När emojin för några år sedan slog igenom på bred front, och jag förstod att även jag förväntades använda mig av symbolerna i mina sms, e-brev och kommentarer i sociala medier var min initiala reaktion stress. I och med att jag arbetar med text till vardags (och tyckte språket fungerade fint som det var), kände jag mig ovan vid det här plötsliga tillägget. Jag förstod inte varför vänner och bekanta plötsligt hade börjat skicka skrattande, gråtandes eller vinkande ansikten till mig, och avstod därför hellre från att överhuvudtaget svara på meddelandet än riskera att göra fel. Nu, några år senare, sitter jag däremot säkrare i sadeln och tycker att jag, mer eller mindre, lärt mig behärska språket. Enligt Nicolas Loufrani, son till skaparen av den första smileyn och den som digitaliserat smileyn på ett sätt som gjort den tillgänglig för miljarder människor världen över, är det nämligen just som ett språk emojin bör betraktas:

”Smileyn är ett språk precis som andra. På 90-talet var den i princip död på grund av överexploatering, den hade förlorat sin innebörd, men jag ville fortsätta tjäna pengar på den, på något sätt. Jag bestämde mig då för att försöka mig på att göra den tredimensionell, vilket snabbt ledde till att jag ville ge den möjlighet att uttrycka olika typer av känslor och inte bara glädje. Ascii art, en datorgenerad teknik för att skapa bilder, fanns redan då, och hjälpte mig att ta den tredimensionella smileyn och göra den digital, och när sedan smartphonen lanserades tog utvecklingen fart på riktigt.”

”När jag var tonåring på 80-talet talades det om skrivandets död, telefonen dominerade och det verkade otroligt att vi skulle skriva meddelanden till varandra. På sin höjd skickade man kanske tre rader på baksidan av ett vykort till sin mormor för att göra henne glad när man var på semester. Men nu, trettio år senare, skriver vi till varandra hela tiden, och det är en självklar del av vår vardag.”

Modevärlden visade tidigt intresse, och många kollektioner har redan gjorts på temat. Modehus som Fendi, Versace och Acne Studios har ofta inkorporerat smileyn i sin design, liksom kedjor som H&M och Zara. Den intima relationen mellan emojis och mode är dock inte helt självklar, och jag bad därför Loufrani om en förklaring:

”Mode handlar i grunden om två saker; att kommunicera och att tillhöra. Det sker genom att människor klär sig i enlighet med olika ’style tribes’, alltså att klä sig i enlighet med den grupp man tillhör. Det är skillnad på att ha på sig en vanlig vit skjorta från Ralph Lauren och en från Comme des Garçons. Man klär sig för att man känner en tillhörighet till en designer och vill kommunicera designerns etos. Emojin fungerar på många sätt som en vanlig logotyp, och skiljer sig därmed inte från att ha på sig ett foto av David Bowie eller en bild av Keith Haring. Människor uttrycker vilka de är genom vad de har på sig. Smileyn kan tolkas som att man är en ironisk person, eller att man ser ljust på livet.”

Det sistnämnda förtjänar en viss fördjupning. Loufrani mådde under en period känslomässigt väldigt dåligt och såg, enligt egen utsago, ”väldigt negativt på livet, typiskt franskt, jag tyckte allt var skit.” Av en tillfällighet gick han in i en bokaffär, där han hamnade framför Karl Otto Schmidts bok Le hasard n’existe pas (Slumpen existerar inte), som han köpte och läste. Boken förändrade hans liv. Kort summerat är budskapet att det inte är hur du har det, utan hur du tar det, som påverkar hur du upplever din livskvalitet. Loufrani valde att ta till sig budskapet, och menar att det radikalt förändrade hans liv. Detta är också det dolda budskapet i smileyn: ”don’t worry, be happy”.

Flera framstående forskare och skribenter har under åren varnat för positivt tänkande, men Loufrani menar att det är ett alternativ han ändå vill erbjuda omvärlden: ”Funkar det för dig, så funkar det, annars kan du låta bli. Det är inte svårare än så! Det förändrade mitt liv och därför vill jag erbjuda andra det här perspektivet, men ingen behöver ta emot det, det är upp till var och en.” Lika ödmjuk är han när jag frågar honom om vad han tror nästa steg i kommunikationsutvecklingen kommer att bli. Emojin har redan hunnit revolutionera skriftspråket, så hur tror han, som är den som drivit den här förändringen till sin spets, att kommunikationen kommer att se ut om femtio år?

”Det första man måste komma ihåg är att skrivande i sig är en teknologi. Teknologi är det som driver all utveckling. När jag var tonåring på 80-talet talades det om skrivandets död, telefonen dominerade och det verkade otroligt att vi skulle skriva meddelanden till varandra. På sin höjd skickade man kanske tre rader på baksidan av ett vykort till sin mormor för att göra henne glad när man var på semester. Men nu, trettio år senare, skriver vi till varandra hela tiden, och det är en självklar del av vår vardag. Oavsett i vilken riktning utvecklingen går, är det teknologin som driver den och som formar både språket och modet. Vill man veta vad som kommer ske, är det teknologins roll i hur vi kommunicerar som man ska undersöka och hålla koll på.”