Vilka är de största sociala orättvisorna inom den svenska modebranschen?

Den senaste tidens intensiva diskussioner om rasism har även involverat modebranschen. I sociala medier har både svenska mode- och PR-företag anklagats för rasistiskt beteende. Mellan skål och vägg har många förvisso instämt i att vissa händelser genom åren varit förkastliga, men menar också att branschen som sådan tvärtom i sin helhet tvärtom definieras av en inkluderande attityd. Nyligen publicerade Business of Fashion en intressant reflektion av Bonnie Morrison, som skrev om sin tid på Condé Nast. I artikeln menade hon att det stora problemet inom modevärlden inte var rasism utan klassism.

Artikeln satte ord på det som de flesta i modebranschen sedan länge känt till. För att kunna vara verksam inom Condé Nast-koncernen krävs att din ekonomiska trygghet inte är beroende av storleken på ditt lönekuvert. Obetalda praktikplatser och låga assistentlöner gör att många utan rätt bakgrund inte ges möjlighet att arbeta inom företaget. I förlängningen gör det att modejournalistik på en viss nivå endast bevakas av dem som tillhör ett övre samhällsskikt.

Samma fenomen, om än på mycket lägre skala, kan noteras i Sverige. Vårt lilla språkområde (och begränsade syn på mode som kulturfenomen) gör att ytterst få kan försörja sig på att skriva om mode. Har du inte rätt bakgrund eller omständigheter (läs: rik partner eller sidojobb) blir det svårt att långsiktigt klara sig som modeskribent. Förstås hör skrivande om mode ihop med läsande om detsamma: det finns få plattformar för smart modejournalistik eftersom det är så få som är intresserade av att läsa om det.

Klass har alltid varit en central del av modets natur.

Men det är inte bara modejournalistiken som har ett klassproblem. Den legendariska Louise Wilson, lärare för masterutbildningen i modedesign vid Central Saint Martins, sade en gång att det antagligen inte skulle finnas någon ny Alexander McQueen eller John Galliano i framtiden. Anledningen var att det helt enkelt blivit för dyrt att ägna sig åt högre studier i England, vilket stängt dörrarna för aspirerande studenter från lägre samhällsklasser. När Wilson gick bort etablerades därför en fond med syfte att finansiera studenter utan tillräckliga medel för modestudier.

Klass har alltid varit en central del av modets natur. Mode handlar om längtan och drömmar, om att klä sig som man egentligen inte har råd med. Det sägs att det moderna modet en gång i tiden uppstod just för att kunna manifestera bärarens sociala status. Kanske är det heller inte så konstigt att mode rymmer samma klassbetonade hierarki som också finns i andra branscher och inom andra kulturella uttryck. Varför skulle modeindustrin vara annorlunda än det samhälle det existerar i? Det är ju inte heller som att konstvärlden eller filmbranschen är fri från klassproblematik (eller för den sakens skull vården, omsorgen eller skolan). Men i relation till pågående protester och diskussioner om orättvisor, grundade i både etnicitet och klass, är det viktigt att fortsätta lyfta frågan om vem som släpps in och vem som hålls ute, och på vilka grunder.