”Jo, den kan verka dyr men det är en investering, du kan ha den resten av livet,” säger expediten uppmuntrande till mig. Vi befinner oss på herravdelningen på Prada, framför en skyltdocka klädd i tajta syntetbyxor, höga kängor och en elegant vinterjacka med skärp som accentuerar midjan och ett axelparti täckt i tät, svart päls. Priset för jackan är 32 000 kronor. Vi småpratar ytterligare en stund innan jag (tomhänt) går därifrån.
För några år sedan delades det flitigt artiklar i sociala medier om att vissa Chanelväskors värde var så konstant över tid att de i många fall visat sig vara bättre investeringar än bostadsrätter. Glatt skrev Chanelfantaster i kommentarsfälten att de nu nog kunde unna sig ännu en väska med gott samvete. Samtidigt steg priserna på de logotypbeklädda väskorna.
Både mitt samtal på Prada och exemplet med Chanel är del av den väldigt samtida berättelsen att det är ekonomiskt smart att köpa sällan men väl valda plagg, ofta med högre prislapp än det snabba massmodet. Det talas om den lilla men välcurerade garderoben, om att sakta ned modets tempo och att köpa kläder rationellt (utifrån behov) snarare än emotionellt (baserat i begär). Att köpa något alltför trendbetonat har blivit synonymt med att vara slösaktig, medan baskläder är en symbol för att man är miljömedveten, senast aktualiserat i samband med den årliga Black Friday-debatten.
Under 2019 försökte jag dra ned min klädkonsumtion. Sedan ett par år är jag obekväm med både de summor jag lägger på kläder och de kvantiteter jag tidigare släpat hem. Jag bestämde mig därför för att under året bara köpa fyra plagg. När det blev december och facit kom såg jag att det till slut blev sex: två par shorts, ett par gymnastikskor, en väska, en tröja och ett par byxor. Allt flitigt använt. Det kändes bra att dra ned på klädkonsumtionen men jag hade likväl svårt att se mina nya shorts som en ”investering” i byggandet av en smart garderob.
Till saken hör att mycket av det jag redan äger har jag haft i tio år eller mer. Det mesta ser fortfarande förhållandevis fräscht ut, men det är erbarmligt tråkigt att ta fram samma skjorta som jag haft varje sommar de senaste tio åren. Semesteralbumen innehåller bilder av mig på olika platser, ständigt i samma sommarmundering. I hemlighet längtar jag efter att plaggen ska gå sönder så jag ska ha anledning att köpa nytt.
”Att köpa något alltför trendbetonat har blivit synonymt med att vara slösaktig, medan baskläder är en symbol för att man är miljömedveten.”
Det är nämligen det här som är problemet med att ”investera” i kläder: tiden går. Smak förändras, kroppens form likaså. Vinterjackan som var helt rätt 2009 kan vara helt fel 2019. Och även om det rent estetiskt är oproblematiskt att klä sig i gamla kläder (enligt devisen ”anything goes i en postmodern modekultur”) är det erbarmligt tråkigt att ständigt gå klädd i samma paltor.
Vad är då lösningen? Om vi fortsätter shoppa som vi gjort går mänskligheten under. Om vi låter bli breder tristessen ut sig över vardagen. Att klä sig i klassisk ”stil” istället för trendbetonat ”mode” låter bra på pappret men är svårt att tillämpa fullt ut just för att baskläder är så ospännande. Lånegarderober har också visat sig vara en dålig lösning, särskilt på den svenska marknaden där konsumenter fortfarande föredrar att äga.
Kanske är det så enkelt att vi måste finna andra kanaler för att få utlopp för vårt behov av utveckling och förändring? Istället för att experimentera med vår identitet genom kläder måste vi hitta andra sätt att uppleva förändring i våra liv. För är det inte så att mode blivit en så stor industri just eftersom det är allmänmänskligt i sättet det förhåller sig till vår längtan efter att se något nytt? Är det inte dags att börja med att diskutera detta – modets existentiella dimensioner – istället för att låtsas att våra kläder bär på långvarigt värde de helt enkelt inte har? Hittills har ju detta bara lett till att vi ersatt en form av konsumtion med en annan.