Du började göra kläder vid 15 års ålder och har klätt både Adwoa Aboah och Rihanna, arbetat på JW Anderson, gjort en kollektion för Browns som sålde slut på en timme, och du är fortfarande så ung. Vad är din drivkraft?

– Ända sedan jag började jobba med mode så har jag känt en mening med allt. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte jobbade som designer. Jag har lärt mig mycket på kort tid och jag föredrar att vara sysselsatt hellre än att inte göra något alls.

Du pluggar på Central Saint Martins. Hur var det att flytta från USA till London?

– Det har inneburit en stor förändring för mig. Jag kommer från en ganska liten stad och har aldrig riktigt gillat storstäder. Jag blev inkastad i en ny klass med massa nya människor och har ibland känt mig lite vilse. När jag började på Central Saint Martins så var jag kanske lite mer lost än mina klasskamrater, men jag behövde också det första året för att försöka komma på vad jag ville. Det fanns mycket tvivel, särskilt i en klass där mitt arbete aldrig var tillräckligt. Där och då bestämde jag mig för att bara göra det jag älskar och känna mig som ett med mitt arbete. Det blev mycket mer personligt, men så är också kläder personliga för mig!

Du har sagt att din huvudkälla till inspiration är din uppfostran på den amerikanska landsbygden. Vad menar du med det?

– Tja, jag har verkligen haft tur som vuxit upp där. Det var ganska ”lantligt” men låg bara en timme från New York. Mina föräldrar stöttade verkligen min syster och mig. Allt jag ville testa gav de mig fullt stöd i. Det var gränslöst och jag tog tidigt mycket ansvar. Det var en idyllisk barndom som jag gärna refererar till i min design, som till exempel genom familjefotoalbum.

Hur ser din arbetsprocess ut?

– Jag vill att människor ska se det fina i att återvinna och göra om gamla plagg. Man behöver inte alltid producera nytt så jag jobbar mycket efter att återvinna material, idéer och plagg och hitta nya sätt att jobba med hållbarhet – med en gnutta humor och perspektiv. Det är oansvarigt att år 2018 inte jobba med hållbarhetsfrågor i sitt arbete, speciellt när modebranschen räknas som en av de industrier som är den största miljöboven.

Hur är det att vara en del av modeindustrin? Och vad skulle du ändra om du hade möjligheten?

– När jag växte upp var jag en modenörd med fotografiskt minne som kunde rabbla alla kända modehus och deras kollektioner. Jag brukade gå in på Style.com och religiöst titta på varenda kollektion som visades under en säsong. Jag såg branschen som något långt, långt bort – bortom min egen föreställning. Så att jag nu är här är verkligen galet. Jag känner mig fortfarande mycket som det nördiga barnet som var så fascinerad av mode, och jag försöker hålla fast vid den genuina känslan. Det är så många människor som arbetar med mode som saknar den ödmjuka inställningen. Branschen bjuder på mycket ego men jag känner att vi alla kan vara mer ärliga och äkta.

Vad älskar du mest och vad är du mest rädd för?

– Jag älskar verkligen vad jag gör och vart jag befinner mig just nu. Här är jag i en kreativ utmanande miljö med nära vänner. Vi slutar aldrig riktigt prata om mode eller design och jag älskar att jag är bland människor som känner på samma sätt som jag gör. Jag tror att min största rädsla är misslyckande. Vilket är något jag jobbar med. Jag tycker att det är hälsosamt i viss utsträckning och är anledningen till att jag jobbar så hårt och försöker behålla det. Men jag känner att det förmodligen har förstärkts på grund av all denna tidiga framgång. Så det är en välsignelse och en förbannelse för att jag fortfarande utvecklas. Så ja, misslyckande och att bli bortglömd är mina största rädslor. Tror att de flesta kreatörer bär samma börda. Nyckeln är att inse att allt ändå bara är på låtsas.