Hej Modedoktorn! Varför är medelålders människor ofta inte lika modeintresserade som yngre?
/Fam
Som ung njöt jag av att planera vad jag skulle ha på mig i skolan därpå. När jag gick i amerikansk high school minns jag att jag kunde gå igenom garderoben och planera klädsel för hela veckor, så att outfitten på något sätt förmedlade en historia. Jag tyckte det var roligt att köpa kläder, gå genom garderoben, tänka ut olika klädkombinationer. Uppenbarligen hade jag som tonåring mycket tid, för jag har för mig att jag fortsatte så här även under gymnasietiden i Helsingborg. På intet sätt var jag unik – de flesta omkring mig gjorde på samma sätt, och jag gissar att tonåringar både innan och efter har ägnat sig åt sak, i större eller mindre utsträckning. Därför är jag aningen förvånad när jag inser att jag numera, som medelålders, lägger ohyggligt litet tid på hur jag ser ut. De dagar jag jobbar hemifrån byter jag oftast inte ens om, utan går omkring i min nattskjorta från morgon till kväll. Reser jag bort packar jag inte ens en resväska, utan allt jag tar med mig, även om jag blir borta i mer än en månad, ryms i handbagaget. Den här texten skriver jag från Capri. Efter en dryg vecka på ön har jag hittills använt en skjorta och en tröja, några badbyxor samt ett par byxor.
”Jag går till sunkig överdrift där jag hasar omkring i mina tio år gamla nattskjortor.”
En vanlig kritik mot modeintresserade är att de är självcentrerade: Att de tänker så mycket på hur de iscensätter sig själva att de helt enkelt inte har utrymme att också tänka på annat. Typiskt exempel är invändningarna mot bloggare och människor som regelbundet lägger upp selfies på instagram. I förlängningen framställs ofta mode som navelskådande och inskränkt. Självklart håller jag inte med om den här typen av generaliserande påstående, men det finns ändå ett korn av sanning i resonemanget. Att förlora sitt modeintresse är delvis att överkomma sitt ego. Alternativet, att fortsätta instagramma bilder med #dagensoutfit livet genom och ständigt lägga upp insta-filmer om sina nya solglasögon, skor och solhattar, framstår som så självfixerat att det gränsar till en nihilistisk livssyn, där jagets yttre förblir mer intressant att dokumentera än allt annat, inklusive omgivningar, händelser och andra människor.
Kanske svaret på frågan bör vara, som så ofta annars, balans och moderation. Jag går till sunkig överdrift där jag hasar omkring i mina tio år gamla nattskjortor. Men, jag längtar samtidigt inte tillbaka till de där dagarna när jag lade ut kläder på golvet till mitt pojkrum, testade olika tröjor i relation till olika byxor. Det framstår idag som rent tidsslöseri och som äldre är jag ytterst medveten inte bara om livets ändlighet, utan också om med vilken enorm hastighet vi leds genom tillvaron. Om bara några decennier är inte bara jag utan alla som läst den här texten döda. På min dödsbädd vill jag inte inse att jag råkat lägga år av mitt korta liv på att färgkoordinera kläder, men jag vill heller inte tro att jag levt i fullständigt estetiskt förfall. Om ungdomen ofta överdriver sitt intresse för den egna själviscensättningen, ägnar medelålders människor ibland aningen för litet tid åt frågan. Som sagt, bäst är den gyllene medelvägen, där man låter livets gestaltning spela en viktig roll, men inte ta överhanden i relation till livet självt.