Hur påverkar den pågående pandemin modesystemet?

I den limbo som corona-krisen skapat har flera modeaktörer passat på att lansera idéer om nya modesystem. Modeföretag som Missoni, Y/Projects, Haider Ackerman och Proenza Schouler har (tillsammans med drygt ettusen andra) passat på att lansera plattformen #rewiringfashion, med syfte att reformera en föråldrad modeindustri. Mycket krut har lagts på att ta fram nya idéer för modekalendern och visningsformatet. Att visningar äger rum ett halvår innan kläderna når i butik har länge ansetts vara ett problem. Det har uppstått ett glapp mellan när de syns mest i media och när de blir tillgängliga för kunden att köpa. Idag har vi också ett absurt högt tempo när det gäller lanseringar och säsonger, med ständiga modeveckor som avlöser varandra världen över. Detta är säkert klokt: att rensa i träsket av betydelselösa modeveckor är det nog få som invänder mot.

#rewiringfashion vill också minimera reaperioderna, vänja av konsumenterna vid att plaggen inom kort kommer att vara billigare och istället utveckla en kultur där vi handlar till fullpris. Detta skulle leda till bättre vinstmarginaler och stärkta varumärkesidentiteter. Plattformen säger däremot inget om vad som händer med de plagg som inte säljs när mode plötsligt får en annan och mer konstant prislapp. Fokus är helt uppenbart på att generera ökad vinst för branschen, inte konsumentperspektivet (eller miljöfrågan).

Många känner sig uppenbarligen manade att sia om hur modet framgent kommer att organiseras, utifrån både digitala och klimatmässiga förutsättningar. Men, det är lätt att skjuta snett när man ska ta grepp om en så komplicerad och mångbottnad industri – som samtidigt är ett starkt kulturellt fenomen – som mode.

Några som däremot tänkt på individen som faktiskt använder kläder, och inte bara företagen bakom, är designforskarna Kate Fletcher och Mathilda Tham. I boken Earth Logic – Fashion Action Research Plan propagerar de för ett småskaligt och lokalt mode som ersätter dagens globala system. Mode ska decentraliseras och ledord som ”tillväxt” och ”expansion” ska ersättas med ”reduktion”. Less is more, med andra ord, och målet är att rädda planeten.

De båda förslagen är bara två i en uppsjö av idéer och uppslag om hur framtidens mode kommer att se ut som presenterats under våren. Många känner sig uppenbarligen manade att sia om hur modet framgent kommer att organiseras, utifrån både digitala och klimatmässiga förutsättningar. Men, det är lätt att skjuta snett när man ska ta grepp om en så komplicerad och mångbottnad industri – som samtidigt är ett starkt kulturellt fenomen – som mode.

I boken Djurens språk beskriver filosofen Eva Meijer hur mode fungerar bland apor. Tydligt är att de med hög social status även bland apor är de som har lättast att initiera nya trender och att få andra att haka på det senaste. Mode är helt enkelt inte bara ett mänskligt fenomen, tvärtom verkar längtan efter förnyelse vara mer än bara allmänmänskligt; det överskrider till och med artgränserna: ”I grupper med schimpanser uppstår ibland trender, som att stoppa ett grässtrå i örat, något som blev populärt bland schimpanser i ett apreservat i Zambia… Schimpansen Julie hade redan 2007 stoppat ett grässtrå i örat. Andra schimpanser började härma henne, särskilt de som umgicks mycket med henne.”

Att vilja vara fin och klä sig som sina vänner är uppenbarligen en stark kraft. Samtidigt längtar vi – människa såväl som apa – efter något nytt då och då. Detta nya får gärna vara billigt, så att vi kan unna oss så mycket härligt som möjligt. (Det får också gärna vara tillverkat av någon annan, så att vi själva slipper.) Det är uppenbart att mötet mellan seminarierummens fria fantasier och den krassa verkligheten inte alltid är så smidigt och enkelt som företag och aktivister skulle önska. Tur då att ingen av oss faktiskt vet hur framtiden kommer att te sig. Vad som väntar på andra sidan pandemin är det ingen som idag vet något om.