På fredag äger Manifestgalan rum på Nalen i Stockholm och i år leds den av Guldbaggebelönade Saga Becker. Bon har fått äran att visa hennes och Christofer Nilssons kortfilm Fuckgirls från 2017, så vi skickade Tommie X till ett grått och slaskigt Skanstull för att möta Saga i ett samtal om skapande och identitet!

***

Berätta om kortfilmen Fuckgirls.

– Den hade premiär på Göteborgs filmfestival i ett kortfilmsprogram för två år sen. Jag har fått väldigt fin respons av trans- och queercommunityt, vilket känns kul. Det är svårt att visa kortfilmer, de åker runt lite några varv på filmfestivaler, sen släpper hypen. Men när filmfestivalerna inte längre plockar upp den kan vi ju släppa den fri!

Serien Tjejer som oss som du medverkade i 2016 var väldigt visuell, nästan som en musikvideo. Vad kan vi förvänta oss av Fuckgirls?

– Jag har gjort Fuckgirls tillsammans med Christofer Nilsson, som har arbetat mycket med musikvideos. Jag spelade in serien parallellt med filmarbetet. Fuckgirls är ganska aggressiv och ”på”. Jag är en väldigt visuell person. Allting jag skriver är ju väldigt poetiskt och bildligt målat. För mig är det visuella lika viktigt som innehållet. Att göra snygga saker är en del av vem jag är.

I augusti släpper du din debutroman! Är den självbiografisk?

– Det är en roman, men den är autofiktion.

Det är nästan som att alla skriver autofiktion nu…

– Ja. Det är kanske någon gräns som suddats ut, vi har ju många stora konstnärer som jobbat på det sättet i några år. Till exempel Anna Odell. Man suddar ut gränsen mellan verklighet, fiktion, dikt och poesi. Så gjorde jag med Fuckgirls också, det är liksom en hybriddokumentär där vi har blandat dokumentärt material med visuellt snygga musikinslag. Jag arbetar liknande med min roman. Den är väldigt visuell, har jag fått höra av alla som har läst den. Man ser den som en film när man läser. Det är ju också ett sätt för mig att skildra jobbiga saker, jag använder ett poetiskt språk. Tunga metaforer. Det känns som att jag har hittat min röst i hur jag berättar.

Alla författare kanske alltid har skrivit med sig själva som förlaga, med skillnaden att man inte vetat någonting om till exempel August Strindberg förrän han var en staty liksom. Idag kan man ju kolla upp allt om en författare innan man ens öppnat boken.

– Absolut. Man vet mer nu med hela sociala medier-grejen och exponeringen av sig själv. Autofiktionen började väl när bloggandet blev stort. Man ger en representation av sig själv utåt via nätet, sen har man en när man är privat hemma med sina vänner. Till slut så tror jag att de olika individerna blir uppmixade så att man själv inte längre vet när man är sin privata och sin offentliga personlighet.

Ditt namn har blivit synonymt med aktivism. Är den ditt största kall?

– Min aktivism genomsyrar ju allting som jag gör. Alla vi som är queer på nåt sätt, vi är så himla före vår tid. Inom allt! Det vi gjorde för tio år sen, det håller cisheteros på med idag. Vi är redan förbi det, vi har pratat om intersektionalitet i över tio år. Att vi queers inte blir mer upphöjda i samhället är fan sjukt, vi kan så himla mycket och vi är före vår tid hela tiden. Våra perspektiv är perspektiv som ingen annan har.

Kan du känna att man är aktivist bara av att finnas till som queer?

– Ja, gud ja. Det blir en politisk handling varje gång vi syns och varje gång vi är ute. Oavsett vart i världen vi är. I vissa länder är vi olagliga.

Du ska flytta till Malmö?

– Ja. Jag har precis gått igenom ett uppbrott och när det händer avgörande grejer så stannar jag upp och tänker ”Var mår jag bäst?”. Jag tänker ”Vill jag bo i ett litet rum hemma hos en tant i tredje hand för tio tusen kronor i månaden?”. Nej, det vill jag inte. Tycker jag om Stockholm? Nej, jag har varit tvungen att bo här för min karriär de senaste fem åren. Behöver jag Stockholm för min karriär nu? Nej! Den här staden suger ut all kreativ energi från mig. Jag har bott i Malmö i sju år innan jag flyttade hit, och det är så jävla mycket skönare vibe där och i Köpenhamn. Det är lättare att hitta boende och alla kreativa personer jag arbetar med finns där.

I somras kungjorde du att du tagit paus från skådespeleriet. Hur känner du idag?

– Just nu ligger fokus på mitt skrivande och min roman. Men jag kommer också skriva om den och mixa ihop med mitt Sommarprat (Becker gjorde ett omtalat Sommarprat i P1 2015, reds anm), och sätta upp som monolog, förmodligen med premiär nästa år. Det är i alla fall tanken, det är vad jag vill. Jag blir så jävla uttråkad och vill prova på olika saker hela tiden. Skådespela kommer jag att fortsätta göra, och jag fortsätter ju med filmandet. Om det så är skriva film, skådespela i film eller regissera, det får vi se. Jag är ju absolut inte färdig. Jag har bara börjat.