade i bästa mattidningsmanér. Humrar som lagt sig i kramp över gigantiska köttbitar, friterad kyckling, grillade mackor och litervis med glass. Döden stundar, det är det enda sanna, och aptiten efter livet manifesterar sig i tallrikar till bredden fyllda med det allra världsligaste.

I höstas visade FN:s klimatpanel IPCC att läget är akut för klimatet. En dom fälldes och för många av oss blottades den avgrund som legat dold under sinnrika dimridåer och självbedrägeri. De närmaste tio åren är avgörande för att undvika tillintetgörande klimateffekter. Slutgiltigheten söndrar. Tidigare har det varit snudd på omöjligt att förställa sig hur man själv skulle reagera, ställd inför sin egen undergång: klockan som obönhörligen tickar vidare trots att tiden snart är slut. De otåliga vakterna utanför gallren som vankar fram och tillbaka och med varje steg förkunnar att livet är på upphällningen, att man har gjort sitt på den här jorden och nu ska utplånas som straff för de gärningar som begåtts. Kanske ligger den största skräcken i att ett datum för ens bortfall är fastställt: varje minut fram till dess riskerar därmed att bli kontaminerad av fruktan.

Det är möjligt att en dödsdom brutaliserar en, gör en obrydd och föraktfull inför den ceremoni som man tvingas att genomlida. Flygresorna ökar i takt med ångesten. På sätt och vis är det kanske den enda riktigt mänskliga reaktionen på ett sådant oförstånd. Går man igenom Hargreaves fotobok är det lätt att tolka det just så: som om tiden bland andra dödsdömda tvingar fram ett slags vulgaritet när stunden är kommen. Den för situationen vulgära buffén serveras och förtärs med stängda ögon, så öppnas gallerdörren – och den fest som man alltid visste var över tar verkligen slut. Det finns så klart undantag bland de många matbilderna. Jag tänker på den avrättade fången Victor Feguers ensamma oliv (med kärnan kvar) när jag efter ett tag lämnar boken bakom mig och skrollar vidare i det informationsflöde som är vår samtid. Bilden av hans sista måltid hänger kvar i mitt medvetande som ett uttryck för måttlighet, men som säkert – för många andra – uppfattades som ytterligare ett bevis för omedgörlighet, kanske även otacksamhet.

”Omvärldens reaktioner skiljer sig åt. I ett angränsande rum preppar någon vår giftinjektion, och många ur den dömda vuxengenerationen opponerar sig genom att glufsa i sig allt mer.”

Samtidigt som jag försöker förstå mina känslor, tävlar mediehusen i att formulera de slagkraftigaste dödsdomarna över den mänsklighet som jag tillhör. Otaliga krig rasar och varje dag nås vi av nya skrik från vår pinade jord som vrider sig under eskalerande utsläpp, skövlingar och bränder. Slutdatumet närmar sig. Jag läser Aftonbladets ledare med rubriken ”Lyssna på Greta – annars dör vi” och reagerar instinktivt med irritation: det är något med den femtonåriga miljöaktivisten Greta Thunberg som gör att jag känner mig trängd. När hennes skolstrejk för klimatet nådde hela vägen till Australien reagerade premiärministern Scott Morrison med samma rödögda frustration: ”Vad vi vill ha är mer undervisning och mindre aktivism i skolorna. Vi stöttar inte att skolor förvandlas till parlament”, basunerade han ut och tangerade den debatt som förts också här på hemmaplan. Han är långt ifrån ensam. Attackerna på Thunbergs personliga engagemang är många och besinningslösa. Till slut formulerar Thunbergs mamma, Malena Ernman, ett försvarstal för sin dotter på Facebook. Det är uppslitande läsning, overkligt av den enkla anledningen att det måste skrivas. Jag fastnar vid den sista meningen: ”Greta själv är absolut inte förvånad över detta. Hon säger att ’alla dom som framför kritik har en sak gemensamt och det är att dom inte förstår klimatkrisens fulla innebörd och gör man inte det så framstår ju det jag gör som helt obegripligt. Det hade jag självklart räknat med.’”

Plötsligt förstår jag vad det är som triggar min (och många andras) olust. Kanske är det så enkelt att Greta Thunberg upplevs som otacksam. Osentimental inför det faktum att hennes framtid inte kommer att bli lika bensindrivet överdådig som den varit för hennes föräldrar. Hon vet vad som stundar, men väjer inte undan. Med den insikten släpper min förbittring. Jag fylls av beundran inför hennes oförblommerade attityd: det förhållningssätt som mellan folk och folk skapat ett avstånd så avgrundsdjupt att verkligheten har delats i två. Samtidigt har en dödsdom uttalats. I det ligger ett hot. Greta Thunberg har – vägledd av FN – tagit fasta på det hårt ställda tvågradersmålet och därmed satt ett kryss i den gemensamma kalender som vi alla måste förhålla oss till. Om ingenting görs inom de kommande åren så är det liv som vi känner till över. Omvärldens reaktioner skiljer sig åt. I ett angränsande rum preppar någon vår giftinjektion, och många ur den dömda vuxengenerationen opponerar sig genom att glufsa i sig allt mer. Fokus är alltjämt att rädda tillväxten, att kunna lägga tillräckligt många hummerstjärtar på tallriken innan det är för sent att fiska efter fler.

Att någon – till råga på allt ett barn – väljer en annan väg tvingar fram ångestkonvulsioner som tar formen av ett hänsynslöst raseri. Plötsligt skriks det efter hårdare uppfostran, som om det hade löst någonting. Vuxengenerationen har hur man än ser på saken (trots att den länge vetat om hoten mot vårt klimat) tillåtit sig att fördummas. Kvar att rädda planeten står den återhållsamma ungdomen, de som enligt flertalet undersökningar varken dricker sig fulla eller har sex längre, som lider av klimatångest, skippar köttet, stannar hemma från skolan, umgås med sina mobiler – och vars måttfullhet får det att slå slint bland dem som hellre blundar och tar en tugga till, än släpper taget om sitt upplevda överflöd.

De som ändå kommer att gå under.