I debatten om kroppsideal stöter man ofta på liknelserna ”anorexismal” eller “ätstörd” syftandes på de kroppar som enligt BMI–skalan är underviktiga eller i nedre spannet av normalvikt. Om det är okunskap eller intellektuell lathet som ligger bakom nyttjandet av en psykiatrisk diagnos som slang för en smal kropp vet jag inte, men jag har svårt att se att man skulle få för sig att använda en annan diagnos på det sättet i en debatt som påstår sig ha som mål att motverka psykisk ohälsa.

I en artikel i The New York Post – den typen av artikel man tanklöst kan dela utan att läsa för att bekräfta att man vill kvinnors bästa – skanderade man i höstas ut att ”Now there’s proof thin models ruin your self-esteem”. New Science rubriksatte med klatschiga och klickvänliga “Photos of skinny women affect people’s minds in just 15 minutes”. Bemödar man sig att läsa igenom studien ur vilken de har grävt fram dessa rafflande fakta så är det dock svårt att se något annat motiv än click-baiting till de selektiva sanningar artiklarna valt att presentera. Det studien visar är nämligen något potentiellt mycket viktigare som – läst rätt – skulle kunna ge debatten om ätstörningar och kroppsideal en rejäl puff i en bättre, mer konstruktiv riktning där de drabbade faktiskt kan få hjälp, och en där kvinnors fåfänga och lättleddhet inte står i fokus.

Inför studien har ett forskarteam begett sig till två, åtminstone för forskarna, avlägsna byar i Nicaragua i vilka befolkningen har minimal eller ingen tillgång till medier för att undersöka varför 30-50 procent av västvärldens kvinnor har en negativ bild av den egna kroppen. Just Nicaragua har visat sig komma väl till pass i studier som vill undersöka “det av media okontaminerade sinnet” av den enkla anledningen att det är ett land där få är uppkopplade mot ett elnät och därmed internet och dess bildflöden. Väl på plats har man låtit 80 frivilliga med hjälp av ett datorprogram skissa fram vad de anser vara idealkroppen. Man har sedan exponerat dessa för bilder ur postorderkataloger och magasin med antingen normalviktiga och lätt underviktiga kroppar eller överviktiga diton, men med en stor variation i kroppstyp och etnicitet. Resultaten blev solklara; bara 15 minuter efter försökspersonerna sett dessa bilder hade de radikalt bytt uppfattning om idealkroppen. Vad några av världens mest respekterade tidningar alltså valde att pränta ned först någonstans i slutet av texten, eller inte nämner alls, är att försökspersonerna var både män och kvinnor,  i åldrarna 18-78 samt att den grupp som exponerats för överviktiga kroppar ändrade sin uppfattning om den ideala kroppen – till en större kropp än den de först angett som ideal. Studien visar alltså inte att kvinnor är extra känsliga för exponering av smala modeller utan att alla, oavsett kön, påverkas av det ideal vi ser; oavsett hur det ser ut.

Kvinnors psyken är inte (åtminstone inte mer än mäns) mosiga och intryckskänsliga svampar som blir hysteriska av romaner eller kracklerar vid åsynen av en kropp de anser bättre än den egna. Och om nu kvinnor skulle vara mer lättduperade på kroppsplanet än män – vilket ju studien motsäger – beror det sannolikt på att de växer upp i en värld besatta av kvinnokroppens vara eller icke-vara, tjockhet eller smalhet, rakhet eller kurvighet. En besatthet som inte längre går att skylla på traditionella medier när ingen minns Vogue och våra egna mediekanaler svämmar över av bilder på kroppar. En rimlig teori är att alla de kroppar vi idealiserar och personerna som inhabiterar dessa är att de, oavsett form och volym, ser ut att leva ett jävligt mycket lättare, roligare eller härligare liv än det vi själva lever. 

Prevalensen av anorexia nervosa bland unga kvinnor är idag cirka 0,2 – 0,4 procent och det finns ingen markant, eller ens nämnvärd, ökning. Många andra sorters, mindre debatterade, ätstörningar som överätning, ortorexi och UNS (ätstörningar där vissa av kriterierna för anorexia uppfylls) ökar dock och det går inte blunda för att kroppen och hur den bör se ut eller inte se ut är ett hett samtalsämne bland unga. Anorexia är vanligare bland studenter och sexuella minoriteter och siffrorna är betydligt högre bland transpersoner. Amerikanska siffror visar att bland collegestuderande transpersoner har 16 procent en ätstörning, även bland militär personal är risken betydligt högre. Risken för att utveckla en ätstörning är även starkt kopplad till genetik. Bilden av de anorexisjuka som svagsinta individer som svälter sig till dödens gräns av ren fåfänga efter att ha läst modemagasin är rent skadlig och bör helt uteslutas; det är tvärtom människor som lever under stor stress, orimligt hög press och med genetiska förutsättningar som främst drabbas.

När den utskällda modeindustrin vill visa på samarbetsvillighet brukar det med några års mellanrum mynna ut i ett “förbud mot anorektiska kroppar”, som sällan åtföljs och ännu mer sällan handlar om att skydda de väldigt unga flickor som länge utgjort arbetskraften i industrin. Jag har också svårt att se hur de i riskzonen för att insjukna eller de redan insjuknade – med kroppar likt de de man vill förbjuda – hjälps av detta. Trots detta bemöts tilltaget ofta av jubel och en klapp på den vadderade modeaxeln för att man nu anses ha tagit ett steg framåt i kampen mot anorexia nervosa, vilken för övrigt har nämnts i den medicinska litteraturen sedan 1600-talet. En tid innan modeeditorials, heroin chic, Victoria’s secret på julafton och smal som ideal.

I en annan, lite äldre undersökning kunde man konstatera att kvinnor mådde dåligt av att se annonser på fotomodeller. Men i samma studie visade det sig även att kvinnor mådde dåligt av att se skor, läppstift och andra föremål vars gemensamma nämnare var att de inte presenterade en lösning på något, utan bara skapade ett nytt “problem”. Det verkar helt enkelt som att vår psykiska hälsa blir sämre när dissonansen mellan hur vi vill se ut och vi faktiskt ser ut blir för stor. Men kanske är det just denna destruktiva jakt på det vi inte har eller är som vi bör ifrågasätta, snarare än att lägga debattens fokus på de förhållandevis få individer som utvecklar sjukdomen anorexia.

Kampen mot ätstörningar och debatten om kroppsideal borde helt enkelt särskiljas om vi vill komma tillrätta med något alls. Istället ersätter vi regelbundet gamla ideal med nya – lika ouppnåbara som det innan, eftersom varje kropp är genetiskt olik den andra – och debatten biter likt Ouroboros sig själv i svansen när den föreslår ett nytt ideal – det onormala som snart ska bli det normala. Och så blir det gamla idealet oåtråvärt och debatten om den uttjatade kroppen gör sig redo för en ny vända medan vi dör i psykisk ohälsa och våra hjärnor ruttnar. 

”Idén om att man botar ätstörningar genom att konsumera bilder på andra, mer “friska” kroppar är befängd och som tagen ur någon experimentiell psykologi-litteratur från förra sekelskiftet.”

Med debatten om ideal kommer även den om förebilder och varje individs ansvar att ha en normal kropp, att inte genom en onormalt smal eller tjock kropp inspirera andra. Idén om att man botar ätstörningar genom att konsumera bilder på andra, mer “friska” kroppar är befängd och som tagen ur någon experimentell psykologi-litteratur från förra sekelskiftet. Lika lite hjälper uppmaningar som “det är bara att äta/inte äta! vill du inte bli frisk/smal? – de fungerar ungefär lika väl som mindfulness på den psykotiska eller käcka uppmaningar om att tänka positivt på den deprimerade. 

Missförstå mig inte; jag har inget emot den nakna eller exponerade kroppen – jag fascineras liksom de flesta av att titta på kroppar – smala och tjocka, normala och onormala. Jag har inget emot kroppsaktivismens bilder även om dess budskap – just för att det sätter ytterligare fokus på den sönderanalyserade kroppen – skaver en aning. Samtidigt minns jag den positiva kraften i att som underviktig – inte ätstörd – tioåring för första gången se en bild föreställande en kropp som liknade min egen; Stella Tennant i en minimal Chanelbikini år 1995. Visserligen med en hånfull bildtext om benrangel, men att som ung få se en kropp som liknar ens egen och förstå att någon någonstans lyfte fram den som något fint var viktigt och jag tänkte för första gången att de fylliga låren som jag trodde skulle få mig att passa in kanske inte var en livsnödvändighet. Med min egen erfarenhet av att ha en onormal kropp blir jag snabbt irriterad på de som yppar trams som att kroppsaktivismen promotar eller bidrar till övervikt. Låt alla kroppar existera, synas och vara ifred från social uppläxning.

Jag hoppas trots detta att det vi väljer att träna, detoxa, retoxa och obsessa över år 2018 blir hjärnan. Låt oss inse att det inte finns några ätstörda kroppar – det finns bara ätstörda hjärnor – och sluta kalla symptom för orsaker. Anorexia förtjänar, liksom alla ätstörningar, att tas på allvar och bör aldrig användas som slang för smal person eller dess kropp. Detsamma gäller alla ätstörningar; synliga som osynliga. Bemöt alla individer med respekt och förståelse och lär istället unga människor att kroppen är ett komplement till deras fantastiskt komplexa och användbara hjärna. En farkost vilken man reser genom livet i; som man kan putsa och feja om man vill, laga när den är trasig, lacka om efter behov eller bara helt negligera om man så föredrar. Kroppens viktigaste egenskap är och förblir att den är bärare av 2018 års hetaste kroppsdel – hjärnan.