Den Game of Thrones-scen som jag haft svårast att glömma är när Catelyn Stark sitter vid ett fönster, mitt under brinnande krig, och tittar ut över den vackra grönskan som omger slottet. Rörd av naturens skönhet säger hon, liksom i förbifarten, att det är lätt att glömma att man är mitt i kriget. Hennes farbror svarar att det är tröstande att tänka på att även under krigets mest intensiva dagar präglas de flesta platser i världen av det faktum att det händer just ingenting alls.
Scenen är minnesvärd eftersom lugnet och eftertänksamheten påminner så mycket om vår egen situation. I dagstidningar och på nyheterna läser jag om protester i Hong Kong, förtryck i Saudiarabien och politiskt kaos i Italien. Men nere i den lokala Ica-butiken är de snart klara med renoveringen, i inkorgen får jag som vanligt dagens utskick från SvD och till helgen väntar en biltur till västkustens Orust. Mina egna erfarenheter och rutiner står därmed i skarp kontrast till all den oro jag läser om, på precis samma sätt som Catelyn Stark säger sig känna där hon sitter i sin fönstersmyg och beundrar landskapet utanför. Ändå dör hon fem avsnitt senare, mördad i en av seriens mest dramatiska avsnitt, under en bröllopsfest som övergår i blodbad.
En parallell kan dras till hur vi ofta läst i modemagasin om de senaste trenderna som påstås dominera säsongen, men som vi sällan ser värst dramatiska effekter av i vår omgivning. Det finns väl knappt någon numera som faktiskt köper helt ny garderob på säsongsbasis. Trender läser vi om i tidningen, men omgivningen är mer eller mindre likgiltig och grannarna, kollegorna och våra bekanta ser därför likadana ut 2019 som de gjorde 2017 eller 2010.
En annan parallell kan dras till miljöförstöringen. Vi läser om hur vattendrag förgiftas och ser gripande dokumentärer som Stacey Dooleys Modeindustrins smutsiga baksida (tillgänglig på SVT-play till och med 18/11) om hur klädindustrins miljöförstöring påverkar IQ-nivån negativt hos kommande generationer. Likväl har vi svårt att göra kopplingen mellan de dramatiska bilderna vi ser på TV och den nya bomullströjan vi klickade hem från nät-butiken. I vardagen råder fortfarande förrädiskt lugn och ro och business as usual.
Nyligen skrev The Economist i en av sina senaste helgbilagor om stigande vattennivåer. De menade att det är utvecklingens brist på akut dramatik som får oss att låta bli att agera. Skeendet är så långsamt och successivt att vi helt enkelt inte märker att något händer. Allt verkar dessutom hända någon annanstans medan det hos oss är som vanligt. Vi går ut med hunden, träffar vänner för middag och lyssnar på ännu en medelklassig podcast. Solen går upp och går ned. Men, påminner the Economist, isarna långt borta fortsätter smälta, och när havsnivåerna väl stigit kommer inte vattnet att sjunka tillbaka igen. På samma sätt som Catelyn Stark under bröllopsfesten plötsligt fann sig mitt i händelsernas centrum (trots att hon timmarna innan trott att kvällen bara skulle rymma ännu en vanlig, småtråkig festmåltid) är vi alla närvarande under den stora miljö- och klimatkrisen som pågår, även om vi inte alltid ser det i vår vardag.