Regissören Sophie Fiennes har följt Grace Jones i fyra år. Innan de träffades visste hon inte mycket om henne utöver det som de flesta redan vet. Hon kände till tiden som Andy Warhols musa, Studio 54, den stormiga personligheten och relationerna, Bond – James Bond, och modet.

För många är hon ett ouppnåeligt kvinnligt ideal genom tiden som Bondbrud, för andra en androgyn ikon som visade att en bondbrud kunde ha muskler, för vissa helt från vettet och för andra skrämmande. För Sophie var hon allt samtidigt.

Första gången Sophie och Grace möttes sade Grace att hon gillade hur Sophies filmer luktade och att hon visste att hon förstod hur det kändes att komma från en stor familj. Fiennes kommer själv från en familj av konstnärer där bröderna Ralph Fiennes (Schindlers list, Den engelske patienten) och Joseph Fiennes (Shakespeare in love, The handmaid’s tale) skådespelar, systern Martha Fiennes (Onegin) regisserar och brodern Magnus Fiennes komponerar musik.

– Det hela började med att jag för flera år sedan gjorde en dokumentär om hennes bror, biskop Noel Jones [Hoover Street Revival, 2001]. Den handlade inte så mycket om honom som biskop egentligen utan mer om predikningar som en form av föreställning. Jag visste inte om att det var Graces bror när jag först mötte honom. Han berättade det mycket senare och jag trodde att det var något konstigt pastorsskämt.

I Bloodlight and bami fokuserar du till stor del på hennes religiösa uppväxt. Kände du till den redan när du började att filma?

– Nej inte alls. Jag visste om hennes klassiska år med Andy Warhol och såg henne främst som en obegränsad artist som utmanade normer på ett väldigt nytt sätt. Jag vet att många uppfattar henne som skrämmande, men jag gör inte det. Jag tror inte man gör det som kvinna, det är nog främst straighta män som tycker att hon är lite obekväm.

”Bloodlight” är i jamaicansk folkmun den röda lampan som lyser när en artist spelar in och ”bami” är vårt dagliga bröd – livets substans. Filmen växlar mellan Jamaica och storslagna konsertspelningar, mellan Grace som den hedonistiska guden Bacchus och den obevekliga affärskvinnan Grace. Sophie beskriver det som att hon har samlat bevis genom att vara en fluga på väggen.

I dokumentären följer vi Grace under fyra år medan hon reser mellan sitt hem i Jamaica och sina andra hem över resten av världen. Klippen är tystlåtna medan Grace är rasande. Bit för bit berättas historien om Grace barndom med sina bröder och den våldsamma, ultrareligiösa och disciplinära styvpappan Mas P.

Hur skulle du beskriva Grace?

– Jag tror att den gemene uppfattningen om henne är att hon är galen, och det är hon ju inte. Om inte annat så bevisar den här filmen att det inte är så, för att hon var villig att verkligen släppa in mig och låta mig utforska henne. Men skiftet mellan den här scenpersonan och de personliga klippen blir ibland nästan shamanskt, det är som att hon uppmuntrar till en hedonistisk liberalism. Det var den Grace jag ville fånga.

Du filmade mellan 2005 fram till 2009. Hur kommer det sig att du lät materialet vila så pass länge att det blev en film först nu?

– Hon var inte redo, och jag sa att jag vägrade göra klart den innan jag fick filma ett av hennes framträdanden. Den kontrasten var livsviktig för mig. Grace är en person som genom hela sin karriär har lekt med olika framställningar och masker. Jag behövde scenen som ett ankare för att kunna visa att hennes framträdanden faktiskt inte är masker på det sättet vi tänker, utan snarare lager av vem hon är. De är själva kärnan av allt hon gör. Det vänder upp och ner på hela uppfattningen av vem den genuina Grace Jones är. Det är masken som betyder mest för henne.

Det är intressant att du säger det, för Grace är ju en person som på många sätt har brutit ner den traditionellt kvinnliga masken vars smink anses maskera kvinnans verkliga jag. Men med henne är det som att hon tvärtom istället målar fram sig själv genom sitt smink.

– Det är så sant. Jag minns väldigt tydligt att vi var tillsammans i Jamaica och att jag såg henne utan smink. Jag blev så tagen av hennes skönhet att jag var tvungen att kommentera den, och då sa hon att människor alltid säger till henne att hon inte behöver smink, men att det inte är det det handlar om. Det finns ingen maskering egentligen, det handlar om att kunna vara olika typer av personer samtidigt. 

Egentligen är det väldigt intressant inlägg i debatten kring om man kan vara feminist och bära smink utan att då signalera att man viker under för könsnormer.

– Ja, men jag undrar verkligen vilka människor den här lilla gruppen av feminister som har beslutat sig för att definiera feminismen är? Det har blivit en så enorm debatt av vad det betyder att vara kvinna idag.

– När jag spelade in The pervert’s guide to the cinema blev jag väldigt tagen av när filosofen Slavoj Žižek sa att mänskligheten beter sig som att kvinnor är objekt, när vi egentligen är subjekt. Alla roller vi kan anta som kvinnor är inte absoluta. Det får mig alltid att tänka på Hamlet när han säger till Ofelia: ”Jag har minsann hört en hel del om hur ni kvinnor målar er. Gud har gett er ett ansikte, och ni gör ett annat”. Det finns en ilska kring kvinnlighetens inkonsekvens och en frustration över att vi inte vet vad en kvinna egentligen är – poängen är att förmågan att vara flera saker samtidigt definierar själva subjektiviteten.

När man filmar någon så länge som du har gjort med Grace, blir man en del av deras tillvaro då?

– Ja, det blir man. Man blir involverad i deras liv vare sig man vill det eller inte. Jag ser inte mig själv som en dokumentärfilmare egentligen eftersom jag har jobbat mycket mer med fiktion. Men när den digitala filmen kom såg jag att det blev möjligt att vara kreativ på ett sätt man inte hade kunnat vara innan och att jag kunde förlita mig på att livet skulle kunna ge mig material som jag skulle kunna fånga. Det är som att man fångar tiden och får den att stå stilla. Det känns som att det är det som hände med Grace, som att allt bara blev stilla kring henne, och där blev min dokumentär till.