Susanna Jablonski + William Rickman, utgör musiker-konstnärsduon som tar avstamp i vänskap och den gemensamma känslan för musiken. Deras senaste utställning Slow wave curerad av C-print på Erik Nordenhake Gallery experimenterar med kognitiv igenkänning av popmusik genom att utgå från Soul II Souls 90-talsklassiker Back to life i ett 27 minuter långt musikstycke. Det nyproducerade verket utforskar hur vårt lyssnande kan utgöras av en kollektiv och sinnlig upplevelse på samma gång. När den samplade refrängens bärande ord ”However do you want me?” repeteras vaggas publiken in i ett lugn samtidigt som frågan kring hur mycket ljud och spår i musik vi fångar upp omedvetet väcks till liv.

Verket har en viss hypnotisk kvalité som fängslar lyssnaren i installationsmiljön. Kan ni berätta om valet att använda just popmusik?

– I vårt arbete sammanflätar vi olika musikgenrer (där popmusik är en av dem) med atmosfäriska ljud, foley och samplingar. Vi tycker om att använda oss av förväntningen på popmusiken och dess lättillgänglighet som en dörr till andra typer av ljud och lyssnande. Då vi samplar och modifierar andras musik i våra arbeten talar vi med en viss tid, kultur eller del av historien som finns i det kollektiva medvetandet. I arbetet med den här utställningen ville vi förankra oss i detta medvetande, och då blev det viktigt att skapa en plats för gemensamt lyssnande.

Ert arbete har ofta förekommit ihop med rörlig bild och använts på sätt som ifrågasätter behovet av det visuella. Här uppstår en intressant ordlek utifrån ordet ”power” – refrängen ”however do you want me, however do you need me” är utdragen och “however” blir till “power”. Hur ser ni på maktförhållandet mellan musik och bild, och att hjärnan skapar ofrivilliga bilder till följd av lyssnande?

– Det visuella dominerar kommunikationen i vårt samhälle. I konstvärlden får musik och ljud ofta en underordnad roll. Det vanliga är att förlita sig på att bilden ska leda vägen och vara mer sann, men i själva verket är det ljuden som ofta nyanserar det vi ser. De musikvideor som gjorts till våra låtar har ofta tillkommit efter att låten redan var klar. Så det är snarare rörliga bilder som relaterar till vår musik än tvärtom, även om det givetvis rör sig om ett samspel.

– På vernissagen var det fint att se så många människor tystna i ett rum och dela en lyssningsupplevelse; vissa slöt ögonen, andra stirrade ut genom det gigantiska gallerifönstret, vissa iakttog alla små gester och rörelser i rummet.

– I verket har vi samplat refrängen i Back to life av Soul II Soul, en new jack swing-låt som låg etta på den brittiska topplistan 1989, och brutit ner Caron Wheelers röst till sin minsta beståndsdel, hennes andetag, för att sedan över tid förlänga och återbygga ljudet till sin helhet. I den processen uppstår nya ljud (och kanske ord) som artefakter.

Ert konstnärskap intar ofta en politisk synvinkel utifrån ett populärkulturellt perspektiv. Ni samarbetade nyligen med Santiago Mostyn och tolkade låten Suedi av Erik Lundin. Den utforskar kulturförskjutning och framförallt Lundins erfarenhet av att ses som invandrare trots att han är född och uppväxt i Sverige. Ett liknande tema förekom i ett annat samarbete med Mostyn, i videoverket Delay. Hur upplever ni musikens roll när det gäller att tala om frågor som dessa?

– I Santiago Mostyns verk har han använt sig av formatet musikvideo medvetet för att tala ett visuellt igenkännbart och demokratiskt språk. Musik, med sitt inneboende poetiska och kroppsliga tilltal, kan beröra politiska ämnen på mer direkta och emotionella plan än det intellektuella, och i våra arbeten och samarbeten är det just den affektiva aspekten vi fokuserar på.