Varför tycker du att mode är så intressant?

Allt som en gång fötts kommer att dö. Denna naturlag är den mest grundläggande förutsättningen för vår existens. Våra hjärtan slår inte i det oändliga, och en dag kommer ett andetag att bli vårt sista. Synen på döden är minst sagt delad. De allra flesta verkar inte tänka värst mycket på den, medan andra fasas för den och trots att de för stunden lever låter de tillvaron präglas av dödsångest. Vissa menar tvärtom, att det är livets begränsning som ger det dess värde.

Att leva innebär att vara i rörelse. Walter Benjamin skrev en gång en idag välkänd reflektion utifrån en bild målad av Paul Klee, föreställande en ängel, Angelus Novus. Ängel rörde sig framåt, men blickade bakåt, så att hans syn av utveckling och progression präglades av det som varit, istället för att se framåt, mot det oskrivna blad som framtiden faktiskt är. Benjamins beskrivning av ”historiens ängel” har blivit en av vår tids mest välkända symboler, och har även använts för att förklara modets rörelser. I sin enklaste definition handlar förstås även mode om rörelse, men det är ett misstag att tro att det är en enkel och linjär utveckling. Istället, liksom Benjamins ängel, blickar modet ofta bakåt, och vi ser regelbundet ekon av det förflutna återkomma i dagens mode.

Anledningen till att jag intresserar mig så för mode handlar till stor del om dess flyktighet, dess undanglidande natur och om hur mode på många sätt är en spegling av livet självt.

Anledningen till att jag intresserar mig så för mode handlar till stor del om dess flyktighet, dess undanglidande natur och om hur mode på många sätt är en spegling av livet självt. Det handlar inte bara om mode som symbol för livets skörhet, utan också om dess koppling till det materiella. Hur vi bär kläder spunna i sidentrådar tillverkade av silkeslarver, eller bomullsplagg från avlägset belägna plantor, skördade i obarmhärtigt solsken. Genom mode knyts osynliga trådar mellan människor och regioner. Det tydligaste exemplet på detta ges i den pågående utställningen om boro, på Östasiatiska museet i Stockholm. I många delar av Japan var textilier en bristvara, och därför tillvaratogs minsta lilla tygbit. I utställningen står det att om en tygbit är tillräcklig för att slå in en böna i, skulle den sparas. På så vis kunde en tygbit gå i arv i generationer. Minnen av personer som inte längre finns bland oss, uttryckta i form av tygbitar i någons jacka eller byxor, men som långsamt nöts och slits ned av tidens tand.

Boro-utställningen är en symbol för både modets relation till tid och till det materiella. Trots att boro i grunden är ett textilt förhållningssätt utvecklat utifrån brist och nöd finns det en skönhet i plaggens slitage och mödosamt gjorda lagningar. Boro-utställningen sammanfattar såväl livets utsatthet som modets flyktighet, men gestaltat på ett sätt som förhöjer upplevelsen av tillvaron genom att ägna omsorg åt även det ytliga, som hur våra kläder och textilier ser ut. Kanske är det så enkelt, att jag roas av mode för att jag uppskattar livet och fascineras av vad det innebar att vara levande.