Modevärlden är full av unga stjärnskott, men frågan är om inte spanskfödde Cristóbal Balenciaga tar priset – han var 12 när han började som skräddarlärling i den Baskiska fiskebyn där han växte upp. Det är kanske inte så konstigt att eftervärlden minns honom främst för hans hantverksskicklighet, för hans sätt att forma både nya silhuetter och modevärlden i stort. Det är få modeskapare som har strösslats med så många hyllande citat som honom. ”Mannen som formade mode”, ”Den bästa av oss alla”, ”Once you have seen Balenciaga, you see him everywhere”. Starka ord, men inte desto mindre sant.

Balenciagas designprocess startade inte med penna och papper, utan med tyget. Och sedan var det materialet som fick bestämma. Det spanska ursprunget syns i många av de silhuetter han skapade i början av sin karriär. Bland de tidiga plaggen syns flamenco-volanger, en matador-jacka, och blinkningar till de katolska prästernas dräkter. I slutet av karriären lekte han med former, efter ett helt liv av övning skapade han snillrika lösningar inom mönsterkonstruktion. Ärmen var det allra viktigaste, han sa ofta att en ärm som kändes fel kunde förstöra ett helt plagg. Starka färger var också något som blev hans signum. Sara Danius uppmärksammade Nobelklänning, designad av Pär Engsheden, är uppenbarligen en jackpot i Balenciaga-referenser och för tankarna till hans cape-klänning (som kunde bäras både som kjol, cape och klänning). Någon skrev att Danius vägrade göra sig mindre än hon är (efter någon litterär referens), och det var precis vad Cristóbal sysslade med. Han gjorde aldrig kvinnan mindre än hon var.

1917 öppnade Balenciaga sitt första modehus under namnet Eisa, efter sin mamma som var sömmerska. 1937 flyttade han till Paris där han gjorde instant success under eget namn. Inför 100-årsjubileet av Cristóbal Balenciagas karriär som modedesigner, 2017, skapade Victoria and Albert museum jubileumsutställningen Balenciaga: Shaping fashion. Nu turnerar den runt i världen, senast Kanada, för att nu landa på sitt enda Europa-gästspel, Textilmuseet i Borås. Sedan de flyttade till sina nya lokaler har de haft som mål att etablera goda kontakter med internationella museum, och arbetet har burit frukt. Men här kallas utställningen Balenciaga: master of couture, vilket den även kallats på andra platser.

Med på invigningen, i lokalerna som tidigare var en sidenfabrik, finns ursprungsutställningens rådgivande curator Lesley Miller (curator är Cassier Davies-Strodder), som också är författare till katalogboken med samma namn.

Hur började ditt intresse för Balenciaga?

– Det började 1985, när jag besökte en utställning på textilmuseet Musée des Tissus i Lyon, som fokuserade på Balenciagas textila arbete. Jag bodde då i Frankrike för att doktorera i 1700-talsmode, och det var mitt första möte med Balenciaga. Det var en otrolig utställning. Senare, precis när jag hade blivit klar med min doktorsavhandling, fick jag frågan om jag ville skriva en bok om Balenciaga, eftersom att jag pratar både franska och spanska. Jag skulle just börja undervisa i modevetenskap, och kände själv att jag behövde lära mig mer om 1900-talsmode. Att skriva en bok kändes ett bra tillfälle att göra det, så jag började göra efterforskningar om Balenciaga. Den första upplagan publicerades 1993, och 2005, när jag började arbeta på Victoria and Albert museum efter att ha undervisat under många år, fick jag möjligheten att skriva en längre, uppdaterad version inför vår utställning om couturens gyllene år under 50-talet. 2016 satt vi och planerade kommande utställningar, och eftersom vi visste att Balenciaga startade sitt första modehus 1917 bestämde vi oss för att skapa en utställning inför 100-årsjubileet. Nu fick jag chansen att uppdatera boken ännu en gång. Det är inte många som får den möjligheten, så jag har haft tur.

Hur stor del av plaggen i Balenciaga: shaping fashion fanns redan i era samlingar?

– Vi hade redan en väldigt stor Balenciaga-samling, mestadels från de donationer vi fick av fotografen Cecil Beaton 1971. Han satte ihop samlingen med hjälp av sina vänner, och den lade grunden till utställningen Fashion: an anthology by Cecil Beaton på V&A 1971-72. Cecil var internationellt känd, och hans vänner kom från hela världen, vi har därför en blandning av plagg från kunder som bodde i bland annat Sydamerika och USA, inte bara från brittiska kunder. Det säger en del om hur världsomspännande Balenciagas arbete var.

– Så vi visste att ungefär 70 procent av utställningen skulle bestå av sådant vi redan hade, och däribland hade vi även en hel del nyckelplagg. Men vi saknade vissa, och de fick vi låna eller köpa från annat håll. Vi hade verkligen tur när det gällde att få tag på vissa delar, som den svarta kuvertklänningen, Envelope dress, för samtidigt som Balenciaga: shaping fashion pågick det en annan utställning i Paris om Balenciaga och hans användning av färgen svart, och Balenciagas arkiv hade redan lånat ut sitt exemplar dit. Jag och mina kollegor kämpade hårt, och fann till slut kuvertklänningen i en ganska okänd Balenciaga-samling i Schweiz, som hade lånat ut plagg till Musée des Tissus i Lyon på 80-talet.

”Medan Dior fortfarande dominerade världen med den timglasformade New look-silhouetten som fick sitt genombrott 1947, lanserade Balenciaga en klänning formad som en säck.”

Utställningen är uppbyggd delvis som en ram längs väggarna i det stora rummet, med plagg från Balenciagas olika epoker fram till 60-talets slut. I mitten finns en korridor där plagg från andra modeskapare ställs ut, och plagg från nutida Balenciaga, för att visa på hur han kom att forma sina efterträdare.

– Den tanken fanns med från början, att hans arv skulle vara en del av utställningen. Den delen växte rejält, och det är tack vare min kollega Sonnet Stanfill som är expert på 1900-talets mode.

Den epok Balenciaga har uppmärksammats mest för var egentligen den senare delen av hans karriär, som ju började mycket tidigt, han föddes 1895. Under efterkrigstidens 50-tal fanns ett skriande behov efter lyx och flärd, och det behovet fyllde han tillsammans med andra samtida modeskapare, som Christian Dior, men på sitt eget vis. Medan Dior fortfarande dominerade världen med den timglasformade New look-silhouetten som fick sitt genombrott 1947, lanserade Balenciaga en klänning formad som en säck. Visserligen glamourös, men helt utan markerad midja. ”Det är svårt att vara sexig i en säck”, klagade The Daily Mirror. Men precis som med många andra av hans plagg blev looken snart mainstream.

Var Dior och Balenciaga rivaler?

– De kanske var rivaler i den meningen att de skapade väldigt skilda silhuetter under en och samma tid, men jag tror inte att de var rivaler på något annat sätt. Dior respekterade verkligen Balenciaga och kallade honom ”allas vår mästare”. Han pratade om honom som den som dirigerade haute couture-orkestern. Och där gick de väldigt olika vägar, Balenciaga fortsatte med det vi skulle kalla traditionell couture, medan Dior gick en mer kommersiell väg. Men jag tror inte att de verkligen konkurrerade, de representerade bara varsin utpost inom couture med olika förhållningssätt till silhuetterna de skapade.

Ja, Diors New look var väldigt olik Balenciagas säckklänning till exempel.

– Precis, och det som är mest intressant är att det var samma amerikanska modeskribent, Carmel Snow, som var med och skapade de bådas karriärer. Det var hon som myntade uttrycket ”The new look”. En sådan etikett sätter sig, det är en kraftfull slogan som säljer väldigt bra. Å andra sidan så var hon också den största förkämpen när Balenciaga lanserade sin säckklänning, plagget utan midja. Det är intressant bara att se hur en enda person har påverkat hur vi ser på de här två männen och vad de skapade.

Så den midjelösa klänningen var inte en motreaktion på Diors New look, som det kan verka?

– Nej, precis. Den var bara ett steg i Balenciagas utveckling. Han byggde upp sitt designspråk över åren, och förändrade det för varje säsong. Att dra slutsatser genom att titta bakåt kan vara svårt ibland, det är lätt att feltolka saker.

Det beror på hur man väljer att skriva historien?

– Låt oss minnas att the New look inte var ny alls, det var en gammal look.

Det sägs att när Balenciaga stängde ner sitt modehus 1967 låste en av hans mest trogna kunder, Mona von Bismarck, in sig på sin kammare i tre dygn. Och hennes frustration var inte helt tagen ur luften, det såg ju ut att bli slutet på en epok. Hon hade kanske kunnat torka sina tårar om hon hade haft en spåkula. För 1986 återuppstod modehuset i ny skepnad. Om någon säger Balenciaga idag ser de flesta yngre personer troligtvis Demna Gvasalia, Ikea-väskor och Triple S-sneakers framför sig.

– Vi har några exemplar från nya Balenciaga i utställningen, men de är mycket senare än nystarten 1986, från sent 90-tal. Ja, Balenciaga hade ett par väldigt kompetenta creative directors under 80-talet fram till tidigt 90-tal, men det var först med Nicolas Ghesquière under 90-talets slut och 00-talets början som modehuset verkligen lyfte igen. Det var något med hans estetik som verkligen var rätt i tiden, medan tidigare modeskapare som Michel Goma and Josephus Thimister aldrig satte samma profil.

Kan man säga att Ghesquière återfann Balenciagas DNA?

– När ett modehus anställer en ny designer säljer de såklart alltid in det med att designern hade en stark relation till Balenciaga. Men Ghesquière har själv sagt att han aldrig hade sett ett äkta Balenciaga-plagg innan han började arbeta där. Han kände till Balenciaga genom Irving Penns fantastiska fotografier, där han så klart hade sett ikoniska plagg som ballongklänningen. Han hade beundrat Balenciagas plagg genom fotografier, och sedan fick han en chans att upptäcka plaggen på riktigt genom Balenciagas arkiv. Det är intressant att det finns olika vägar till att förstå en designer.

Något som är lite av en myt är att Balenciagas plagg var lätta i sin form, att de inte var så hårt uppbyggda. Fotografen Nick Veasey har tagit röntgenbilder på flera av plaggen, vilket bevisar att de var fulla av korsettskenor, metallringar och en mängd komplicerade tekniska lösningar. Och en knappnål som någon glömt i en fåll. När Demna Gvasalia tolkade en klassisk Balenciaga-dräkt för sin premiär som märkets creative director höst/vinter 2016 var den också rejält uppbyggd, med en form som inte följde kroppen. Man hade velat se även den i x-ray.

Att utställningen nu visas i Sveriges ”Textile Valley”, Borås, ger verkligen en extra dimension. Efter att ha sett utställningen kan vi smidigt trippa en trappa ner och se vad studenterna från Borås Textilhögskola har för sig. De har nämligen tolkat några av Balenciagas nyckelplagg, som de nu är i full gång att montera i en utställningsmonter. De har först gjort replikor av hans plagg, för att se hur han arbetade med mönsterkonstruktion, för att sedan kunna använda teknikerna i sina egna tolkningar. Även i huvudutställningen syns replikor som sytts upp av masterstudenter från London College of Fashion i toiletyg.

– Först gjorde de research om hur plaggen var uppbyggda, för att kunna skapa en toile [en exakt kopia som sys upp i annat, billigare tyg än originalet] och kunna titta efter hur originalen såg ut inuti. För originalplaggen går ju inte att plocka isär. För studenterna blev det väldigt tydligt vilken skillnad det är mellan massproducerade plagg och plagg som skräddarsys för en individ. Konstruktionen innehåller så många detaljer, hantverk som man aldrig skulle ha tid att ägna sig åt inom massproduktion.

Existerar den typen av hantverk fortfarande?

– Ja, i Paris kan du fortfarande hitta det. Men, i dagsläget finns det färre än tio personer som räknas in som äkta couturier, och som du vet måste de följa haute couture-regelverket. En av syndikatets regler innebär att en viss del av plaggen måste sys upp åt individuella kunder, i den egna ateljén, av egna anställda efter modehusets egen design. Så ja, hantverkskunnandet finns fortfarande där, men det är väldigt få som kan utföra arbetet idag, och det är viktigt at det får fortsätta.

– Balenciaga hade en personlig samling av historiska plagg med olika typer av broderi- och konstruktionstekniker. Och vi får inte glömma att han levde i en tid när några av de gamla metoderna att konstruera plagg fortfarande existerade och var tillgängliga.

Han var slående gammal när han skapade några av de mest experimentella silhuetterna.

– Det är därför vissa personer inte behöver gå i pension. Han var aktiv upp i 70-årsåldern, vilket innebär att han ägnade en livstid åt att göra finjusteringar i sitt arbete. Jag tror det är lätt att glömma nu när allt ska gå så snabbt, att det enda sättet att lära sig vissa saker och få viss kunskap är genom år, och år av erfarenhet. Testa saker, göra om saker. Han var uppenbarligen väldigt passionerad i sitt arbete, totalt fokuserad. Och han slutade aldrig arbeta, han fortsatte ta privata kunder även efter att han stängde ner sitt modehus.

Nu när mode syns mer och mer på konstmuseum. Kan man säga att mode är konst?

– Jag tycker att mode är design, vilket är en av alla konstarter. När Cecil Beaton skapade Balenciaga-samlingen på V&A 1971 ville han säga ”det är viktigt att nutida mode hamnar på samma nivå som andra designobjekt.” Vid den tiden samlade inte museet på nutida mode, det ansågs inte ha tillräckligt hög status. Genom att ta in moderna designers på museet förklarade han att nutida mode är precis lika mycket värt som annan konst.