De senaste åren har jag inlett varje vårtermin med ett seminarium baserat på Georges Perecs idéroman Tingen. Boken följer det unga paret Sylvie och Jérôme, som drivs av en längtan efter ett flärdfullt och härligt liv. Val av restaurang, bar och café väljs utifrån samma premisser som skor, kläder och väskor. Litteratur och musik rymmer förvisso njutning men fungerar i första hand som livsstilsmarkörer. Det boken handlar om är jakten på den rätta livsstilen, och Perec ville med den visa hur tomt och innehållslöst ett liv som handlar om prylar kan vara.

Det har aldrig tidigare i mänsklighetens historia funnits så många saker som nu. Vi har garderober, garage och vindsförråd fulla med saker vi knappt ens minns att vi äger. Kläder är billigare än någonsin tidigare och vi köper därför mer än någonsin förut. I och med industrialiseringen är det också enkelt att massproducera. Sverige har varit bäst i klassen och utvecklat både H&M och Ikea, världsledande på att tillverka saker i enorm kvantitet.

De unga studenterna som diskuterar boken däremot vill helst inte ha gamla grejor. De säger sig ofta föredra nytt och fräscht.

När studenterna och jag talar om boken händer något som jag tycker är fascinerande. Bokens huvudpersoner handlar ofta på loppmarknad eftersom de vill att ägodelarna ska ha patina. De vet att det är fint att äga saker med historia. Helst ska förstås tingen ha gått i arv, men i brist på familjegods fulla med antikviteter fungerar loppisfynden fint som substitut. Förstås handlar det om det slitna begreppet ”kulturellt kapital”, som ska demonstreras genom det noga utvalda. De unga studenterna som diskuterar boken däremot vill helst inte ha gamla grejor. De säger sig ofta föredra nytt och fräscht och ställer sig frågande till det fiktiva parets jakt på patina och slitage.

Kan diskrepansen mellan paret och studenterna handla om att det gått ett halvt sekel sedan boken skrevs? På 60-talet, när boken skrevs, var vi inte ännu så översköljda med stora mängder prylar som vi är idag. Vissa filosofer menar att vår tids möjlighet att massproducera har förminskat våra ägodelars symboliska värde. Vi sliter och slänger, istället för att lappa och laga. Tekniska innovationer har försvagat relationen mellan människa och ägodel, och numera ersätter vi det gamla innan det ens är uttjänt. Därför fäster vi oss inte längre lika djupt vid våra ting.

Mitt eget hem speglar denna utveckling rätt så väl. När jag var barn hade mina morföräldrar arvegods i nästan varenda vrå. Mina föräldrar hade, i mitt barndomshem, ett ärvt matsalsmöblemang, ärvd konst på väggarna, ärvda bestick i lådorna. Själv har jag bara ett par enstaka tavlor, några vickningsgafflar och en porslinskanna på samma konto. Resten av sakerna som jag kunnat ta över från tidigare generationer passade helt enkelt inte in i hur jag tänkte mig att mitt hem skulle se ut, och fick därför skeppas vidare.

Har vår jakt på skön lifestyle-känsla och instagramvänlig tillvaro fått oss att missa det värdefulla i att använda sådant som i årtionden vårdats av släkt och vänner? Och i så fall, vad blir nästa steg i utvecklingen? När både hem och garderob är instagramvänligt och tiktok-anpassat, vad finns då kvar att leva i?