Palazzo Corsini, med huvudentrén vänd mot floden Arno, är ett av de ståtligaste privatpalatsen i Florens. Under sommarens upplaga av Pitti Uomo presenterade ERL sin åttonde kollektion (och märkets första runway-visning någonsin) på palatsets borggård. Under en intervju under morgonen före visningen, förklarade grundaren och designern Eli Russell Linnetz, varför han valt just Palazzo Corsini för sin visning:
”Jag blev förälskad i det här stället. Vi ville egentligen vara en trappa upp, i balsalen, men konstverken skulle inte klara vibrationerna från subwoofern. Vi tittade också på villor utanför stan, men jag fick höra att ingen ville åka utanför stan. Vi fann helt fantastiska herrgårdar, men det får bli en annan gång.”
Att erbjuda ERL en egen visning var ett lyckosamt val för Pitti Uomo. Efter ERL:s samarbete med Dior, som ryktas vara det franska modehusets mest kommersiellt framgångsrika någonsin, har det redan hypade Los Angeles-baserade varumärket blivit herrmodets stora snackis. Men att finna en länk mellan hemstaden Venice Beach och Florens var inte helt enkelt:
”Jag försökte skapa en koppling mellan Venice Beach och Florens, med betoning på renässansen. Jag har tidigare jobbat inom film, och därför fokuserar jag alltid först och främst på själva historien. Kläderna kommer i andra hand för mig. Även castingen är väldigt viktig, förstås. Berättelsen bakom showen är att vi befinner oss i framtiden, hundra år från nu. Vi är alltså i Florens år 2176. Detta framtidens Florens ligger under vatten. Modellerna ska föreställa surfare från Kalifornien, som flockas till Florens på sommaren för att surfa. En natt klär de ut sig till rika barn, för att smyga in på en surrealistisk bal i en rik ambassadörs hus. De blir fulla och går upp på övervåningen, där de klär ut sig med sakerna de hittar där – föremål från hela världen, samtidsmode från 2176, antikviteter från Japan och Romarriket.”
”Jag har tidigare jobbat inom film, och därför fokuserar jag alltid först och främst på själva historien. Kläderna kommer i andra hand för mig.”
Om det här låter som en lätt osannolik story är det med flit. Namnet på visningen är ”Make-believe”, en anspelning på hans liv i Los Angeles samt skapandet av egna fantasivärldar:
”Jag bestämde mig för temat eftersom fantasi är en viktig del av att leva i öknen, vilket du i princip gör när du bor i LA. Att göra film är att skapa drömmar, men det är inte lätt att realisera dem, och få drömmarna att bli sanna. Dessutom – som barn såg jag många musikaler och gamla filmer med min mamma. Därför har det alltid känts självklart för mig att utforska olika typer av verkligheter, och använda scenografi och kostym som verktyg. Jag lever mycket i min egen bubbla, så ibland är det svårt för mig att veta vad som är verklighet och vad som inte är det.”
Det är också hans rika fantasi som gjort ERL så framgångsrikt. Varje kollektion är full av referenser, och består av ett upprepat utforskande av olika aspekter av amerikansk populärkultur. Redan innan han började arbeta inom mode var han ett väletablerat namn inom film och musik, och hade samarbetat med både Ye och Lady Gaga:
”Tidigare i mitt arbetsliv skapade jag fantasier för popstjärnor, och fick då ta del av deras fantasivärldar. Men när du skapar för dig själv, och under eget namn, är det en helt annan upplevelse. Det tvingar dig att konfrontera verkligheten och visa omvärlden hur det ser ut i ditt huvud. Jag är inte rädd för att göra en modevisning, men jag är nervös inför att visa min inre värld för andra.”
Klockan tio på kvällen samma dag är det dags för visningen. Samtliga kläder är gjorda för hand i Florens, med undantag för ett fåtal accessoarer som tillverkades i Los Angeles. En hel del är fint – tajta, glittriga kroppsstrumpor på smala ynglingar, tjocka täcken omgjorda till vadderade klänningar – men det övergripande intrycket är att visningen i första hand är planerad för att bli viral i sociala medier. En ung man är klädd som en fri tolkning av Frihetsgudinnan, komplett med ficklampa i form av en fackla. Andra leker cowboys eller är klädda i stora, glittriga kostymer.
Kläderna är tredimensionella föremål, men är uppenbart tänkta att betraktas via en tvådimensionell skärm. Kanske är det Eli Russell Linnetz bakgrund i filmbranschen som spökar – kläderna påminner om scenkostymen i en film, snarare än att fungera som visningens fokuspunkt (som annars är brukligt). Men i en tid när det digitala känns alltmer passé är en instagramanpassad visning inte direkt ett djärvt grepp. Ibland kan fantasin behöva få ta plats även i den fysiska världen, med kläder som faktiskt är menade att bäras.