Apokalypsen är nära förstående. Snart är livet som vi känner det över. Slutet är snart här. Tonläget i partiledardebatterna är uppskruvat, medan vi under hela våren har kunnat följa intensiva diskussioner om hur överkonsumtionen av livsstilsmarkörer bör minskas för att undvika att förinta vår planet. Kulturjournalisten Jens Liljestrand flög till Kenya med sina barn och upptäckte döende korallrev, medan KD-politikern Sara Skyttedal tvärtom ville uppmana till ökat flygande, ur miljöhänsyn (vilket dock inte ledde till några poäng i miljödebatten). Även om tongångarna ofta låter som tagna ur inledningen till en dystopisk framtidsthriller är det likväl glädjande att vi nu – äntligen – verkar vara på väg att få en mer realistisk miljödebatt, bortom greenwashing och glättiga upcyclings-tips.
I en tid när överkonsumtion framstår som sunkig snarare än som tecken på att man är trendkänslig och stilsäker, är det svårt att framhärda med en affärsmodell som bygger på snabb och regelbunden försäljning av stora kvantiteter kläder. Tidningar och radiostationer världen över har därför visat stort intresse för H&M:s ekonomiska inbromsning, och ofta har siffrorna tolkats just som tecken på att vi äntligen slutat överkonsumera kläder. De flesta jag känner som arbetar med mode talar dessa dagar sällan om shopping; att ständigt vara klädd i det senaste anses inte fräscht ens inom modebranschen.
En annan aspekt handlar om den underliggande ideologi som präglar vår västerländska kultur. Både på statlig och på individuell nivå har vi anammat tanken att ständig tillväxt är det bästa alternativet. Inte bara företag förväntas att ständigt växa sig större utan även nationella ekonomier, liksom familjer. Det marknadsekonomiska systemet har skapat en kuslig men för de flesta självklar korrelation mellan ekonomisk expansion och barnafödande: Att skaffa barn är bra för staten, för företagandet och för självförverkligandet. Det är symptomatiskt att det är flygresan kritiker oftast har tagit fasta på i Liljestrands krönika, och inte det faktum att han har barn, trots att barnen (särskilt när de föds in i västerländsk medelklass) är långt värre för miljön än en enstaka flygresa.
Journalisterna Isobel Hadley-Kamptz, Anna Hellgren och Lisa Irenius har alla reflekterat om relationen mellan livsstil och miljökonsekvenser, med fokus på just det faktum att fler människor på jorden också på sikt bidrar till mänsklighetens undergång. De flesta av dem ryggar dock tillbaka inför insikten att den egna reproduktionen bidrar till mänsklighetens förintelse. Inte kan väl det egna lilla boet, och de små knytena vars uppväxt ger så mycket glädje på det personliga planet, samtidigt bidra till klimatförändringar som på sikt gör planeten obeboelig? Tanken är helt enkelt för smärtsam att ta in, och trots att det skrivs spaltmetrar om hur vi ska kunna vända utvecklingen är det få som vill säga rakt ut vad vi alla redan insett: vi kan inte fortsätta skaffa barn i den här takten. Vi måste på allvar börja ifrågasätta tanken att ständig tillväxt och evig expansion är det som gagnar planeten bäst.
”Ända sedan barnsben har vi lärt oss att tillväxt är bra: vi måste konsumera mer, producera mer, bli fler.”
2050 är prognosen att vi kommer att vara sammanlagt över nio miljarder
människor. Det är långt fler än någonsin i mänsklighetens historia. Samtidigt som summan är ofattbar stor är den också lätt att förstå. Ända sedan barnsben har vi nämligen lärt oss att tillväxt är bra: vi måste konsumera mer, producera mer, bli fler. Att det ska finnas en gräns för denna tillväxt hör inte till den berättelse vi lärt oss utantill. Därför är det svårt att tänka om och artikulera nya idéer. För, om inte alla längre skaffar barn, vad ska då livet handla om?
I DN skrev Kristina Lindquist att den här typen av tankar jag här ger uttryck för måste ”backas upp av statliga tvångsmedel”, med vilket hon menade att diskussionen ligger farligt nära en värld där staten dikterar över livmodern. Lindquist bortsåg därmed bekvämt från den gråskala som faktiskt existerar, och som skulle kunna handla om andra sätt att väcka opinion kring tillväxtfixeringen än genom lagändringar som begränsar människors rätt till sina egna kroppar. Att få bli förälder är ingen mänsklig rättighet. Däremot är möjligheten till en gemensam framtid, och att överleva ytterligare en generation, något jag betraktar som just det; en rättighet. Men, i och med att debatten på så många sätt går emot rådande ideologier på både politisk och individuell nivå, är en fortsatt diskussion dömd att snabbt urarta. Ingen vinner val på att ifrågasätta tillväxt, ingen får frilansuppdrag på att be människor fundera på att begränsa sin självförverkligande livsstil. Därför kommer vi fortsätta önska oss ökad tillväxt, tills vi haft ihjäl hela planeten.
Grattis till oss.