När de kvinnliga modellerna tågade ut på catwalken under senaste Christian Dior-visningen i Paris gjorde de det under neonskyltar som med stora bokstäver proklamerade feministiskt präglade budskap, till exempel ”CONSENT”, ”WOMEN’S WORK IS UNPAID LABOUR” och ”PATRIARCHY = CLIMATE EMERGENCY”. Scenografin har i flera artiklar hyllats som ett sätt för modebranschen i allmänhet och Diors chefdesigner Maria Grazia Chiuri i synnerhet att tydligt ta ställning i en politiskt turbulent tid. Referenser har gjorts till både italiensk 70-talsfeminism och viktiga samtida händelser som Harvey Weinsteins fällande dom för våldtäkt och #metoo-rörelsen.
Ur ett varumärkesperspektiv var greppet knappast förvånande. Diors design anklagades länge för att vara kvinnofientlig och många modehistoriker menar att deras ”new look” 1947 inte alls var värst ny utan tvärtom gestaltade en förlegad, objektifierande och borgerlig kvinnosyn. Sedan dess har dock mycket hänt, inte minst i modern tid. Raf Simons adderade sportreferenser till de klassiska dräkterna och för sin första kollektion 2012 formgav Chiuri en tröja med Chimamanda Ngozi Adichies berömda sentens ”we should all be feminists” tryckt över bröstet.
Relationen mellan ideologiska ställningstaganden och modekommers har länge varit spänd. Att sälja varor genom att ta ställning för klimatet eller kvinnors rättigheter, alternativt mot rasism och främlingsfientlighet, var som mest populärt för några år sedan. Se här, inte bara en blus utan en blus som står för någonting. Kritiken lät inte vänta på sig och tilltaget kom snart att kallas för T-tröjefeminism, i debatten ofta förknippad med Beyoncé, vars ”feministiska” märke Ivy Park visade sig vara tillverkat i sweatshops där (de kvinnliga) arbetarna arbetade under slavliknande omständigheter.
Vad är egentligen kopplingen mellan en patriarkal ordning och en nödsituation för klimatet?
Personligen är jag ingen motståndare till sammanflätningen av ideologi och kapitalism. Tröjor kommer att säljas oavsett, reklamplats upplåtas oberoende om det samtidigt sägs något om allas lika värde eller inte. Mitt problem är ett annat, nämligen när budskapet antingen inte rimmar med företagets agerande eller när innehållet som sådant är svajigt. I fallet med Diors visning för höst/vinter 2020-2021 är problemet det senare. Att ”CONSENT” är ett vettigt budskap håller nog de flesta med om. Men vad är egentligen kopplingen mellan en patriarkal ordning och en nödsituation för klimatet? Är inte detta mest fluff som i mångas öron låter bra men som egentligen inte betyder någonting?
Slagfärdiga slogans ger sällan utrymme för nyanser, men Chiuris tidigare referenser till sin uppväxt på 70-talet och dess radikalfeministiska idéströmningar kan ge en fingervisning. Radikalfeminismens fixering vid en manlig överordning som den viktigaste förklaringen till kvinnlig underordning osynliggjorde ett mer komplicerat klassperspektiv, för att inte tala om intersektionella förklaringsmodeller som inkluderar etnicitet och kolonialism. Samtidigt bidrog den till en ökad polarisering mellan män och kvinnor som representanter för två till synes olika grupper, där skillnader snarare än likheter understryks. Att 2020 gå tillbaka till denna lätt unkna idévärld för att sälja exklusiva kläder ytterst få har råd med bör nog inte betraktas som ett steg i rätt riktning.