Det är juni. Jag tänker på en kär vän och på åren som gått sedan hon lämnade. Sedan den tidiga sommarmorgonen har jag tillbringat mycket av min vakna tid med att tänka på att somna in. Och hur jag ska prata om det.

Memento mori är en genre inom konst som har som syfte att påminna människor om den egna dödligheten. Uttrycket växte fram i takt med kristendomens utbredning som betonade vikten av himlen och helvetet – och kanske även en frälsning av själen inför livet efter. Fram växte en konstform som tog sin början ur det bibliska uttrycket ”Låtom oss äta och dricka, ty imorgon måste vi dö”.

Många känner igen genren som en absurd studie av dödsreliker. Jag tänker på viktorianska dödsfotografier där mödrar porträtterades medan de höll om sina avlidna spädbarn, Damien Hirst konserverade as och diamantklädda kranium eller Alexander McQueens referenser till Jack the Ripper i debutkollektionen -92 där han sytt in mänskligt hår i linningen.

Många skyggar inför det konkreta mötet med något som har avlidit eller något som syftar till att påminna om det som vi alla flyr ifrån. Kanske främst eftersom att döden är det mest privata som händer oss i livet. Det är döden som lämnar oss åt den mest fullkomliga av ensamheter och därför blir också vårt sätt att hantera, tolka och prata om den i publika forum minst sagt komplext.

Därför är det fascinerande att se hur Memento mori den senaste tiden väckts till liv hos konstnärer som David Ostrowski, som enligt egna ord målar ”emotionella konstverk med en förkärlek till självmord” och väljer att tolka dödens tomhet genom en blank canvas. Författaren Max Porter som 2015 skrev den poetiska allegorin Grief is the thing with feathers där sorgens ritualer antar formen av en korp som inte lämnar sina utvalda förrän sorgen lämnar dem. Eller genom samlingsverket En bok om döden där 25 konstnärer samarbetar för att sätta ord och bilder på dödsångest, en bortgången morfar, en kvinna, en blomma.

”Och kanske är det så att vår generation, som är så besatt av att leva, har lärt sig att prata om döden genom att inse att vi faktiskt är dödliga.”

Det grövsta exemplet skulle kunna vara programvaran Pullstrings ”dad-bot” som gör det möjligt för efterlevande att chatta med sina bortgångna genom en AI-robot som återskapar människor genom deras tidigare onlinepersona. Experimentet gav luft till en lång etisk debatt – som ännu inte är löst – där diverse religiösa auktorieter och personal inom palliativ vård fick diskutera huruvida det är etiskt försvarbart att återskapa döda, samt om det snarare försvårar vår sorghantering.

Men det mest intressanta inslaget i debatten var huruvida vi samtidsmänniskor, som lever halva våra liv i ett alternativt odödligt universum genom våra sociala medier, tror att vi kan göra oss själva odödliga på riktigt genom den nya teknologins möjligheter. Det är inte längre bara konstnärer förunnat att bli ihågkomna för alltid. Iallafall inte om man ska lyssna till den kvinna som tänkte att hon ju skulle kunna närvara på framtida bröllop och dop om hon var en ”dad-bot”!

Författaren Katie Roiphe skriver i sin bok The violet hour, som studerar kända författare under deras sista timmar vid liv: ”att gå vidare som koncept är till för korkade människor, eftersom att en förnuftig människa vet att sorg är ett långtidsprojekt. Jag vägrar rusa igenom det. Smärtan som pressas mot oss tillåter ingen människa att sakta ner, gå fortare eller läka.” Och kanske är det så att vår generation, som är så besatt av att leva, har lärt sig att prata om döden genom att inse att vi faktiskt är dödliga. Botar till trots.

Jag vet inte varför min vän lämnade mig. Jag kommer aldrig få veta det, och kanske är min besatthet av att klara av att möta döden – att studera den – bara en önskan om att få vara närmre något som tagits ifrån mig. Men att vara människa innebär också att dö och när den insikten får plats i det offentliga rummet känner jag hur Max Porters sorgekorp lämnar mig.

Hur den sakta lyfter och bär iväg med min sorg.